Skriv ut denna sida

FAS 3 debatt i riksdagen

Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:67 Tisdagen den 19 februari 20 februari 2013

Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (m) sa i riksdagsdebatten 19/2 2013  om sysselsättningsfasen som ersatt FAS3 . "Vi försöker nu på olika sätt att förbättra sysselsättningsfasen. Den är inte alls vad den var för några år sedan. Det handlar om att förbättra kontrollen och stänga av anordnare som inte är seriösa."

 

 

 

 

Protokoll 2012/13:67

Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:67 Tisdagen den 19 februari



14 § Svar på interpellationerna 2012/13:225 och 242 om villkoren i fas 3

Anf. 63 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Eva-Lena Jansson och Hillevi Larsson har i var sin interpellation ställt ett flertal frågor som handlar om fas 3, bland annat kring villkoren och insatserna. Interpellationerna besvaras i ett sammanhang.
Intentionerna med sysselsättningsfasen är att personer som varit arbetslösa under lång tid ska få möjlighet att bygga upp nya referenser, nätverk och en arbetsgemenskap hos en anordnare. De flesta anordnarna är kommuner och allmännyttiga organisationer. Det handlar om en meningsfull sysselsättning efter individens behov, samtidigt som jobbsökandet fortsätter. Arbetsförmedlingen arbetar också aktivt med att kontrollera anordnarna för att nå en hög kvalitet i sysselsättningsfasen.
I skrivelse 2011/12:75, Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, redogör regeringen för flera av de åtgärder som regeringen har vidtagit när det gäller sysselsättningsfasen. Regeringen har bland annat infört en möjlighet att delta i arbetsmarknadspolitiska program även i sysselsättningsfasen och förstärkt det särskilda anställningsstödet. Slutligen har Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag ökat, bland annat för att höja handläggartätheten i jobb- och utvecklingsgarantin. Sammantaget bidrar reformerna till att öka kvaliteten i sysselsättningsfasen. Regeringen menar därför att riksdagens beslut har tillgodosetts.
Möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att finna, få och behålla ett arbete är en prioriterad fråga för regeringen. I dag är det fler personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga som har en subventionerad anställning än det var 2007. Min slutsats är att det är viktigt att se till helheten och alla subventionerade anställningar som finns.
När det gäller ersättningen till deltagare i sysselsättningsfasen vill jag hänvisa till det arbete som bedrivs av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Kommittén har bland annat i uppdrag att klarlägga samspelet mellan de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet, ekonomiskt bistånd och aktivitetsstöd. I och med tillsättandet av kommittén har regeringen gjort ställningstagandet att vi vill att försäkringarna ska ha en principiell uppbyggnad som medför att det alltid ska löna sig att arbeta. Jag vill invänta kommitténs slutredovisning även i de delar som gäller försörjningsstöd innan jag gör något ställningstagande.
Det ska vara möjligt att söka arbete parallellt med sysselsättning hos en anordnare. Av förordningstexten framgår det tydligt att insatserna ska täcka hela arbetsutbudet och inkludera arbetssökande. Det framgår också att omfattningen av det egna arbetssökandet ska bestämmas i dialog mellan arbetsförmedlaren och den enskilde.
När det gäller studier har Arbetsförmedlingen en viktig uppgift i att ge råd och stöd för den som vill komplettera sin utbildning eller skola om sig. För den som bedöms ha hjälp av en yrkesinriktad utbildningsinsats för att komma i arbete finns möjligheten till arbetsmarknadsutbildning. Om sysselsättningsplatsen ses som ett hinder för fortsatta studier eller om det finns deltagare i sysselsättningsfasen som anser att de inte har tillräcklig tid att söka arbete, uppmanar jag dem att ta kontakt med sin arbetsförmedlare för att på bästa sätt kunna nå en lösning.

