Själv gick jag ur föreningen efter denna demokratiska parodi. Det visade sig att majoriteten av föreningens anställda (27 av ca 30) ägnat hela fredagen fram till lördag förmiddag att ringa in en mängd personer, som sades hastigt ha löst medlemskap och därefter gjorde sin drängtjänst och röstade med makten. Ingen av dessa nyvärvade (jag såg Mikael Wiehe skymta förbi) har efter denna ”smash and grab”-kupp synts till i några föreningssammanhang.
Vi förlorade den avgörande omröstningen med 273 röster mot 336. Och därmed gick Ordfront i graven som medlemsstyrd organisation! Den tidigare ledningen segrade och kunde bli kvitt en anställd, vars enda fel var hans lojalitet med föreningens grundvalar. Men varför dyker denna strid upp i mitt medvetande just nu?
Läste Åsa Linderborgs upptakt till Bonnier-granskningen på Aftonbladets kultursidor. Det är först nu, dagen efter, som mina tankar far iväg över första artikeln i temaserien. Jag inser att det är namnet på skribenten som triggar mina funderingar. Johannes Wahlström. Det var ju han som, ett år efter föreningsstriden, avslöjade sionisternas makt över opinionsbildningen här i Sverige i en lysande artikel i Ordfronts Magasin!
Wahlström fick naturligtvis inga fler uppdrag av Ordfront. Han är en oberoende journalist och dessutom med en bakgrund i det ockuperade Palestina. När gatekeeperfunktionen än en gång fallerar får Ordfront ånyo krypa till korset och sparka iväg den som sket på mattan!
Men kan det bara vara detta? Även om den nuvarande förlagschefen gråter politiskt korrekta krokodiltårar på svtdebatt över Bonniers dominans, så finns något mer dolt i bakgrunden. Jag bråkar med mitt medvetande och ... plötsligt ... faller alla bitarna på plats. Låt oss gå tillbaka till extrastämman i Föreningen Ordfront. Hur kom den till egentligen?
Jo, den av DN kontrakterade teaterrescensenten Ingegärd Waaranperä, tidigare under många år i Ordfronts ledning, överklagade ordinarie stämmans beslut, styrkt av ett av henne begärt yttrande från en ”expert” på bolagsjuridik, som uttalade sig om den ordinarie stämman. Av yttrandet framgår att han inte förstår att det är en föreningsstämma som hållits. Men det räcker för att skrämma den nyvalda styrelsen att kalla till extrastämma. Ordinarie stämman röstade in flera nya ledamöter i styrelsen, med ett lite vagt program att börja försöka bryta föreningens uppknytning till mediamakten.
Ordfront var tidigare en verkligt oberoende röst. Men det ”demokratisamarbete” föreningens ledning initierade med DN och Bonniers i slutet av 1980-talet ledde till ökade personliga band mellan föreningsföreträdare och mediatopparna. Och så småningom till konflikter i Ordfronts organisation. De reella makthavarna måste till slut strama åt munkavlen! Så att det inte skulle råda några oklarheter om vem det var som egentligen bestämde.
Fortsättningsvis skulle det inte vara möjligt att utge några texter av til exempel Donald Boström, som direkt motsätter sig den israeliska ockupationen av Palestina. Men frågan om ”gate-keepers” visade sig bli problematisk. Wahlströms artikel gjorde att tumskruvarna måste dras åt ännu ett varv. Till exempel på Lotta Schüllerquist och tvinga henne att förneka det hon sagt! Vad skulle annars hända med freelanceuppdragen för Bonnierpressen?
Givetvis är Wahlström fortfarande ett rött skynke för en sionistisk medialobby. Några dagar efteråt ser jag att den gamla kvarnen med ”antisemitiska konspirationsteorier” dras igång igen. Och Boström och Linderborg ska nu, på samma sätt som vid deras avslöjande om israeliska organaffärer förra hösten, ånyo valsas mellan kvarnstenarna. Bonniers debattsajt Newsmill
fylls av hätska inlägg och Expressens kulturredaktör måste hänga på med ett insinuant inlägg i tidningen (2010-11-12).
Stenvalsarna väger dock för lätt. Den så kallade ”antisemistismen” är bara ett knippe hjärnspöken, framkastade i idédebatten på 1800-talet och nu sedan länge i huvudsak använda av sionistiska propagandister, i avsikt att brännmärka kritik mot Israel. Och för att motivera majoriteten av judar, som fortfarande bor utanför Palestina, att sluta upp bakom den illegitima statsbildning, som i över sextio år ockuperat land i området.
Men förstå mig rätt! Det finns naturligvis ett judehat (säkerligen i många fall begripligt, sett till vilka brott mot mänskligheten den ”judiska staten” Israel oupphörligen begår i dagens värld) och genom historien har det tidvis kunnat exploateras av olika krafter. Men detta är ingenting ovanligt. Många folkgrupper har blivit utsatta för politiska förföljelser av olika makthavare i olika tider. I dagens upplysta samhälle går sådant alltid att bekämpa med sakliga argument och det internationella samfundets stöd.
Det är dags att begrava ”antisemitismen”. Att ett antal forskare i västvärlden dels har levebröd därav och dels lyckas få sina kritiska kollegor satta bakom lås och bom är skandalöst. Men det verkligt allvarliga är skadorna på det offentliga samtalet. I stället för att diskutera sakfrågorna bemöter mediamakten kritikerna med anklagelser om ”antisemitism”.
Dennis Zackrisson
UPPSALA
_______________
Ett längre svar har inkommit från Henrik Persson, som inte ryms i kommentarfältet. Läs det här. Därefter kan debatten föras vidare med kommentarfunktionen.
