Skriv ut denna sida

Rapport från litteraturens julafton, bok och biblioteksmässan i Göteborg

Freke Räihä 28 september 2015

Folket i Bild/kulturfront har härmed nöjet att presentera författaren Freke Räihä rapport från det årliga litteraturjippot i Göteborg, Bok och biblioteksmässan



Jag beställde min tågbiljett hem redan på våren. För vad som än händer så vill jag kunna komma hem. Erfarenheten att inte ha ett hem är fortfarande fullt närvarande. Att bära med sig vad en behöver de närmaste dagarna. Nu bär jag med mig vad jag kan behöva de kommande dagarna. Jag får skjuts till bokmässan av min huvudsakliga förläggare. Han betalar mitt boende. Kanske kan jag hjälpa till att bära. Som medlem i Svenska Författarförbundet är mitt inträde utan extra kostnad. Det känns osannolikt privilegiat att få utge böcker tillsammans med Smockadoll förlag. Och sett till vilka kollegor som också får plats i förlaget så blir det nästan overkligt. Medlemskapet i Författarförbundet är till stor del en solidaritetshandling — jag kan sällan eller aldrig medverka vid deras evenemang eftersom allt sker i Stockholm.

Jag hade bry med vad jag skulle klä på mig. Bara tanken på att faktiskt ha valmöjligheten att välja bland olika kläder. Jag bestämmer mig för svart och luftig tröja — min erfarenhet av just bokmässan är att det blir varmt. Trångt. Till det en saharakavaj och röda skor. Precis som att det egentligen skulle vara viktigare hur en ser ut än vem en egentligen är i ett sammanhang som endast i undantagsfall integrerar olika mängd kapital. Som att jag innerst inne tänker att jag åtminstone ser välklädd ut när världen utanför brinner. Samma bry med att packa en väska när jag nästan bara varit hemma under året som gått. Eftersom jag själv inte är särskilt bildskön eller ens direkt tilltalande rent kroppsligt så får det därför ha vikt i vilka tyger jag sveper mig i och hur jag annars är minutiöst exakt vid den egna ytan och doften; som att det av kapitalet ackumulerade självföraktet skulle bli mildare om jag dolde det bakom lager av estetik.

Jag vaknade tidigt, skickade iväg de andra till sina vardagssysslor och försökte slå bort känslan av osäkerhet inför att överhuvudtaget klara av så många intryck under en enda dag. Allting intresserar mig. Utom trängseln. Det är tur att jag röker och kan fly undan på ett torg eller en balkong på andra våningen som jag inte hittade förrän förra året. Tvingade mig att äta mäktig mat till frukost eftersom jag inte orkar bli hungrig det första jag gör när vi kommer till staden Göteborg. Att ha fri tillgång till en kort delad toalett möjliggör att sköta sin hygien, kroppens renlighet alltså, tänker att det är vansinnigt skönt att kunna tvätta sig. Att tvätta händerna. Jag får byta från buss till tåg i Tomelilla. Och redan på tåget är jag trött. Trött på att resa, som om all trötthet väntade i transporten, i spänningarna kring ovissheten över mina dagar borta. Jag borde vara hemma och skriva klart min bok. Men den är i stå. Får anta att det är en del av processen. Precis när manuset, dess form, börjar klarna för ens sinne kommer den andra tröskeln — den första är att finna vad skrivandet just nu behöver. Och vad författaren behöver. Den tredje tröskeln är när manuset börjar kännas klart och då det egentliga arbetet med den startar. Det är inte själva arbetet som är tröskeln, utan att på nytt få syn på sin text. Det är som tre olika sorters uppmärksamhet, skrivlägen, tillstånd. Varför envisas jag med att åka till bokmässan då? Av plikt och tvång? För att presentera min nya bok kanske — som är en poetisk studie av en historisk arbetsplatskonflikt byggd på arkivmaterial med förgreningar in i samtiden och den växande problematiken hos det gangsterkapitalistiska system som vi nedtvingas under. Jag har med mig marknadsföringsmaterial som en ironisk kommentar kring kommodifieringen av litteraturen — som egentligen alltid varit närvarande i den. En bok återspeglar ett ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital på samma sätt som en vattenklosett och en informationstelefon. Men litteraturen har ett sätt att återuppfinna och utveckla sig som hygienproduktsproducenterna är avundsjuka på. En tvål med ny doft är inte en ny bok av någon författare en har läst eller önskar att en läst. Jag borde sova nu men är rädd för att missa min hållplats.