Anf. 64 EVA-LENA JANSSON (S):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Jag är inte riktigt nöjd med svaret. Statsrådet känner till min inställning till svaren, så vi kan lämna det.
I min interpellation försökte jag beskriva hur det ser ut i Sverige. De siffror som var kända då var att det i december 2012 var 33 630 personer i Sverige som var inskrivna i fas 3, den sista delen av den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, som regeringen nu har slutat kalla fas 3 och i stället kallar sysselsättningsfasen. Det är en ökning med 16 procent jämfört med december 2011 då det var 28 987 personer inskrivna. I december 2010 var det 24 800 personer inskrivna i fas 3.
Jag skriver i min interpellation: ”Trots att riksdagen den 9 juni 2011 beslutade om ett tillkännagivande till regeringen om att stoppa nya anvisningar av långtidsarbetslösa personer till jobb- och utvecklingsgarantins fas 3 kan vi inte se någon avtrappning.”
Detta tillkännagivande gjordes i arbetsmarknadsutskottets betänkande 2010/11:AU11, Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin, om regeringen har glömt bort det.
I Örebro län, där jag bor, handlade det om 1 178 personer som var inskrivna i fas 3 i december 2012, och det var en ökning med 7 procent jämfört med året innan. När det gäller lönebidragsanställningar och offentligt skyddat arbete är utvecklingen den motsatta, att det är allt färre som får detta anställningsstöd.
Därför var min fråga till arbetsmarknadsministern följande: Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att vidta med anledning av riksdagens tillkännagivande angående fas 3?
Som jag tolkar ministerns svar är tillkännagivandet inte värt så mycket. Det man egentligen har gjort är att ändra begreppet till sysselsättningsfasen, och regeringen menar att riksdagens beslut har tillgodosetts genom att man har ökat Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag för att höja handläggartätheten. Jag förstår inte riktigt hur det gick till, för det innebär att man kan föra in ännu fler i fas 3.
Min andra fråga var: Vilka slutsatser drar arbetsmarknadsministern av de fakta som visar att andelen inskrivna i fas 3 ökar medan andelen lönebidragsanställda minskar?
På det har jag fått ett svar där arbetsmarknadsministern tittar på subventionerad anställning 2007. Jag jämför åren 2010, 2011 och 2012, så det vore klädsamt om ministern svarade på min fråga: Vilka slutsatser drar arbetsmarknadsministern av de fakta som visar att andelen inskrivna i fas 3 ökar medan andelen lönebidragsanställda minskar?
Kan det vara så, ministern, som en av de personer som är inskrivna i fas 3 säger, att detta konkurrerar ut de subventionerade jobben? Arbetsgivarna har vant sig vid gratis arbetskraft. Det tränger ut riktiga jobb, säger Susanna Svensson, som är intervjuad i ETC Örebro. Hon berättar hur hon själv har sökt praktikplatser där arbetsgivaren sedan kunnat välja och vraka bland de sökande, precis som vid en riktig anställning.
Om arbetsgivarna har att välja mellan att anställa någon och att få 5 000 kronor i månaden för att ta emot en person, vem tror ministern att arbetsgivaren då kommer att ta emot?
Herr talman! Jag skulle gärna vilja ha svar på mina frågor.

Anf. 65 HILLEVI LARSSON (S):

