Skriv ut denna sida

Ingen prettopoet

Erik Paulsson Rönnbäck (text) & Paul Mohlin (bild) 15 april 2010
Jenny Wrangborg
Jenny Wrangborg Bild: Paul Mohlin
4-2010

De finns överallt: i lokaltrafiken, kiosken och i snabbköpskassan. Ändå hörs de knappt i samhälls-debatten. Jenny Wrangborg har skrivit en diktsamling om hundratusentals svenska arbetares vardag. –Den poesi jag fick läsa i skolan var svårtillgänglig. Den handlade inte om oss utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår.

Det är söndag eftermiddag och sista dagen innan utkastet ska skickas in till förlaget. Under veckorna har Jenny Wrangborg jobbat som kallskänka; på helgerna med diktsamlingen.
Kallskänken är en roman i diktform som handlar om den hopplöshet man kan känna som arbetare i Sverige i dag. Men för mig är boken fortfarande något abstrakt. Jag har jättesvårt att förstå att någon ska läsa den, säger hon.
Efter gymnasiet i Kristianstad flyttade Jenny Wrangborg till Göteborg och gick från den ena osäkra anställningen till det andra. Först som timanställd inom hemtjänsten, därefter som säsongsanställd på Liseberg, på ett kafé vid Avenyn och senare som kallskänka i köket på Chalmers tekniska högskola. Efter att ha organiserat sig fackligt och fått med sig tillräckligt många av arbetskamraterna i kravet på övertidsersättning, blev hon inkallad till chefens kontor.
– Jag har inget jobb till dig nästa säsong. Du sprider dålig stämning, sa chefen.
Veckan efter var Jenny Wrangborg arbetslös. Nu bor hon i Stockholm och jobbar kvar som kallskänka, men med en kommunal arbetsgivare.

Jenny Wrangborg föddes under 1980-talets nyliberalism och växte upp med ett dalande välfärdssamhälle. På många sätt är hennes erfarenheter en berättelse om ett Sverige som har gått åt höger. Från heltidsanställningar till timavlöning och bemanningsföretag. Från starka fackförbund till ett fack som blivit svagare för varje avtalsrörelse. Därför når hennes texter utanför den krets som i vanliga fall konsumerar poesi.
– Efter en högläsningskväll på ett kafé kom killen som stått bakom disken fram och sa att han inte tyckte om poesi, men att mina dikter handlade om honom och att han kände igen sig i de osäkra anställningarna.
Jenny Wrangborg är vanlig. Ingen basker på sned, ingen svårmodighet eller poetiska utsvävningar. Hon spelar innebandy, lyssnar på Bruce Springsteen och sticker knappast ut från mängden.
– Klyschan är att poeter är flummiga. Det är väldigt många som har en bild av att vi försöker vara svåra, att det är ett slags pose.
Var skulle du sätta dig själv i relation till den bilden?
­– Jag vill inte kopplas ihop med den alls. Den poesi som jag fick läsa i skolan och intrycket man får av poesi i tidningar, är att det är svårtillgängligt. Där handlar den inte om oss, utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår. Jag vill att min poesi ska handla om det som är nära.
Varför är det så få poeter som skriver som du?
– Dels tror jag att få poeter kommer från arbetarklassen, dels att arbetarrörelsen har varit dålig på att ta tillvara kulturen och satsa på en egen. I stället har den försökt apa efter högern. Men det beror också på samhällsklimatet i stort, att det inte är lika fint att skriva om arbete. Det har setts som något fult att ha ett politiskt budskap.
Varje morgon och kväll under veckodagarna åker Jenny Wrangborg tunnelbana från Stockholmsförorten Bagarmossen, där hon hyr en lägenhet i tredje hand, till arbetsplatsen på andra sidan staden. Halvtimmen fram och tillbaka är hennes enda skrivtid bortsett från helgerna. Efter att ha kommit hem från jobbet är hon oftast för trött.
Kallskänken är ett urval av de senaste årens skrivande. Jenny Wrangborg hoppas att hon i framtiden kommer att ha råd att enbart skriva under perioder, annars orkar man inte skriva några längre samlingar, säger hon. Egentligen behöver hon inte sitt jobb för att skriva, i alla fall inte jobbet som kallskänka.
– Men alla människor behöver ett sammanhang och att få skapa något tillsammans med andra.
Känns det inte konstigt att vara på väg till jobbet och skriva om hur jävligt det är att komma fram?
– Fast jag skriver också om hur bra det kan vara. Ofta missuppfattas det som att jag hatar mitt jobb. Det gör jag inte. Jag hatar de förhållande vi måste jobba under och att vi inte har någon makt över arbetet vi utför.

Just maktlösheten är ett centralt tema i Jenny Wrangborgs poesi – en maktlöshet som bottnar i ett slags osynliggörande av de hundratusentals svenskar som jobbar inom serviceyrken.
Och går man efter vilka som får komma till tals i dagstidningarna eller vilken grupp som bjuds in till TV-sofforna måste man ge henne rätt: den kontorsarbetande medelklassen finns överallt. Var är då arbetarklassen?
– ­Ibland känns det som att jag är den enda arbetaren som är kvar i hela Sverige. Men så fort man ser sig omkring inser man att det inte stämmer. Det är vi som ser till att allting fungerar. Vad händer när tunnelbanan inte fungerar? Jo, hela samhället stannar.
Är din poesi en del av att göra er synliga?
– Jag skriver för att bekräfta det jag ser runt omkring mig. Det är ett sätt att ge sig själv makt. Kan jag skriva om hur jag upplever arbetet i köket kan jag också förändra något.

Jenny Wrangborg beskriver ofta sin ställning i samhället utifrån ett ”klassförtryck”, ett ord som blivit sällsynt i tid då klassfrågan har hamnat på dekis. Men även om folk inte använder ordet så känner de av det, säger hon.
­– Det är viktigt att ha ett språk för det man upplever. Eftersom arbetarrörelsen är svag har vi förlorat mycket av det. Många arbetare skulle aldrig kalla sig arbetarklass. Vissa har bra med pengar fast de är arbetare, men maktfrågan är fortfarande densamma.
Det är många som säger att det inte längre finns några klasser i Sverige.
– Ja, de är idioter. Folk som säger det är ofta de som inte jobbar med kroppen, eller som har makt över sitt arbete och själva kan bestämma. När de säger så, säger de samtidigt att jag inte existerar.

Jenny Wrangborg
är aktuell med diktsamlingen Kallskänken som ges ut på Kata förlag och med en högläsningsturné i samband med boksläppet.
är 25 år och bosatt i Bagarmossen i Stockholm.
spelar i bandet Stormen som tonsätter hennes poesi.
gillar poeten Pablo Neruda och Bruce Springsteen.
bloggar på http://tiometer-overhavet.blogspot.com/

Erik Paulsson Rönnbäck är frilansjournalist och medlem i FiB/K:s redaktionskommitté. Paul Mohlin är fotograf och praktikant på FiB/K

Erik Paulsson Rönnbäck (text) & Paul Mohlin (bild)

Bildgalleri