Skriv ut denna sida

Thomas hette han

CRISTER ENANDER 16 oktober 2012

Fortfarande minns jag den känsla av overklighet – nästan chock – som drabbade mig när jag stötte på den första tiggaren här hemma. Och då menar jag inte en av gänget som vill ”ha några spänn till bussen”. Det var en tiggare, en kvinna som behövde pengar till mat. Jag minns hennes ögon. Jag minns hennes nedslagna blick. Jag minns hur jag djupt inuti mig själv kände av den förnedring hon upplevde över att hon tvingades stå där och sträcka fram handen enbart för att kunna överleva. För att få pengar till mat.

Idag har väl de flesta vant sig. Tiggare finns i varenda stad.

För något år sedan upptäckte jag av en slump på en av mina morgonpromenader att en uteliggare hade byggt sig ett litet hem av papp och några brädbitar. Det var alldeles norr om järnvägen, inne i en liten enslig park. Några dagar senare såg jag mannen som byggt skjulet. Thomas hette han. En gång i tiden hade vi under en period läst tillsammans på universitetet. Då var han som vem som helst. Nu var han skygg. Han höll sig för sig själv. Han var illa klädd. Hans kropp var kraftigt krökt. Han tvingades gå framåthukad som en fällkniv. Mediciner mot schizofreni kan ge den biverkningen. Jag började ta med en termos kaffe och mackor när jag gick åt det hållet. Jag satte mig på en parkbänk i närheten av pappskjulet.

Hade han vaknat så kom han ut och satte sig på bänken. Vi delade ett par muggar kaffe. Vi sade inte så mycket. Men Thomas var inte osammanhängande. Han led inte av vanföreställningar längre. Han visste vad han gjorde. Han hade bestämt sig för att inte längre vara en del av det samhälle som spottat ut honom. Han hade fått nog. Han ville inte längre. Jag brukade sticka till honom en hundralapp, då och då. Det skapade – för en kort stund – en lite konstig stämning. Men den försvann. En gång blev han upprörd och sade att han inte kunde ta emot pengar.

Jag sade: ”Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.” Sedan dess var det inget problem. Han insåg att jag hade rätt. Linjen mellan ett så kallat normalt liv och ett liv längst ut i marginalen är extremt tunn, mycket tunnare än de flesta vågar tro eller acceptera. Om de hade modet och hederligheten att inse denna enkla och grundläggande sanning, ja då skulle vårt samhälle idag inte se ut som det gör.

Thomas är död – självfallet, kan jag tillägga utan att låta det minsta cynisk. Sådana är villkoren. Sådan är verkligheten. Han frös ihjäl häromåret. Jag fick höra det via omvägar flera månader efter att de hittat honom ihjälfrusen, stel som en planka (de fann honom inte i pappskjulet, därifrån hade polisen tvingat bort honom och rivit hans sista ”hem”).

Det är inte längre en politisk floskel att tala om att vi idag har så avgrundsdjupa klasskillnader att de påminner om förhållandena på tjugotalet, om åren före de stora sociala reformerna som skapade Folkhemmet. Varje dag träffar jag människor som inte längre tillåts tillhöra samhället. De är utstötta. De är parias. De är oönskade. De har systematiskt och medvetet förvandlats till icke-medborgare. De hör inte till. De är – hur grymt det än kan låta – inte välkomna i samhällsgemenskapen.

Och min känsla av skam bara växer sida vid sida med en vrede som vägrar stelna till i vanmakt.

Crister Enander

CRISTER ENANDER