40 år efter den chilenska militärens USA-stödda kupp växer hoppet om ett annat Chile
Varje gång man läser eller hör något om Chile i svenska media nu förtiden handlar det om landets goda ekonomiska tillväxt, om hur modernt Chile har blivit och om demokratin i landet. Inte mycket sägs eller skrivs om att Chile fortfarande, nästan 25 år efter det att pinochetdiktaturen överlämnade regeringsmakten till en civil regering, har kvar det mesta av Pinochets och diktaturens författning, har det mest odemokratiska valsystemet i Latinamerika eller att diktaturens terroristlagstiftning används mot mapuchefolket i södra Chile. Flera av dem har mördats, skjutna i ryggen.
Inte heller uppmärksammas att de regeringar som efterträtt diktaturen har fortsatt diktaturens privatiseringar av skola, hälsovård och pensionssystem, skänkt bort Chiles koppar, vatten och andra naturtillgångar, som det strategiskt viktiga litium. Eller att ett antal chilenare hör till världens rikaste människor.
Chile är idag ett av världens mest ojämlika länder. Endast Brasilien och några få länder i Afrika, som Sydafrika, uppvisar liknande eller större klyftor vad gäller inkomst och levnadsvillkor. Det finns i praktiken två Chile; ett av dem består av en liten, stenrik överklass som har ackumulerat gigantiska tillgångar på ett sätt som inte var möjligt före militärkuppen. Den delen av befolkningen och det övriga Chile träffas praktiskt taget aldrig någonstans. Internationella bedömare talar om en social apartheid.
Chile är nyliberalismens bästa exempel. Det var också det som var meningen med militärkuppen. Ännu 40 år efter militärkuppen den 11 september 1973 lider Chile och folket av de sviter som kuppen orsakade och som förändrade Chiles historia för gott. Ingen större tragedi har någonsin drabbat Chile. Kuppen är ett flagrant exempel på stats- och internationell terrorism och den kom att skaka en hel värld och ledde bland annat till den första stora icke-europeiska invandringen till Sverige.
Bakom militärkuppen mot Chiles dåvarande folkfrontsregering, ledd av den socialistiske presidenten Salvador Allende, låg den chilenska högern, de chilenska stor-företagen, de multinationella företagen med ITT och Anaconda Copper i spetsen samt, och, självklart USA:s regering tillsammans med CIA. Omfattande dokumentation visar hur och när samt av vilka konspirationen mot den chilenska regeringen inleddes. USA:s anhängare i Sverige, att döma av reaktionerna vid Barak Obamas besök i Stockholm den 4-5 september är de många, rekommenderas att ta del av den så kallade Church-rapporten, som USA:s senat 1975 överlämnade till USA:s kongress , ”U.S. Senate: Covert Action in Chile 1963 – 1973”. Ordförande i kommissionen bakom rapporten var senatorn Frank Church och bland övriga medlemmar fanns dåvarande senatorn Walter Mondale, senare USA:s vicepresident, samt den förre republikanske presidenten Barry Goldwater. Inga kommunistiska grabbar precis.
Rapporten baserar sina slutsatser på information från CIA, från utrikes- och försvarsdepartementet, från Nationella säkerhetsrådet, NSC, samt från en rad personer som var inblandade i interventionen i Chile. Steg för steg registreras där USA:s agerande för att förhindra att Allende skulle tillträda som Chiles president. Rapporten beskriver också detaljerat det hemliga krig, som USA:s president Richard Nixon och hans närmaste rådgivare Henry Kissinger beordrat skulle genomföras i Chile. CIA hade bland annat skickat vapen till landet för att mörda Chiles ÖB general René Schneider i oktober 1970, i ett desperat försök att förhindra att Salvador Allende skulle tillträda som president.
Många år senare har USA släppt tusentals hemliga dokument i omgångar. Det är fruktansvärt att konstatera att ”världens största demokrati” kan använda all sin makt för att framkalla ett blodbad i ett demokratiskt land, som man därtill har diplomatiska relationer med. För två år sedan besökte Barak Obama Chile och fick då en fråga på sin presskonferens (lika beskuren som den här i Sverige): när tänker USA be om ursäkt för det blodbad ni orsakade i Chile och som är så väl dokumenterat? Barak Obama kunde inte precis förneka USA:s inblandning och han svarade: ”vi tittar inte bakåt, vi blickar framåt”.
Mer än så hade inte Nobels fredspristagare att säga till alla tortyröverlevande och till de anhöriga till de försvunna politiska fångarna. När statsminister Fredrik Reinfeldt sa att alla i Sverige var stolta över Obamas besök kändes det som ett hån mot oss tusentals av USA:s offer som lever här i Sverige.
Summeringen av Pinochetdiktaturens 17 år, den mest fördömda regimen i FN: s historia efter apartheidsregimen i Sydafrika, är förkrossande. Nästan en miljon tvangs i landsflykt, över 3 000 människor mördades och av dem är över 1000 försvunna. Många av dess försvunna har kastats i Stilla Havet, enligt den chilenska armens egna uppgifter. Deras anhöriga har fortsatt att leta efter deras kroppar, men många av de anhöriga har dött utan att få veta sanningen. Deras lidande symboliserar den chilenska tragedin.
För några år sedan fastslog den chilenska så kallade tortyrkommissionen utifrån vittnesmål från runt 35 000 före detta överlevande politiska fångar, däribland mitt, att tortyr hade utövats systematiskt på fler än 1 000 platser runt om i Chile, till och med i kyrkor! De flesta tortyrcentra var hemliga, där också den värsta tortyren utfördes. Jag arresterades efter militärkuppen och torterades, liksom 300 000 andra politiska fångar. Efter 15 månader i fyra olika koncentrationsläger landsförvisades jag till Sverige 1975.
Min tid i militärernas händer har jag dokumenterat i min bok ”Chile 11 september 1973 – Kuppen, terrorn och tragedin” som jag skrev 2003 i samband med 30-årsdagen av kuppen. Jag torterades och förnedrades bland annat på vår tidigare folkkära nationalarena Estadio Nacional, Nationalstadion, där jag hade varit många gånger för att se fotboll. Jag torterades bakbunden och med förbundna ögonen och tvingades också att höra på när mina kamrater och vänner torterades. Som den gången när en pojke och hans pappa torterades inför varandra. All denna misshandel hade lärts ut till de latinamerikanska militärerna vid USA:s School of Americas. Den skolan är känd och ökänd i hela världen som mördarskolan. Med den skolan samarbetar Sverige.
Enligt läkarexpertis har vi som utsatts för tortyr fått skador för livet, många dör i förtid av den fysiska och psykiska stress som tortyren orsakar. Men vi som överlevde de chilenska militärernas massmord kommer att fortsätta kräva sanning, rättvisa och upprättelse, så länge vi lever. Därför har jag ända sedan jag kom till Sverige åkt runt i landet för att tala om vad som hände i Chile, också för att bidra till att det aldrig mer ska upprepas.
Den 17 november går chilenarna till val. En ny president och ett nytt parlament ska väljas. Vi som bor utomlands kan dock inte rösta, för som ett av få länder i världen tillåter inte Chile sina medborgare bosatta utomlands att delta i val. Men en enorm social rörelse håller på att växa fram i Chile och den gör att vi äntligen kan börja drömma om ett Chile i frihet och rättvisa, som äger och bestämmer sin framtid. Oavsett valresultatet. Och Salvador Allende, som den 11 september 1973, in i det sista och på sin post i presidentpalatset kämpade för demokratin, lever mer än någonsin.
Ett annat Chile är möjligt!
Jorge Contreras
www.chile110973.com