Beslutsamt ska färden gå mot norr och kan vi säga, från Stockholm. Liftande så klart, de är fyra, unga och kloka.
Det tar tid att färdas mot sitt mål. Men som så ofta annars är man plötsligt framme, eller nästan framme. Så var det nu, vid en dikesren i Vuoblaram, nästan framme.
En kvinnlig chaufför uppmärksammar ungdomarna och bestämmer att ge dem lift. Maken håller med. Senare kommer de att höra om Nausta by, maken härstammar därifrån. Numera tillbringas somrarna i Aspholmen. Han kan berätta om hur de fördrevs från hembyn. Militären kom och allt blev hemligt.
-Till Jokkmokk ska vi, upplyste de unga.
-Jamen så lägligt då, vi ska passera där. Maka in er så far vi, bjuder kvinnan.
Färden fortsätter muntert med prat om att ha tur.
-Egentligen ska vi en bit till, säger hon som heter Maya. Vi ska till Kallak eller Aspholmen.
-Vad säger du flicka, till Aspholmen? Dit ska vi med, vi bor där. Kvinnan skrattar hjärtligt, maken hörde inte riktigt.
Det är cirka nio mil mellan Vuoblaram och Aspholmen.
Ungdomarna förklarar sin närvaro och plan. Kvinnan kvittrar av glädje när hon förstår.
-Hörde du, säger hon till maken.
-Jo, jo jag hör och det är bra. De kan väl inhysas i häbret.
-Självklart, inte ska de tälta i regnet. De har ju viktigt uppdrag, säger kvinnan.
Kvällen tillbringar alla runt köksbordet. Det berättas och det koms ihåg
-Så i morgon ska ni på Kallak, säger kvinnan. Ja jag säger då det. Det är så förskräckligt hur de far fram.
-Jo vi far dit tidigt, säger han som heter Ricke.
-Det är långt att gå, jag kan skjutsa er.
Runt fem nästa morgon är ungdomarna på plats för att blockera arbetsplatsen. De intar grävskopan, nu är det bara att vänta.
Polisen lämnar den högt placerade Ricke.
Under sena förmiddagen nästa dag släpps hans kamrater ur häktet i Gellivare.
Leif Öhman, Randijaur
