Skriv ut denna sida

Ohrlander lämnar ett tomrum

Stefan Lindgren 14 maj 2010
Gunnar Ohrlander
Gunnar Ohrlander

Gunnar Ohrlander, alias doktor Gormander, är död. Han lämnar efter sig ett stort hål i den svenska litteraturen.Ta bara en av hans senaste halvsbrytande krönikor i Flamman ”Vänstern och giljotinen”, där han förklarade varför råttfällan Giljotti måste vara ett självklart val föralla som tillhör vänstern i politiken.Den hade Mark Twain gillat. Kanske blivit lite avundsjuk på. Jag tvivlar på att någon kommer att fylla tomrummet snart. Att uppfatta det absurda i tillvaron är en sällsynt gåva.

En fräsch avhandling om satir påpekar den avgrundsdjupa klyftan mellan Twain och till exempel brittiska Punch, som fostrade till ”spirituell självbelåtenhet, som isolerade den brittiska medelklassen med blida skämt om utlänningar och de lägre klasserna”.

Hur som helst är det bara ett år sedan Gunnar talade på ett appellmöte mot Sveriges trupper i Afghanistan på Drottninggatan. Jag sa helt ärligt att han såg precis lika ungdomlig ut som när vi arbetade ihop på Gnistan åren 1975–79. Jag kunde inte ana att sjukdomen redan hade satt klorna i honom.
Gunnars perspektiv var helt klart barnets mot en neurotisk vuxenvärld där allt handlar om att tillfredsställa sina egna behov.
Jag kan tänka mig att t ex ett kåseri som ”Då säger mamma att hon älskar mig” (Flamman) inte togs väl upp i alla läger.
Men Gunnar lät sig inte bekomma. Han jobbade vidare med bokplaner och skrev i Flamman.
Mina starkaste minnen av Gunnar är från städerskestrejken 1974–75 i Borlänge, Umeå, Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Arlanda. Hans skildringar av strejken lästes varje vecka av 15–20 000 Gnistanläsare, men det intressanta var att Gunnar lika mycket organiserade, regisserade som han beskrev. Många av städerskorna var unga och oerfarna och lyssnade gärna på hans råd. Jag är säker på att utan Gunnar hade strejkförloppet blivit mycket mindre dramatiskt.

Inom dramatiken hade han den tidstypiska idén att låta klasskampen stiga upp på scenen, att göra pjäser om NJA-arbetarna, Volvoarbetarna och sjuksköterskorna.
Fackligt aktiva var själva med och gjorde replikerna. I Örebro, där jag bodde 1977, spelades Volvopjäsen för ett utsålt konserthus. Liksom NJA-pjäsen hade satt rekord på Dramaten och följts av att teaterledningen upplöste ensemblen Gunnar var knuten till (dock utan att avskeda skådisarna), följdes Volvopjäsen av uppsägningar.
Så småningom blev gruppen Fria Proteatern, där Gunnar också kom att spela en framträdande roll. Men tidsandan, all vänsters dödligaste fiende, stoppade först Gunnars dramatik, sedan Fria Proteatern.
Han behöll hela livet ut sina lätta, fjädrande fotsteg, som om han hela tiden var på väg ut på ett brådskande fotbollsreferat.
Det kan låta som en plattityd, men jag lärde mig också att den halsbrytande humorns överman i själva verket var en rätt känslig och allvarlig person. Men ringde man och bad om en grej om den senaste strejken, det senaste kriget, det senaste avslöjandet av kannibalism i bankvärlden var hans betänketid som regel noll.

Publicerad i nr 5/2010

Stefan Lindgren