Herr talman! Precis som Eva-Lena Jansson säger ökar anvisningarna till fas 3, trots riksdagsbeslutet för ett och ett halvt år sedan att stoppa anvisningarna till fas 3. Det har ju inte blivit bättre. Det är inte fler som går till arbete i dag. Det är till och med så att man kan säga att villkoren för dem som är i fas 3 har försämrats.
Det senaste året har andelen som inte får ersättning från Arbetsförmedlingen ökat med 40 procent. Det är alltså de som inte får aktivitetsersättning utan som är hänvisade till försörjningsstöd. Det här är en allvarlig utveckling, och ministern svarar inte på frågan vad regeringen gör för att bekämpa den utvecklingen.
Man kan koppla det som händer också till försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Det är allt färre som kvalificerar sig, och därmed faller de över till försörjningsstöd. Det blir ganska orimligt när ungefär var tionde i fas 3 nu ska arbeta heltid inom fas 3 samtidigt som de får försörjningsstöd.
Försörjningsstödet är inte anpassat efter längre tids arbetslöshet. Det handlar om långtidsarbetslösa i detta fall. Det blir väldigt svårt att klara vardagen en längre tid.
Det är också en hel del merkostnader när man arbetar heltid, vilket deltagarna i fas 3 de facto gör. Ett exempel är resekostnader. Bussbiljetter fram och tillbaka till fas 3-anordnaren kan kosta flera hundra kronor per månad. Det är ingenting som försörjningsstödet täcker, och det blir genast problem i ekonomin för den enskilde.
Försörjningsstöd innebär på många håll mycket administration för den enskilde. Ett exempel är att socialförvaltningen i mina hemtrakter varje månad begär in kvitton för allting som den enskilde som får försörjningsstöd handlar. Vartenda kvitto ska redovisas. Det är en stor administration oavsett vem det gäller, men om man dessutom ska arbeta inom fas 3 på heltid blir det en hel del merarbete som ska göras.
Om man skulle få en tillfällig anställning eller deltidsarbete – det är dess värre inte många som får det inom fas 3, men några enstaka lyckas få det – betyder inte det per automatik att man får lön och kan leva som vem som helst. Om man inte får en lön som man kan försörja sig på räknas det av krona för krona på socialbidraget. Det innebär att man fortfarande har hela administrationen med kvitton att redovisa. Man får inte heller bättre ekonomi. Det är väldigt betungande för många människor.
I januari bestämdes det att arbetstiden ska utökas för dem som deltar i fas 3. Tidigare skulle man vara på plats hos sin anordnare minst 32 timmar per vecka. Nu har det utökats till 40 timmar per vecka, och man ska vara på plats mellan 8.00 och 17.00 varje vardag. Det innebär, förutom att det blir ännu svårare att sköta administrationen för dem som har försörjningsstöd vid sidan om, att det är ett allvarligt hot när det gäller möjligheten att söka arbete och få utbildning.
Regeringen har inte gett något svar på hur man ska lösa den ekvationen. Det är upp till anordnarna att lösa detta. Jag tycker att det är helt orimligt. Hur ska man kunna utbilda sig samtidigt som man sitter hos fas 3-anordnaren? Det här drar åt helt olika håll, och det ökar inte chansen att få jobb – tvärtom.

Anf. 66 HANIF BALI (M):

Herr talman! Ibland när man står här får man denna bild: Gud vad dåliga vi måste vara i Sverige! Fas 3 fungerar ju inte, och alla blir långtidsarbetslösa – man är nästan dömd att bli det i Sverige – just för att våra arbetsmarknadsprogram är så himla dåliga.
Då vill jag bara i all ödmjukhet peka på att Sverige är det land i hela EU som har lägst långtidsarbetslöshet i andel av arbetslösa. Om vi är så fruktansvärt dåliga, ja, då måste ju alla andra vara extremt mycket sämre. Eller också är det kanske någonting vi gör rätt.
Jag tycker även att det vore klädsamt om man inte far med osanning när man står här uppe. Det är nämligen så att försörjningsstödet visst täcker transporter till och från arbete. Det täcker till och med fackavgiften. Det är någonting som är värt att veta, i stället för att man slänger ur sig påståenden till höger och vänster.
Sedan ska vi veta att det är fråga om en problematisk grupp. Det är människor som har varit arbetslösa länge. När det gäller ersättningar är det någonting som är viktigt att komma ihåg när man pratar om dem som är i försörjningsstöd, nämligen att de oftast inte är det på grund av att de haft ett arbete och sedan inte blivit kvalificerade och hamnat i försörjningsstöd. Oftast är det människor som aldrig ens har haft ett arbete.
Då spelar det ingen roll vilken socialdemokratisk magi du sysslar med, med ingångsvägen in i a-kassan, sätt att få in människor i a-kassa och kunna leva längre på den eller höjda a-kassenivåer. Det spelar ingen roll, för det här är människor som aldrig haft en fot inne på arbetsmarknaden. Det är klart att det blir problematiskt för dem att hitta en försörjning förutom försörjningsstödet.
Det är här som regeringen satsar just på de grupper som har det svårast. Där ser man också goda resultat i och med att Sverige, i den kris vi är i, är det land i Europa som har lägst långtidsarbetslöshet i andel av våra arbetslösa. Det är bara en enkel sakupplysning i retorikens dimma som kommer från den här talarstolen.

