Föreningen Syriensolidaritets tal vid Röd Fronts förta majmöte på Sergels Torg i Stockholm.
I tre år har kriget nu plågat Syriens folk. I våg efter våg har Västmakterna skickat in sina hemliga krigare för att destabilisera landet och få till ett önskat regeringsskifte.
Priset har varit enormt. En infrastruktur som till stora delar nu ligger i ruiner och mer än 100 000 döda, kanske 150 000.
En del kallar det som händer i Syrien för inbördeskrig. Men det är inget inbördeskrig. Det är ett planerat angreppskrig.
Redan på 1990-talet drogs planerna upp i Tel Aviv, Washington, London, Paris och Bryssel.
Man hade bestämt sig för att rita om kartan i Västasien. Arabländerna skulle splittras upp efter sekteristiska skiljelinjer i små ofarliga stater.
Länder som Libyen, Irak och Syrien skulle utplånas från kartan och ersättas av dessa småstater.
Det är resultat av denna politik som vi har sett i Västasien de senaste åren.
Hela länder har förötts och tryggheten för invånarna har försvunnit när banditgängen tillåts härja på gatorna.
Banditgäng som inte bara försörjs av saudiska kungapengar utan också göds av svenskt bistånd.
Imperialismen visar helt enkelt för första gången på länge upp en gemensam front. Det är förvirrande för vissa som hellre väljer att tro att det vi ser i Västasien är spontana folkliga uppror mot korrupta regimer. Man talar om ”den arabiska våren” och associationerna går till ljumma vårvindar som förebådar en varm och skön sommar.
Men begreppet ”den arabiska våren” är ett slagord uttänkt på kontor i Washington, Paris, London och Bryssel av människor och grupper, som förutom lite ytliga kunskaper om Västasien,
vet mycket lite om invånarna där. Desto mer vet man om invånarna i de egna länderna, och vet att väl uttänkta slagord, uppbackade av en i grunden kontrollerad och lögnaktig medievärld, kan förföra ganska många. I mitten på 1990-talet krävde de israeliska strategerna att ”Syrien skulle drivs tillbaka”. Detta skulle enligt strategerna behöva ske någon gång runt sekelskiftet genom att Syrien först tvingades ut ur Libanon och därefter destabiliserades med hjälp av kungadömet Jordanien och Turkiet.
Det är detta som har inträffat om än några år senare än strategerna hade tänkt sig.
Det är långt ifrån ett folkligt uppror. De som fortfarande tror det måste vara bra blåögda. Därmed inte sagt att människor i Västasien inte har rätt, eller till och med skäl, att göra uppror.
De har självklart samma rätt som greker och spanjorer. Men det Twitter , Youtube och blogg-uppror vi sett i Västasien styrs av helt andra krafter än folkliga.
Som ett första steg i att rita om kartan och förinta länder förutsåg strategerna att Saddam Hussein skulle behöva avsättas och att Irak skulle balkaniseras.
De planerade ”Centralirak” skulle domineras av motståndare till regeringen i Damaskus och kunna användas som ett vapen för att få bort den.
Även om Irak i dag på många sätt är balkaniserat går det inte alltid som strategerna har tänkt sig. Ännu är Syrien inte förlorat. Tvärtom, USA-imperialismen har där lidit ett av sina fåtaliga nederlag under de senaste decennierna. När Obama vill skicka sina kryssningsmissiler från hangarskeppet i Medelhavet för att krossa Syrien stoppades han av den syriska motståndsviljan och ryskt diplomati.
Men försöken att få bort regeringen i Damaskus fortsätter. De ekonomiska sanktionerna mot Syrien slår hårt mot befolkningen. Sanktioner är en form av ekonomisk krigsföring och syftar till att förstöra ekonomin i ett land. Tanken bakom är att befolkningen ska bli så desperat att den vänder sin vanmakt mot den egna regeringen istället för mot dem som bär det verkliga ansvaret, de som har infört sanktionerna. Ekonomiska sanktioner är ett terrorvapen. I Sverige står samtliga riksdagspartier bakom de mycket hårda ekonomiska sanktionerna mot de krigshärjade Syrien.
Det är en skam för Sverige.
Därför säger vi i Föreningen Syriensolidaritet För ett fritt, enat och självständigt Syrien!
Upphäv sanktionerna mot Syrien! Inget svensk stöd till kriget mot Syrien!
Hans Öhrn