Dagarna går och det är fredag morgon, jag ska snart ta ett tåg hem. Åka via Alvesta, byta i Hässleholm, byta i Kristianstad. Några timmars tåg och kanske läsa lite böcker jag köpt från Tranan och Teg. Jag hoppas kunna skriva något med mer substans än upplevelserapporter, kritik eller essä. Jag hoppas kunna skriva lyrik. Bilresan hit var, trots vilsekörning genom Göteborg och parkering för 30 SEK/h i innerstadens öppna gator, en ren fröjd — att spendera lite över tre timmar ensam med en annan människa och utbytet som sker i det. Kristian berättade om sin forskningsresa till AFS, om arkiven i Seattle och på Berkeley, vi pratade om den samtida poesins klistriga förhållande till författarens egna upplevelser och det inbillade behovet av förstahandserfarenheter för att skriva — och om den märkliga uppföljaren och tredje delen av Nomos (2012), Logos (2015). Den som just nu går under namnet Tal. Själva trilogin, för det är en äkta trilogi, har inget enhetligt namn och förslag välkomnas. Tal är text som jag upplever är i ett förstadie i en process eller ett avstamp inför det egentliga arbetet med nästa bok. Vi stannade för att röka, hitta kaffe och sköta kroppens avfallsutlopp. Sedan bar jag in förlagets böcker med säckakärra tills jag fick mjölksyra i armarna. Kristian delade monter med Edda förlag och Trombone AB. Montern blev fin. Enkelt fullt bord, aluminiumhyllor och mattor på väggarna. Mina böcker fyllde en hel hylla. Vilket får mig att känna mig helt oerhört uppskattad och kanske privilegiad. Sedan vände vi på hotell Opera och gick på något lobbymingel.

Idén med ett mingel har märkligt nog betydelsen för mig att en ska ha korta kärnfulla eller trivsamma samtal med flera gamla och nya bekanta. Något som är fullständigt omöjligt när en, visserligen intressant, fantastisk sångerska med komp upptar hela kvällens ljudbild och allt annat blir brus. Maten som serverades var ganska undermålig men vinet höll god kvalisort om än att också det var lite väl feltempererat. Gnäller jag när jag blir bjuden på gratis tilltugg? Kanske. Men ovanvåningens kaffe och runda pralin var utsökta och muminpåsen som firade Mumins 70 år i livet var söt och smårolig. Och Toblerone? — en sinnebild av det svenska kynnet. Fet, kladdig, små hårda bitar — som en egentligen inte vet vad de är — nedrört i smeten; lika mycket luft som socker och egentligen bara uthärdlig till starkt kaffe. Därefter tvärdäckade jag i sängen redigerande ett manus och läsande sociala medier.

Hotellfrukost. Det enda som är bättre än att äta hemma. Och med surrande personal från kungliga och andra bibliotek och Kulturrådet omkring sig. Hade jag haft hår hade jag kammat mig innan jag gick ner. Så långt sträcker mig nog mitt lismande med makten i kultursverige — att vara städad men artikulerad i min kritik och hyllning. För ja, trots de problem som alltid finns i maktens institutioner så gör så väldigt många människor där ett så bra jobb med att lyfta fram konstnärligt högstående verk och aktörer att det blir omöjligt att bara vilja sätta yxor i skrivborden — högst bildligt alltså; min yxa är i vedboden, där jag klyver stockar och gör splintved till kaminerna om vintern.