Anf. 67 ALI ESBATI (V):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att mitt första inlägg i kammaren skulle handla om detta, men det var svårt att låta bli att gå upp i debatten när ministerns svar på interpellationen har så pass lite att göra med det som frågan handlar om.
Det är ganska principiellt viktiga frågor när regeringen har fått ett riksdagsbeslut att förhålla sig till och man faktiskt inte gör det och inte heller redovisar några tillfredsställande skäl för det.
Samtidigt står det i svaret någonting ganska intressant. Där hänvisas till den stora utredningen som pågår om socialförsäkringarna. Det står att det är regeringens ställningstagande i förväg att försäkringarna ska ha en principiell uppbyggnad som medför att det alltid ska löna sig att arbeta. Det kan man naturligtvis uppnå på en del olika sätt, exempelvis om man har så låga ersättningar som möjligt i alla försäkringssystem. Eller så kan man arbeta för en generellt hög lönenivå och hög sysselsättning. Så kan man också uppnå det målet.
Principiellt skulle man från regeringens sida också kunna nämna några andra saker som skulle kunna vara viktiga principer. Till exempel skulle man kunna säga att det principiellt är viktigt att arbete alltid ger lön. Ett problem som är inbyggt i fas 3-systemet är att det inte alltid är så det fungerar.
Man skulle kunna säga att det principiellt är viktigt att fattigdom ska undvikas, inte framskyndas, av de statliga system som man bygger upp. Här är det snarare tvärtom. Genom fas 3-systemets konstruktion ser man till att människor i större utsträckning än vad som är nödvändigt flyttas över från ett system där poängen är att undvika att människor blir fattiga till att fattigdomen i praktiken ses som något positivt för att uppnå principen om att det alltid ska löna sig att arbeta. Det blir en bestraffningsmekanism snarare än en mekanism för att få människor som står långt bort från arbetsmarknaden att växa in i den.
Man skulle kunna hävda att det är en viktig princip att det är de arbetssökandes behov som ska vara i centrum och att man ska jobba för att de ska komma närmare arbetsmarknaden, medan fas 3-systemets konstruktion i dag tillgodoser de arbetssökandes individuella behov väldigt lite. Däremot är det en uppsjö av mer eller mindre glada och seriösa företagare som är inne och får stöd för att erbjuda någon typ av sysselsättning, men uppföljningen har varit dålig. Vi har många exempel på att det helt enkelt inte fungerar bra.
Om man nu ska ge sig in på att diskutera principiellt viktiga saker som man vill betona i ett svar, som i övrigt inte säger så mycket om det som interpellanten vill ha svar på, vore det fint om regeringens representant kunde diskutera den typ av principiella frågeställningar som jag försökte ge några exempel på.
Fortfarande återstår frågan att riksdagen har fattat ett beslut som regeringen tydligen inte känner är särskilt viktigt att förhålla sig till och inte heller redovisar något gott skäl för det.

