Som alltid när jag hittar en bok jag tycker mycket om undrar jag hur den har kunnat gömma sig undan så länge. För Frödings tidningsartiklar är verkligen fortfarande mycket läsvärda. De är välskrivna och han är både kunnig och klarsynt i sina beskrivningar av samtidens politik.

År 1885 började Fröding skriva för den radikala Karlstads-Tidningen som sade sig vilja delta i tidens kamp ”för att höja de lägre lagren ur armod, okunnighet och råhet upp till människovärdigare förhållanden i andlig och materiel måtto”. 1887-88 var han knuten till dess redaktion.

Under en vistelse vid en nervkuranstalt i Görlitz i Schlesien 1889-90 följde Fröding den tyska politiska debatten och skrev resebrev till Karlstads-Tidningen. Han hamnade mitt i en händelserik period där Bismarck lämnar politiken efter en konflikt med Wilhelm II, den tyska socialdemokratin blir alltmer politiskt betydelsefull och den med Frödings ord ”mannamördande, kapitalsamlande storindustrin” växer i styrka.

Från 1892 tillhörde han åter tidningens redaktion och skrev bland annat rapporter från Norge där han vistades på Suttestads sjukhem vid Lillehammer. Debatten kring unionen mellan Norge och Sverige var livlig och Fröding kom att ta ställning för en upplösning av unionen. Han representerade en vänsterliberal radikalism och reagerade mot de allt hotfullare patriotiska stämningarna i såväl Sverige som Norge.

Fröding var en vass satiriker vilket höga herrar som Karlstadsbiskopen Anton Niklas Sundberg, Svenska akademins ständige sekreterare Carl David af Wirsén och landshövdingen Curry Treffenberg fick känna på. Mina tankar går till Henrik Bernard Palmaer (1801-1854) och  hans giftpilar mot biskopen J. J. Hedrén och domprosten S. F. Lidman i ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Men givetvis också till August Strindberg.

Fröding var också litteraturanmälare i Karlstads-Tidningen och skrev uppskattande recensioner av flera av Strindbergs böcker. Vilket inte betydde att han var okritisk till Strindbergs författarskap. Men när Strindberg angreps från en rad olika håll menade Fröding att måttet var rågat och ryckte ut till dennes försvar:

 ”Månne det icke kan vara på tiden att man lämnar Strindberg i fred. Han tål nog vid att skämtas med ibland och att höra en ärlig sanning lär inte skada honom. Men att han alltjämt behandlas som fredlös - en vilde mot vilken en civiliserad man icke har några höflighetens plikter att fylla - det är oursäktligt och kommer att stå som en ful episod i vår litteraturhistoria, när den en gång kommer att skrifvas af oväldig hand. Han har i alla fall varit en banbrytare som få i vårt land och äger en så rik och kraftig diktargåfva att han skulle blifvit en af världslitteraturens främste, om han left i lyckligare omständigheter. Han är dessutom en ensam man och en man, hvars lif blifvit förbittrat af den eviga striden. Det är uselt att öfverfalla den ensamme och hårdt prövade.”

Fröding skrev sina artiklar under en rad pseudonymer. Förutom den lätt dechiffrerade G.F. användes A. K., A. K:son eller Akson. Ett par gånger dyker han också upp som Mr. J. Johansson från Jonstowh i Miskigan i Nordre Amerka. Men oftast skrev han under namnet Hans Sax. Här följer ett exempel ur Karlstads-Tidningen från den 2 december 1891.

Henrik Linde

-------------

FACKELTÅG

I måndags var det Karl XII:s dödsdag och skolungdomen firade den döde konungens minne med fackeltåg.

Jag var ute och såg på fackeltåget, som under hornmusik och trummors dån marscherade runt kring torget och stannade vid läroverkets trappa, där sånger sjöngs och hurrarop höjdes.

Det var vackert att se - brinnande facklor mot snö i skymning är alltid vackert. Hornmusiken lät ståtligt och krigiskt. Hela Karlstad var på benen och gjorde massverkan på stora torget och allt var således ägnat att ge stämning.

Det oaktat var jag ej i stånd att komma i den rätta stämningen. Jag tycker visserligen att det är riktigt av människorna att slå sig lös från alldagligheten och ge sig tid att fira fester, vare sig att nu äro mer högstämda eller muntra. Men Karl XII:s minne är ett sällsamt minne - ett alltför bittert minne att firas.

Det är sant att Karl XII är en av de märkligaste och intressantaste karaktärer världshistorien har att uppvisa. Han har ej sin like i storartad, men på samma gång omedveten egoism, och de många ädla egenskaper, han annars ägde, tyckas snarare hava styrkt än förringat densamma. Ingen har som han utsugit ett land för sin ärelystnads skull och ingen har som han satt sin personliga vilja mot nödvändighetens bud. Han och hans välde föllo också på ett tragiskt sätt på sina gärningar, dragande till sig i fallet de sympatier, som alltid följa den fallne trotsaren mot en övermakt, han må eljest bära skulden för aldrig så många brott.

Det är också endast som tragisk hjälte Karl XII förtjänar att firas och det sker icke ute i livet, utan i dikten. När han blivit avklädd den falska nationalhelgondräkten, skall han en gång uppfattas som den han är, och då skall han helt säkert finna en diktare, som förstår att göra hans tragiska storhet rättvisa.

Såsom folkhjälte borde han däremot vara omöjligare än någon annan. Han var alltigenom herre och despot - han har inte gjort sitt folk någon annan tjänst än den att han påskyndat det bittra och lärorika straffet för dess krigiska ärelystnad.

Jag har i Norge sett ”syttende mai” firas. Det var en helt annan stämning. Där var det mitt på dagen tåget gick med flygande fanor och klingande spel. Hela befolkningen var med - män, kvinnor och barn. Tåget tog sig här och där litet komiskt ut med sina många underliga typer, men jag kände mig rörd ändå, ty jag såg och hörde och visste att i det tåget var folkets hjärta med. Barnen hurrade, de gamle hurrade och svängde med hattar och fanor och entusiasmen lyste ur allas ansikten.

Det var också något mer än ett minne, som firades. Det var den unga friheten själv, som ”sprat ved Eidsvolds Vaerk en Vårdag” och som ännu är lika ung och kamplysten som då.

Vi har ingen ”syttende mai” och det är inte värt att göra en sådan på konstlad väg. Det är bäst att vänta tills en sådan bemärkelsedag rinner upp av sig själv genom någon frihetens seger.

Hans Sax

--------

Läs mer på nätet här om Frödings journalistik