Den 17 februari och 14 juni hade vi här förmånen att publicera gästblogginlägg om cirkusen kring Slussen av KG-Scherman. Denne var statssekreterare i bostadsdepartementet 1976-78, särskild utredare för ny Plan och Bygglag 1978-79 och generaldirektör i Riksförsäkringsverket 1976-1979. Det är alltså en man som har mycket stor kunskap i frågorna, som nu återkommer med ny artikel. Ett pressmeddelande Stigbergsgruppen 2015-07-02 medförde att jag kontaktade KG Scherman, som vänligen gav sin expertkommentar nedan.

Jag vill önska läsare till denna hemsida en riktigt fin nationaldag! Men är detta verkligen svenska folkets nationaldag? Vad firas, förutom ledighetens fördelar? Finns något alternativ rentav?

Mikael Wiehe är inte känd för att vila på några lagrar. Men det är ju inte heller möjligt om man vill förändra världen.

En granskning av hans informativa hemsida ger en uppfattning om en hårt arbetande man. Ingen semester här inte! Spelningarna avlöser varandra på de mest skilda orter. Det är nästan som det verkar att planläggaren fått solsting eller nå´t.

Till grund för turnerandet ligger i år den starkt politiska och utmärkta dubbel-CDn Ta det tillbaka (Warner, 2010). Och när skrivaren av dessa rader ser sommarpremiären på Liseberg 18: e juni är det tuffa tag. Till och med så hårda att en del politiska fiender känner sig obekväma och lämnar.

Kanske hade de väntat sig en angenäm viskväll?

För visst är det så att här lämnas ingen oberörd. Ingen nåd gives den som inte genomskådat sittande borgerliga regering. Dessutom är det så att de verbala smockorna träffar klockrent.

Som Wiehe anmärker i ett mellansnack får han inte sjunga sångerna ur Ta det tillbaka-CDn när han i sommar skall framträda i svt:s Allsång på Skansen, så när som på den allmängiltiga kärlekssången ”Strö all min kärlek”.

Och visst måste det även finnas förståelse för att  granskningsnämnden skulle kunna få sin brevlåda full med anmälningar. Nä, lagom är bäst... Ibland är det rätt att vara taktisk. För visst är det så att Woody Guthries ”Det här är ditt land” också bör komma ut i stugorna och ge folk lite råg i ryggen. Liksom "Sång till friheten", som till för några år sedan alltid avslutade skolbarnens vårtermin här i min hemkommun Göteborg.

Behöver jag tillägga att ingen tidning recenserade sommarpremiären på Liseberg. Var det någon som hade trott något annat?

Att skrivaren av dessa rader inte är lika optimistisk som Wiehe när det gäller betydelsen av att fälla regeringen eller dess roll i dagens politiska verklighet hör kanske inte hit. Fast det skadar ju inte om jag skulle bli besviken...

Omslaget visar oss ett antal porträtt av den nuvarande kungafamiljen men detta är inte ännu en hyllning till vår kungafamilj, heller inte motsatsen. Cecilia Åse vill i Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati på ett principiellt sätt diskutera monarkin och sätta den i ett sammanhang. ”Min utgångspunkt är att den svenska monarkin inte bör betraktas som en anakronism eller som en betydelselös symbol, inte heller som en självklar aspekt av hur det är i Sverige”, skriver Åse. ”Statschefsämbetet är utan tvekan en del av det demokratiska regelverket och därmed en beståndsdel i svensk demokrati.” Men varför är det så och varför har vi tillåtit det att bestå efter det demokratiska genombrottet? Cecilia Åse pekar på en rad betydelser som monarkin har, funktioner som den fyller. Särskilt trycker Åse på motsättningen mellan demokrati och nation som hon ser som två olika principer, där oenighet respektive enighet är bärande element. Det är som nationell symbol man vill behålla monarkin. Åse följer framväxten av 1974 års författning. Sverige skall fortfarande vara en monarki men statschefens uppgifter har begränsats till det rent ceremoniella. Kungen skall vara opartisk och stå utanför och över politiken. Men detta medför en rad paradoxer som Åse pekar på. Inte minst ställer hon hierarkier och kunglig upphöjdhet inom den nationella gemenskapen mot den demokratiska jämlikheten. Men medan jag läser växer en annan bild fram som inte handlar om kunglig upphöjdhet. Om kungen nu enbart skall ha en ceremoniell uppgift, om han nu skall stå över politiken och därför vara neutral och opartisk, vad återstår då för honom? Två saker blir tydliga: Kungen saknar yttrandefrihet och hans familjeliv blir en offentlig angelägenhet. Det förra visar sig i att så fort han vågar yttra sig i någon fråga får han stränga tillsägelser i media att hålla käften. Det senare visar sig i en intim slaskighet som tycks följa kungafamiljen in i minsta vrå och sträva att sudda ut varje avstånd. Kungafamiljens medlemmar omtalas nu helst med förnamn utan sina titlar. Medieintresset kallas i boken ”’domesticering’ av de kungliga”, ett uttryck, som används då man anpassar vilda djur till människans liv. Kort sagt, är det så man behandlar en statschef, står han verkligen över oss? Trots allt ceremoniel, alla hierarkier är inte kungafamiljen snarast nationens gemensamma gosedjur, våra maskotar? Visst kan man känna sig tilltalad av monarkin, alla ceremonier och traditioner som omger den men är den hållbar?