Anf. 68 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Jag får hälsa Ali Esbati välkommen till debatten och till utskottet, har jag förstått.
Jag har stått i den här talarstolen ganska många gånger och debatterat den här frågan med er och kan väl repetera och säga att vi bedriver en aktiv arbetsmarknadspolitik. Där försöker vi rikta insatserna mot dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden.
Människor hamnar inte i sysselsättningsfasen utan vidare, utan då har det gått en väldigt lång tid. De som är i sysselsättningsfasen har i genomsnitt varit arbetslösa i sju till åtta år. Under tiden innan ska de ha fått många insatser. Det kan handla om praktik, arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering eller andra former av insatser.
Då kan man ställa sig frågan: Vad gör man då när man trots alla dessa insatser inte har fått ett jobb? Då har regeringen genomfört, som också Socialdemokraterna har föreslagit, ett förstärkt särskilt anställningsstöd, det vill säga gjort det betydligt billigare för arbetsgivare att anställa.
Tyvärr är det så att den här gruppen av personer, utan att generalisera för mycket, har varit borta från arbetsmarknaden länge och har svårt att hitta ett arbete, även om lönekostnaden är väldigt högt subventionerad. Det är till och med svårt att hitta seriösa anordnare för sysselsättningsplatserna. En del har inte ens fått en sådan plats – det är svårt.
När det gäller de som befinner sig i sysselsättningsfasen tror jag att det är viktigt att dessa personer får en kontakt med arbetsmarknaden. Många har varit arbetslösa många år. Och gruppen, utan att generalisera alltför mycket, består av många som är äldre, många med funktionsnedsättning, många utrikes födda och många med låg skolunderbyggnad – en del i en kombination av dessa försvårande omständigheter. Då tycker inte vi att det är okej att ge upp. Det skulle vara helt fel att göra på det sätt som ni socialdemokrater gjorde när ni hade makten, det vill säga stämpla ut människor från arbetsmarknaden. Vi vill tvärtom att människor ska närma sig ett arbete.
Sett i ljuset av att vi har haft den allvarligaste krisen på 70–80 år har vi lyckats upprätthålla sysselsättningen, till och med ökat sysselsättningen. Men de som hade det svårt när krisen slog till 2008 har fått det betydligt svårare.
Vi försöker nu på olika sätt att förbättra sysselsättningsfasen. Den är inte alls vad den var för några år sedan. Det handlar om att förbättra kontrollen och stänga av anordnare som inte är seriösa. Det handlar om att erbjuda programinsatser. Det handlar om att det ska vara mer meningsfulla sysselsättningsplatser och att man själv som individ ska kunna påverka var man ska vara.
Hälften av dessa personer är hos ideella föreningar och stiftelser. Sju av tio anordnare som Arbetsförmedlingen har lyckats få tag på har bara tagit emot en enda person, och de flesta är seriösa. Åtta av tio deltagare är nöjda.
Nu pågår ett arbete för att försöka få fler arbetsgivare att ta steget att ge de här personerna en jobbchans, en provanställning eller en chans att få ett riktigt arbete. Men ni vet själva att om man har de här svårigheterna är man inte så nära arbetsmarknaden när det samtidigt är personer på arbetsmarknaden som blir varslade och uppsagda, så det är en ganska problematisk situation.
Jag har tittat på Socialdemokraternas förslag, och ni har inte någon bättre lösning. Ni lovar jobb i offentlig sektor och privat sektor, men då måste ni också få arbetsgivare som vill anställa. I dag har vi problem att få kommuner och andra offentliga arbetsgivare att vilja anställa någon som är arbetslös. Där måste vi jobba betydligt mer intensivt.
Det finns ingen enkel lösning. Men vi måste fortsätta att ge de här människorna hopp, behålla dem på arbetsmarknaden och inte acceptera att de stämplas ut ur arbetskraften, som var fallet när Socialdemokraterna satt vid makten.

Anf. 69 EVA-LENA JANSSON (S):

Herr talman! Om man ska dra någon slutsats av vad statsråd, statsminister och olika typer av politiker från den borgerliga sidan har sagt de senaste dagarna är det väl att det mesta är Socialdemokraternas fel. Allting kan sägas vara sossarnas fel. Så här såg det ut 2006; nu är allting bra. Okej.
Vi har massarbetslöshet. Vi har en väldigt stor grupp unga som står utanför arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten bland unga ökar rekordsnabbt. Arbetsförmedlingen i Sverige skickar tillbaka miljarder varje år. Bara i Örebro län var det 37 miljoner. Och många av de miljoner som man skickar tillbaka handlar om stöd till lönebidragsanställningar och arbetsmarknadsutbildningar, samtidigt som andelen personer som anvisas till fas 3 ökar.
Då står jag här med arbetsmarknadsutskottets betänkande, som vi har röstat om i den här riksdagen. Där står det: Stoppa nya anvisningar av långtidsarbetslösa personer till jobb- och utvecklingsgarantins fas 3. Är det ett otydligt beslut som riksdagen har fattat? Förstod vi inte vad vi röstade om? Förstod inte regeringen vad riksdagen fattade för beslut?
Jag frågar då: Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att vidta med anledning av detta. Då svarar ministern: Ja, vi har skärpt till fas 3. Vi tror att det är lite bättre nu, för vi har lite bättre kontroll.
Det var inte riktigt så riksdagens beslut var.
Vilka slutsatser drar arbetsmarknadsministern av de fakta som visar att andelen inskrivna i fas 3 ökar medan andelen lönebidragsanställda minskar? Jag hör inte någonting när det gäller den frågan. Jag hör inte ett svar.
Jag skulle faktiskt, herr talman, vilja veta vad arbetsmarknadsministern drar för slutsatser, om det är så att fas 3 konkurrerar ut lönebidragsanställningar och om det är så att arbetsgivarna har vant sig vid att få gratis arbetskraft.
Det är den här utvecklingen som regeringen satsar på. Och i anslutning till fas 3 ska vi bygga ut sektorn för lågutbildade med låga löner, eftersom det inte finns någon riktig jobbsatsning från den här regeringen. Man vill inte satsa på utbildning, som vi socialdemokrater har föreslagit.
Jag hoppas att arbetsmarknadsministern har läst och hört talas om det förslag som Stefan Löfven och Ylva Johansson har lagt fram. Annars kan hon få en kopia av pressmeddelandet från mig.

