Det är ett sent uppvaknande.

Sveriges lärare har trängts tillbaka ekonomiskt och statusmässigt under en femtioårsperiod. Underligt är blott att den fullständiga urartningen av elevernas prestationer inte har kommit långt tidigare. Lärare är ett segt släkte, med stolta traditioner.

Vad som till slut inträffade var att professionen upphörde att reproducera sig själv, därför att yrket – med lång utbildning, många uppoffringar, sänkt reallön och borttagna anställningsförmåner – upphörde att vara attraktivt.

Alla politiska krafter i landet har varit överens om den kursen.

Ändå kunde den som ville se tydliga tecken på skolans förfall för mer än trettio år sedan. I slutet av 1970-talet uppstod i Sverige någonting som kallades kunskapsrörelsen. Den slog larm om att ämneskunskaper och -färdigheter inte självklart längre var det centrala i undervisningen.

Man höll på att få en syssel- och knåp-skola. En terapiinrättning.

De som tog till orda – folkbildare, skolmän, debattörer – blev allmänt avhånade av ett socio-liberalt etablissemang som styrde över de viktigaste pressorganens kultur- och ledarsidor. De utmålades som extremister och bakåtsträvare.

Katedersvärmare.

De var motsatsen: bildningsdemokrater. De visste att förmedlingspedagogik, undervisning, är överlägsen all världens aktivitetspedagogik.

Jag erinrar mig namn som Gunnar Fredriksson, Gunnar Ohrlander, Arne Helldén, Knut Lindelöf, Astrid Norborg – ja, det var många fler.

Tyvärr var de ute i ogjort väder, men deras kloka och förutseende varningar borde ihågkommas med viss ödmjukhet så här långt efteråt.