Där jag bor kan jag välja mellan Telia och Telia ifall jag vill ha ett fungerande bredband. Jag kan välja mellan Ica och Ica ifall jag vill handla mat nästgårds (en halvmil bort). Åker jag en och en halv mil kan jag handla färg i en affär, spik och skruv i en affär, blommor i en affär och javisst, visst finns det olika märken att välja mellan. Men den övergripande prisnivån – hur kan jag påverka den (med fötterna)?
För att inte tala om ifall jag vill handla rättvisemärkt eller något annat än det som återfinns i det grundläggande varuutbudet! Eller om jag vill ha nya kläder – då är det fyra mil som gäller.
Nå, det här är väl inget att klaga på – tänk på avstånden i Norrland! Och jag har ju själv valt att bo på landet, eller hur?
Sen var det det här med datorer. Jag kan ju handla via Internet. DÄR finns ju allt till salu. Men jag använder Apple, inte Windows, så oftast fungerar det inte att handla via Internet heller. Gammal traditionell postorder, istället? Tja, men då finns ju inte "allt" till salu längre ...
Inte ens någon service från våra myndigheter (som jag faktiskt betalar för via skattsedeln!). Och det där med att välja skola, sjukvård och få annan "service" på köpet, t.ex. hur ofta posten ska komma?
Det är här det dåliga omdöment kommer in. Ja, jag skyller mig själv. Har valt att bo på landet. Har valt Apple. Och därmed, bara så där – utan att någon sa att det ingick i paketet – att jag därmed också valt bort större delen av alternativen som kan finnas i den nya sköna marknadsstyrda världen.
Mitt problem, absolut! Men ett problem jag delar med många andra – trots att vi har fått välja själva. Och här kommer kruxet in.
Den styrande principen under den politik som förs idag går ut på att alla får det bättre ifall allt "konkurrensutsätts", då vi kan välja själva. Vi får lägre priser, bättre kvalitet på varorna (hur det nu går ihop, egentligen – men det är en annan fråga), ett adekvat utbud av varor och tjänster, bättre service, individuell anpassning – utbud och efterfrågan! Det som ingen efterfrågar försvinner från marknaden (som outbildade, sjuka, äldre, arbetslösa och andra som inte behövs, fast det är en annan fråga, det också). Kort sagt: vi får det vi betalar för. (???)
Men jag förstår inte hur den principen fungerar när alla inte har alla alternativ att välja mellan! Hur kan då "marknaden" fungera? Vaddå utbud och efterfrågan? Så länge inte valfriheten är en realitet för alla, hur kan det då bli bättre för alla? Är det några som kan välja som ska välja för oss som inte kan? Så att säga representera oss? Eller – gud förbjude – räknas alla inte in i "alla"? Gäller valfriheten bara för en del? De som redan valt "rätt"?
Vad sa du? Bara för majoriteten i tätorterna? Ska vi andra (vi är fortfarande några miljoner, faktiskt, om än i minoritet) bara lägga oss ner och dö? Vi som har så dåligt omdöme att vi valt fel. Ska vi skylla oss själva?
Men vart tog den där omhuldade Valfriheten vägen då, då? Hur når vi det där underbara samhället där det bara finns sådant som efterfrågas, till lägsta möjliga kostnad och bästa möjliga kvalitet? Ska vi andra bara sälla oss till dem som valt att vara arbetslösa, outbildade, sjuka, äldre och så vidare, och vänta på att marknaden gör sig av med oss?
Undrar omdömeslösa
Carin Åberg