Arbetar jag i kronologiskt ordnade fragment? Kanske, när jag skriver detta sitter jag på ett tåg till Alvesta. Skog omger rälsen. Industrier och fotbollsplaner. Livet följer inte en röd tråd och min litteratur vägrar underställa sig den litterära konstruktionen med dramaturgi. Livet är en serie fragment staplade till ett babelstorn. Bredvid mig sitter någon och skriver på sin dator, pausar, skriver lite till. Och en bit bort två äldre damer som i stort är missnöjda med den resa de har köpt, de bråkar om när de ska äta sina medhavda smörgåsar. Under torsdagen på Bok- och Biblioteksmässan — jag skriver alltså detta dagen efter — såg jag en presentation av en kommande brevsamling av den lyriske prosaisten Bruno Schultz som översatts av Emi-Simone Zawall planerad för utgivning av Glänta. Efter att som ung läst Schultz Kanelbutikerna så har jag varit en stor beundrare av hans sätt att ladda världen som en poet i sitt prosaskrivande. Prosa tycker jag annars är ganska tråkigt. Att Schultz även var bildkonstnär var nytt för mig och jag blev genast intresserad av att undersöka hans målningar. Även hans livsöde är intressant i sammanhanget att mässan i år, 2015, handlade om yttrandefrihet — Schultz blev mördad på öppen gata av en nazistjävel under deras ockupation av Polen. Sedan gick jag mest runt på golvet och lämnade ifrån mig exemplar av Baggböleri som är den senaste boken jag utgivit — boken har illustrationer av Håkan Eklund som även gjorde omslagsbilden till min Standardformulär för språkförbistring, min diktbok om och med mina refuseringsbrev under en längre tid som utgiven författare. Ja, jag blir fortfarande refuserad. Jag passade också på att omformulera ett förlags motto, vi får se om de tycker lika bra om det i dag; och prata med andra poeter, se några poeter jag inte riktigt vågade närma mig, köpa massor med poesi — i år främst från Tranan och luncha med David Väyrynen och spilla tomatsås på min tröja innan min enda, obetalda, läsning på mässan tog vid klockan 17.00.

Matiss Silins, Felicia Mulinari och jag skulle läsa poesi och panelsamtala om yttrandefrihet. Som alltid blir det bäst på en läsning när alla röster tycks komma ur skilda traditioner eller med vitt skilda referenser. Mötet mellan våra tre röster var starkt. Sammantaget kan sägas att det vi hade gemensamt var ett politiskt och framträdande patos som ingen av oss lät bli att uttala. Eftersom det var FiB som anordnade kändes samtalet och läsningen, åtminstone för mig, tryggt i det att tala klarspråk om de komplicerade strukturer som omgärdar den villkorade yttrandefrihet vi fortsätter att kämpa för i Sverige och i världen i stort. Som en slags subjektiv sammanfattning av vårt samtal skulle jag kunna säga att yttrandefriheten är en rättighet som måste underhållas av andra strukturer än de som vi lever under i dag. Den kräver en rättvis bildning, bland annat med fokus på de genrer där yttrandefriheten kan få utlopp i en offentlighet. Den kräver att yttranden inte kan förhindras av makthierarkier — om du inte kan kritisera makten utan att förvandlas till en social och därmed ekonomisk paria är inte det inte riktigt en frihet att yttra sig. Därmed inte sagt att alla galenskaper vi människor häver ur oss inte borde gå okritiserade. Frihet att uttrycka sig gäller både för idioter och andra akademiker som rara tanter som fryser på tåget samt virrpannor som tror att det går att vinna i ett samtal med en annan människa. Både yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen är starka vapen mot enpartistater och andra mer framträdande förtryckarstrukturer men de bör, för att inte endast vara ’möjligheten att’ och för att vara verktyg som stödjer ett öppet demokratiskt samtal och i demokratins anda ett mer rättvist samhälle som är solidariskt även med de som inte på samma sätt passar i de normer som bygger det luftslott till mänsklighet vi alla förhåller oss till, åtföljas av en pågående kritik och reflekterande självkritik kring den uttalandes egna position och agenda samt vilka strukturer en förstärker med sin utsaga. Vi borde bilda oss själva och varandra. Vi borde lyssna men vara källkritiska. Vi borde använda konstarterna för att bredda vår syn på världen — eftersom konstarterna samtidigt kan representera flera sanningar, som genom tolkning, vilken kan vara giltig för många fler än den var avsedd för.

