Om det här med att ta ett steg tillbaka och betrakta

CARIN ÅBERG 31 januari 2013

Skriv ny kommentar

Var sak har sin tid?

Så brukar en vers i Predikaren sammanfattas: Aallting har sin tid och vart företag sin stund på jorden. Men Vanitas vanitatum omnia vanitas är nog en idag bättre devis: Fåfängligheters fåfänglighet – allt är fåfängligt.

För så är det ju. Allt är fåfängligt. Igår förfasades vissa över att vår jul censurerats: Jultomtens verkstad var klippt. Allt för att vi ska vara politiskt korrekta. Eller hur? Ta bort det vi inte vill se! Eller hur? Då blir världen bättre. Eller hur?

Idag är det så gott som glömt. Tjugondagknut har passerats och julen är över. Förra julens upprördhet! Snart glömd.

Och? Vill du se Tomtens verkstad i sin helhet så se detta, den versionen är ocensurerad hittills. Granskar man den i sin helhet finns det nog mer man kan uppröras över ifall man är lagd åt det hållet, speciellt ifall man lyssnar till vad som sägs i filmen. Idag.

Men på fyrtiotalet då den producerades, vad kunde man invända mot och uppröras över då? En kritik mot ”fordismen”? Skulle tomten ha en verkstad med löpande band? Vad har hänt med våra traditioner egentligen? Upprörande på fyrtiotalet kanske men inte idag. Men filmen producerades då! I sin samtid. Men det är ju inget aktuellt idag, eller hur?

Men det finns en annan film om tomten som inte visas på julafton ”The night before Christmas”, den har också sin sensmoral (kolla tomtens ansiktsuttryck, speciellt när han spelar piano) – det junior får och blir lycklig över är inget som producerats via Tomtens löpande band. En tillfällighet? Kanske, vad vet jag?

När jag var liten och vi till sist fått tv så visades en annan verison av Piff & Puffs jul än den som visas idag. Jag tyckte den var kanonkul, men den byttes ut för att den ansågs vara för våldsam. Att sammanbinda jul med våld var på den tiden horribelt. Lyssna gärna även till det här. Idag när jag ser filmen, Tinker toys som den heter (finns i åtminstone två versioner. Silly Symphony är för övrigt en fantastisk serie produktioner, kolla bara!) kan jag läsa in en del samhällskritik även där. Överhetens, i form av K. Anka, makt och medel för att underkasta andra, gestaltade av Piff & Puff, sin vilja. Fast underklassen bröt sig ju in till värmen och maten. Kanske var det rätt av K. Anka att försöka tillintetgöra inkräktarna, Piff & Puff? Kanske var våldet berättigat?

Piff & Puff fick slåss för mat och annat de ville ha och gick segrande, men sargade ur striden. K. Anka viftar med vit flagg i slutscenen. En W.D.-vision? Nja? Bara min tolkning.

Carin Åberg

CARIN ÅBERG

Publicerad i Krönika