Anf. 70 HILLEVI LARSSON (S):

Herr talman! Jag måste bara kort inleda med att säga att jag har varit i direkt kontakt med socialtjänsten och fått svart på vitt att det inte är någon självklarhet att man får resekostnader eller några andra merkostnader kopplade till fas 3 betalda.
Det är mycket möjligt att det är olika på olika håll i landet, men jag har fått svart på vitt att detta absolut inte är någon automatik och självklarhet på samma sätt som att det inte är en självklarhet att alla barn får hjälp med glasögon. Det skiljer sig över landet, och det är samma sak här.
Men jag ska nu gå till huvudfrågan: detta med fas 3. Långtidsarbetslösheten har ökat. Arbetslösheten har ökat över huvud taget i Sverige från 6 till 8 procent. Men långtidsarbetslösheten är det största misslyckandet för regeringen. Det är en rekordartad ökning. Och människor stannar där år efter år.
Lösningen på det här är inte att de nu ska förnedras inom fas 3. Jag kan inte förstå hur detta kan vara en lösning, att man kan vara nöjd med detta, för det är inget arbete som de har fått.
Det här är gratisarbete. Dessutom är det så många som ungefär en tiondel som tvingas leva på försörjningsstöd samtidigt som de utför ett heltidsarbete. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara nöjd med den här utvecklingen.
Det har misslyckats. Det är möjligt att det fanns en god intention bakom det här, att man kanske skulle skrämma folk med fas 3, men det fungerar inte. Människor fortsätter att vara arbetslösa år efter år och får allt sämre ekonomi och blir alltmer förnedrade.
Jag har hört vittnesmål från fas 3 om att människor sitter och gråter för att de upplever att arbetsuppgifterna är så meningslösa. De upplever sig utnyttjade. Det handlar från anordnarnas sida i många fall om att få lägga beslag på de 5 000 kronor som de får per arbetslös.
Det förekommer avarter. Människor utnyttjas för att göra ordinarie arbete. Men det handlar även om att de gör direkt meningslösa arbetsuppgifter. Jag hörde talas om ett exempel där man fick gå till stationen och intervjua människor som hade varit på resa om deras resa. Sedan fick man gå tillbaka och rapportera vad de här människorna hade sagt. Men det fanns inget syfte med det här. Det fanns ingen mening. Det utmynnade inte i någonting vidare.
Det som pågår är ett slöseri med människors resurser.
Jag vill upprepa mina frågor: Är det verkligen rimligt att den här utvecklingen fortsätter, att allt fler lever på försörjningsstöd samtidigt som de ska utföra ett heltidsarbete inom fas 3? Vad gör regeringen för att bryta den här utvecklingen? Och hur ställer sig regeringen till att förbättra a-kassan så att fler kvalificerar sig och slipper sälja allt de äger och söka försörjningsstöd?
När det gäller arbetstiderna har jag varit i kontakt med en kvinna som var helt förtvivlad över de ändrade arbetstiderna. Det har gått från 32 timmar, minimum, i veckan som man ska vara hos sin fas 3-anordnare till 40 timmar i veckan. Hon har tidigare använt de åtta timmarna mellan 32 och 40 timmar till att söka arbete. Hon har inte fått lov att göra det hos sin fas 3-anordnare, för där ska hon göra vad anordnaren säger till henne.
Hon undrar hur hon ska orka om hon ska vara hos sin anordnare från 8 till 17. Det går ju inte att få telefonkontakt om man till exempel ringer en arbetsgivare utanför de arbetstiderna.
Jag skulle vilja ha ett svar från regeringen: Är det verkligen rimligt att man ska tvingas vara hos sin fas 3-anordnare 8 till 17 varje vardag och samtidigt söka jobb och delta i utbildningar, vilket faktiskt många av de här människorna har behov av för att öka chansen att få jobb.
Hur ska detta gå ihop? Det förstår inte jag. Det är många som är förtvivlade nu och är oroade över det här.

