Skriv ut denna sida

Politik för minskade klyftor

Kenneth Lundgren 7 december 2010

Alliansregeringens valseger, de rödgrönas valförlust och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har följts av en livlig eftervalsdebatt. Borgerliga skribenter har triumferande menat att ”social-demokratins makt över svenskt samhällsliv är nu definitivt bruten”. Inom Alliansen var Kristdemokraterna och Centerpartiet de största förlorarna. De senare har tillsatt en eftervalsgrupp medan KD:s Göran Hägglund har sagt att partiet ska omprova sin hjärtefråga, kravet om vårdnadsbidrag. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets eftervalskommittéer är väl mer att likna vid haverikommissioner.

En del anser att tvåtredjedelssamhället är så cementerat att de fattiga inte kan försvara sig mot de rika och utveckla en politik för att vända utvecklingen och minska klyftorna. Medelklassen anses ha vuxit sig så stor att de två ”översta” tredjedelarna i vårt samhälle skulle motsätta sig en sådan politik och göra den omöjlig.

Min åsikt är att tesen om tvåtredjedelssamhället är felaktig och att den leder tankarna fel.

Två ekonomiska exempel som belyser detta.

Enligt Statistiska Centralbyrån ökade produktiviteten mellan 1980 till 2005 med i genomsnitt 3 procent per år samtidigt som inflationen i genomsnitt varit 3,3 procent per år. Det betyder att betalningsförmågan i näringslivet ökat med 6,3 procent per år medan den genomsnittliga löneökningen bara varit 5,5 procent. Därför har lönernas andel av förädlingsvärdet under dessa 25 år har fallit från 55 procent till 45 procent. Detta återspelar sig naturligtvis i nettovinstandelens utveckling, som i början av 1980-talet var cirka 13 procent för att öka till cirka 21 procent 2005.

Denna omfördelning av det producerade värdet – från löner till vinster – har naturligtvis ökat klyftorna i vårt samhälle.

Om begreppet tvåtredjedelssamhälle skulle vara relevant så skulle de två översta tredjedelarna ha tjänat på denna utveckling. Det som talar emot ett sådant förhållande är en LO-rapport från slutet av 2009, som visar på hur de disponibla inkomsterna (inklusive kapitalinkomster) har förändrats.

Mellan 1991 och 2007 har de rikaste tio procenten av befolkningen mellan 20 och 64 år ökat sina disponibla inkomster med 88 procent, alltså nästan en fördubbling. Under samma period har de fattigaste tio procenten bara ökat inkomsterna med 15 procent.

Om man undersöker de totala disponibla inkomsterna fördelning så upptäcker man att de tio översta procenten på inkomststegen under samma tid har ökat sin andel från 20 till 26,4 procent. Den näst översta tiondelen på inkomststegen har varken ökat eller minskat sin andel av de totala disponibla inkomsterna, medan de kvarvarande åtta tiondelarna av befolkningen har fått en minskad andel.

Ur ekonomisk synvinkel finns det alltså stora möjligheter att samla en majoritet av befolkningen till en offensiv politik för minskade klyftor och för ökad välfärd. Det är bara att sätta igång.

------------

Artikeln var publicerad i FiB 11-2010.

Kenneth Lundgren är ordförande i FiB/Kulturfront