Åke Andersson stred för rättvisa, fred och solidaritet.

Skriver dessa rader efter att ha nåtts av budet att stridskamraten Åke Andersson i Johannishus gått bort.  Åke är välkänd i Blekinge efter sin tid som fackföreningskämpe och landstingsråd och för lokaltidningen Sydöstrans läsare som debattör.

Jag lärde känna Åke i motståndet mot kapitalets EU och EMU 1994 respektive 2003. En kamp som han konsekvent drev vidare i studiecirkeln ”Värna välfärden” mot den av EU påbjudna högerpolitikens implementering i Sverige. Vi förenades i det antiimperialistiska arbetet mot krigen i Afghanistan och Irak och mot närmandet till Nato.

Åke nämnde att han var årsbarn, född 1931, med skotten i Ådalen och återkom ofta i diskussionerna till sin uppväxt med dess massarbetslöshet, fattigdom och orättvisor. En förebild han ofta refererade till var Ernst Wigforss, arkitekten bakom folkhemsbygget. I bokhyllan stod statyetter av Gunnar Sträng och Tage Erlander.

Åke hade starkt patos i försvaret av välfärdsreformerna och hans debattinlägg i Sydöstran uppskattades mycket. Han argumenterade ihärdigt och konsekvent mot privatiseringarna i den offentliga sektorn. När socialismen ströks ur partiprogrammet lämnade Åke socialdemokraterna.

2002 deltog han i bildandet av Folket i Bilds avdelning i Blekinge och han var mötesledare i seminarier som vi anordnade.

Vi som idag för kampen vidare kan hämta styrka i minnet av Åke Anderssons gärning. Han stod rakryggad upp för rättvisa, fred och solidaritet.

Ulf Bjerén