Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.
Jag frågar Ayed vilka som är den arabiska vårens vinnare. Den frågan är lätt att svara på, säger han. Fundamentalisterna! Han menar att protesterna inte alls varit så spontana som många i väst tror. Snarare har de varit välorganiserade, av fundamentalistiska religiösa ledare och deras nätverk av moskéer. De allra flesta demonstrationer ägde till exempel rum på fredagar efter gudstjänsten. Man samlades i moskéer.
Vinnarna är alltså fundamentalisterna, menar Ayed, särskilt det Muslimska brödraskapet, ikhwan al-muslimin, vilka han föredrar att kalla för ikhwan al-mujrimin, ”det kriminella brödraskapet”. Brödraskapet, säger han, har en lång och blodig historia av samarbete med imperialismen för att sabotera för sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Bröderna försökte mörda Nasser flera gånger. På den tiden fick de pengar från USA och Storbritannien.
Ayed berör en viktig sak som ofta glöms bort. USA-imperialismen har bidragit till att skapa förutsättningarna för den fundamentalistiska vågen genom att under det kalla kriget stödja fundamentalister för att stäva Sovjetunionens inflytande. I någon bok jag läst, minns inte vilken, fick denna strategi benämningen ”jihad mot kommunismen”. Det mest kända exemplet är väl Afghanistan. Där uppstod Al-Qaida.
Men finns det inget alternativ till brödraskapet? Jo, säger Ayed. Det finns fortfarande sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Men dessa måste organisera sig i partier, en ideologisk förtrupp, som kan leda folket. ”Jag tror inte på ledarlösa revolutioner”. Han menar att det nog inte kommer att dröja länge innan folk börjar tröttna på fundamentalisterna och leta efter nya vägar framåt. Då måste man vara redo.
När vi talar om Syrien är Ayed tydlig med att det i praktiken bara finns två alternativ: det styrande baathpartiet eller fundamentalisterna. Något tredje alternativ är inte möjligt. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen mot staten. Det finns ingen sekulär milis i Syrien, konstaterar Ayed. Inga liberala, demokratiska eller socialistiska miliser. Om staten kollapsar så kommer även den sekulära oppositionen att förlora. Fundamentalisterna sitter på vapnen och pengarna. De kommer att träda in och ta makten.
”Detta gör att även om man är kritisk till det nuvarande baathstyret, som jag också är, så måste jag ändå försvara det eftersom alternativet är mycket sämre”, säger han. Jag kan inte annat än instämma i Ayeds analys. Alla väpnade grupper som jag känner till har religiösa namn, religiösa slagord och religiösa symboler. De talar om att upprätta en islamisk stat.
När jag sitter och lyssnar på Ayed slår det mig hur uppenbart absurt det är att förvänta sig att Saudiarabien, världens kanske mest reaktionära regim, skulle finansiera och beväpna en gerilla som slåss för frihet i ”västerländsk” mening. Visserligen talar de om frihet, eller ”hurriya” som det heter på arabiska. Men det gör Al-Qaida också. Al-Qaida säger att det slåss för ”hurriya”. Men inte menar de friheten för kvinnor att välja hur de ska klä sig eller friheten för ”kättare” och ”hedningar” att uttrycka sina tankar. Det är uppenbart att frihet betyder helt olika saker för olika människor.
Jag såg en debatt på den nya tevekanalen Al-Madayeen mellan George Galloway och en anhängare av den militanta syriska oppositionen. Vi kämpar för ”frihet”, sade denne. Galloway var som vanligt brutal i sin uppriktighet: ”Saudiarabien äger dig”.
Det finns få ställen i arabvärlden där kvinnor åtnjuter en sådan frihet som i Syrien. Det finns få ställen där kristna och andra religiösa minoriteter känner sådan trygghet och så fritt kan utöva sin tro och uttrycka sina trosuppfattningar.
Kommer de saudiskfinansierade gerillagrupperna att ge syrierna mer frihet eller mindre? Svaret borde vara självklart. Det är bara att titta på hur det ser ut i Saudiarabien. Det är ett betydligt mindre demokratiskt land än Syrien (finns inte ett korn av demokrati) och med betydligt större inskränkningar i individernas fri- och rättigheter.
Just nu finns det bara två alternativ. Men det kan ändras. Om det väpnade upproret upphör så kan den sansade oppositionen sitta ner med den nuvarande regeringen och genom dialog komma fram till en ny modell för framtiden. Presidenten Assad har upprepade gånger vädjat till gerillagrupperna att lägga ner sina vapen och komma till förhandlingsbordet. Men hittills har de vägrat.