Jag funderar mycket på den kultur som byggts upp i kombination av det sociala internet, dvs. internet 2.0 — där snabb interaktion mellan, mer eller mindre, sanna och/anonyma identiteter står i centrum för användningen. Det som krävs är tillgång genom mjuk- och hårdvara samt en eller flera e-postadresser. Det är möjligt att se dessa privilegier, liksom yttrandefriheten i stort, som naturaliserade hos exempelvis merparten av de som vistas inom Norden. Därtill måste det till en plattform att samlas till och någon som hyr ut eller möjliggör den plats där den finns. Det kan visserligen vara ett tryckeri men troligare ett webbhotel. Det kan vara sociala medier som inte aktivt tar avstånd från extremism. Kapitalismen tar inget ideologiskt ansvar, den måste tyglas. Hårt. En dekonstruktion medföljande en decentralisering är möjlig. Annars kommer missriktningen att det är människan som är produkt åt marknaden att fortleva. Jag funderar också på den frihet att yttra sig som florerar på internet och som ser annorlunda ut än i livet utanför internet. Är det frihet att yttra sig om en döljer sig bakom pseudonymer? Torde inte en pseudonym vara ett redskap för att dölja sig gentemot repressalier? Är det problematiskt att stå bakom sina politiska åsikter? Är det en rädsla? Det finns självklart befogenhet att dölja en statligt registrerad identitet om en lider under hot om dödsstraff och tortyr — oavsett om dessa hot har sitt ursprung hos statliga eller privata intressen eller organisationer. Men för min del handlar det om att jag är beredd att dö för min frihet att uttrycka mig — men därmed inte sagt att jag har rätt att uttrycka mig i alla sammanhang; men skyldighet i alla frågor som berör mig; såsom Masha Gessen i sitt invigningstal på Bok- och Biblioteksmässan när hon menar att de som kväver denna frihet att yttra sig måste bekämpas ideologiskt och med samtal. Och ingen på plats hoppas jag missade den mänskliga kedja som bildades av Författarförbundet med flera som tågade runt på mässan vid 17-tiden, eller de synliga protester mot den ungerska statens politik som konsekvent genomfördes under mässan. Något som Ungerns representanter bemötte genom att demonstrativt fly med förorättade svansar och kränkt uppsyn.

Sedan gick jag och Kristian till ’Finska montern’ efter ett glas vin i Smockadolls delade monter. Även poeten Christer Boberg var med på ett monterglas och honom är det alltid roligt att se; vi var ju i Zagreb ihop typ 2013 och läste tillsammans efter inbjudan ordnad av Boel Schenlaer. Kristian och jag fick lite god plockmat i form av hårdost och minglade som kulturarbetare. Jag blir alltid så avslappnad av att höra blandningarna av finska och finlandssvenska. Och generad när en kvinna som nog var från Åbo frågade om hon kunde låna ”er tändare” och menande mig. Den är så proper finlandssvenskan. Efter mysmingel gick vi till Kulturrådet och minglade lite till. Vid det här laget var det nästan vingelmingel. Det röda vinet som våra skattepengar betalat var särdeles gott. Här stöttes det samman med en mängd roliga människor och serveringspersonalen jobbade stenhårt, säkert och vänligt. Lovisa M. Appelqvist presenterade till exempel ett projekt hon är med och startar upp: ”Liggaskolan” (http://liggaskolan.se) som premiärsmygstartade med tips om hur män bör ragga på kvinnor när de träffas på kändisbläckan på restaurang Park och stojade sedan vidare med oss till en extremt regnig parkering där jag kunde låna ett paraply till min påse med böcker och själv bli blöt som ett mähä som är blött. Det ska tilläggas att mingla är ett genreord som egentligen betyder ’supa gratis och träffa sina vänner och vänners vänner’.

Den regniga parkeringen med mer vin var lika trevlig som förra gången och jag fick bland andra träffa läraren, bibliotekarien och kollegan Niklas Åkesson som debuterade med en hyllad diktbok för ett tag sedan. Och Pär Thörn som var vid gott mod. Sedan tvingades jag och Kristian till hotellet medelst taxibil för 133 SEK. Jag tror att det var värt det. Och ja, jag kollade till den charmanta poeten Appelqvist lite senare. Hon kom också hem i regnet — och fick tillbaka sitt paraply. Mina nyinköpta diktsamlingar från Tranan tackar dig.


Freke Räihä