Från flera bord med ungdomar hördes i stället hånfulla skratt och ingen visade några tecken på att vilja lämna matsalen och sabbatsmiddagen. Värnpliktiga i permissionskläder hojtade: ”Nu är dom igång igen! I morgon får vi plocka skrot bland bananerna! Nästa varv så tar vi dom!”
Den sista förhoppningen besannades bara tre år senare. Kanske några i det skränande gänget var med då och tog Golanhöjderna så regnet ner i Jordandalen av barlastade granater, vanligen avskjutna vid sabbatens inledningsmiddag på fredagskvällen, kunde upphöra. De unga visste ju att bomberna inte hade sprängmedel och därför inte var särskilt farliga. De äldre hade ofta andra erfarenheter från tiden före EU, när stora delar av Europa då och då förvandlades till slagfält och ett stegrat visslande förebådade verklig livsfara.
Minnen från mer än 40 år tillbaka finns inristade i mitt medvetande och dyker upp när jag hör ännu ett i raden av skräckreportage från en annan del av problemet Israel; ökenstaden Sderot strax utanför den s k Gazaremsan i sydvästra hörnet av det gamla Palestina-mandatet. Det är den alltid lika närvarande Cecilia Uddén som i SRs Studio Ett1) rapporterar om en familj. Hon talar med Ofek, 10 år, där ”hela hans liv har präglats av raketer från Gaza”. Det förefaller som den israeliska krigsmaskinens obestridliga framgångar inte medfört någon ökad säkerhet, ens för dess mest fullvärdiga medborgare.
Två veckor senare är både mina minnen och Uddén tillbaka2). Nu från den andra sidan i Gaza och strax efter vapenvilan, som firas som en seger bland palestinierna. Här har man känt de reella bomberna, fyllda av sprängkraft, och gläds åt att de ska upphöra för en tid. Man minns ohyggligheterna för fyra år sedan, då många fick plikta med livet för sin blotta existens. I de israeliska kommentarerna sägs bl a att palestinierna verkar vara ”mera vana” vid bomber. Jag tänker på de förhoppningsfulla kibbutz-ungdomarna från sommaren 1970.
Låt oss nu, om så bara för att få ett rimligare perspektiv, se på det historiska skeendet och då särskilt Sderot, som sedan länge uppmärksammats i anglosaxiska media, där israelvänner haft en tydligare framträdande position än i Sverige. Många amerikanska politiker har klätt upp sig i tröjor, märkta ”I love Sderot” och framträtt i TV för att locka judiska väljare, en grupp utan vars stöd det är svårt att bli framröstad till ett politiskt ämbete i USA.
Staden är typisk för det israeliska samhället. Den grundades 1951 som än ”judisk bosättning”, enligt officiell terminologi. Efter det som palestinierna nämner Al-Nakhba (katastrofen), då minst 750 000 människor fördrevs, och apartheidstaten Israel grundats på dessas blod har det då gått tre år. Men skändningarna pågår ständigt och pågår än i dag. Lyfter vi lite på marken under bosättarnas gator, husgrunder och pooler kan vi ännu finna resterna av den arabiska byn Najd på drygt 600 invånare då fördrivningsbeslutet fattades, men med historiska rötter långt tillbaka till 1500-talet. Vart tog dessa människor vägen?
Grundliga efterforskningar3) visar att de flesta flydde till Gaza, sedan FN-besluten 1948 under egyptisk administration. Vi vet också att samtliga har rätten att återvända och ta hand om sina personliga ägodelar enligt FN-resolution 194 och FNs deklaration om mänskliga rättigheter, Artikel 13 sekt 2. Alternativet är en av varje individ accepterad ekonomisk kompensation för lidna oförrätter. Denna rätt omfattar även efterlevande till den ursprunglige rättsinnehavaren, vilken rätt således inte kan förhandlas ”bort” utan samtycke i varje individuellt fall.
Att de fördrivna, intill sista släktled, har såväl juridisk som moralisk rätt att påminna om och även strida för sina rättigheter kan således inte ifrågasättas. Väljer de att göra detta genom att skicka barlastade raketer och därmed idka terror mot landtjuvarna, såväl som deras barn och byrackor, försvinner därför inte deras rättigheter. Det är en annan fråga att bombterror kanske inte alltid är rätt politik för att vinna förståelse och stöd i en imperialistisk omvärld.
Hur jag än vrider och vänder på problemet Israel så återgår mina tankar ändå till judar och alla andra i Palestina, som i snart sextiofem (65!) år tvingats leva under sionistisk ockupation. Och därmed dömts till att leva i ständigt krigstillstånd med oro och rädsla. Det är den sionistledda, expansionistiska, problemstaten Israel, som hela tiden hotar sina invånare och grannar. Är inte detta det tydligaste exemplet i dagens värld på att en av världssamfundet beslutad intervention i syfte att rädda folks liv och hälsa skulle kunna vara berättigad?
Dennis Zackrisson
1) http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=8941&artikel=5357711
2) http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=438
3) Se t ex Walid Khalidi, All That Remains: The Palesinian Villages Occupied and Depopulated By Israel in 1948. Institute for Palestine Studies: Washinghton D.C., 1992.