Anf. 71 HANIF BALI (M):

Herr talman! Jag vill tacka den föregående talaren. För äntligen får vi det svart på vitt. Vi får det nedskrivet. Nu antecknas det och förs till protokollet.
Jag tror att ni hörde när hon sade att det är en massarbetslöshet nu som har ökat från 6 till 8 procent. Jag hoppas att alla märkte denna lögn som återigen upprepades – det är som en gammal trasig bandspelare – om att arbetslösheten 2006 var 6 procent. Det var den inte alls. Arbetslösheten var 2006, då det var högkonjunktur, rekordår och tillväxtår, 7,1 procent. Det är 8 nu.
Hur dåliga måste vi ha varit i Sverige? Under en högkonjunktur var ni bara 0,9 procent bättre. Vi är i en extrem kris just nu. Europa brinner. Företagen varslar och läggs ned. Och ni var bara 0,9 procent bättre. Och ni vill tillbaka till samma politik.
Ni står här och säger att det är meningslösa arbetsuppgifter. Samtidigt säger ni: De ska ha lön, för det är arbete de gör. Kan ni bestämma er? Är det arbete som görs i fas 3, eller är det inte arbete som görs i fas 3?
Är det sysselsättning, eller är det pysselsättning, som ni brukar säga? Kan ni bestämma er för vilken bild av fas 3 ni vill förmedla? Jag vill jättegärna veta vilken bild jag måste bemöta. För det är väldigt svårt att svara på en fråga som ställs på två helt olika sätt och har två helt olika svar.
Snälla, jag önskar lite tydlighet i den här debatten, tack.

Anf. 72 ALI ESBATI (V):

Herr talman! Det är sällan man får höra ett så engagerat försvar för arbetslöshetssiffror som uppenbart är dåliga på många olika nivåer. Det är en ökning av långtidsarbetslösheten. Det är en snabbare ökning än i många andra europeiska länder. Det är i dag högre arbetslöshet än i alla andra nordiska länder och så vidare. Men det får stå för den föregående talaren.
Jag fick inga svar på mina funderingar heller, om principiella ingångar i socialförsäkringssystemen, till exempel att arbetet ska ge lön och att fattigdom ska undvikas i stället för att framskyndas.
Vi såg mot slutet av förra året hur vi fick en kraftig ökning av antalet personer som genomförde arbete i samband med fas 3-systemet men inte fick någon ersättning alls och därmed hänvisades till försörjningsstödet, där själva syftet, alltså uppbyggnaden, är att man först ska bli fattiggjord innan man har rätten att få ersättning.
Det är ingen som har hävdat i en seriös debatt om fas 3 att det är enkelt att få personer som har varit borta länge från arbetsmarknaden in i arbete igen eller att det finns en enkel administrativ åtgärd som löser det. Men om det som vi fick höra från regeringen här var allvarligt menat, att arbetsmarknadspolitikens syfte ska vara att man satsar på dem som är längst bort för att de ska komma närmare, är det regeringen som borde ha dragit sig själv hårdast i håret och tänkt: Detta gick inte så bra. Vi måste göra någonting åt det här.
Det är det som är problemet. Det är det som riksdagen också har insett, och man har gett i uppdrag till regeringen att göra någonting åt det.
Vi får fortfarande inga svar om vad regeringen ska göra åt det. Det är problemet.

Anf. 73 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Jag såg förslagen från Socialdemokraterna i dag, men jag tyckte att nyheterna lyste med sin frånvaro i det tiopunktsprogram som presenterades.
Som svar till Hillevi Larsson vill jag säga att det inte är så att regeringen har gjort någon förändring när det gäller att man inte ska söka arbete när man är i sysselsättningsfasen. Låt mig vara väldigt tydlig när det gäller det.
Hillevi Larsson har fått kontakt med många människor. Jag tror att det bästa man kan göra om det är så att någon upplever att de har en felaktig anordnare eller gör någonting som är meningslöst är att kontakta Arbetsförmedlingen, för så ska det inte vara. Arbetsförmedlingen gör kontroller och försöker följa upp men är också beroende av att de människor som är arbetssökande ger signaler, för vi löser inte dessa problem i riksdagens talarstol.
Man ska vara hos en anordnare där man känner att det är meningsfullt, där man blir bemött med respekt och där man får tillfälle att söka arbete i samråd med sin arbetsförmedlare. Om det sedan är åtta eller tolv timmar måste man komma överens med sin arbetsförmedlare om vad som är rimligt i det enskilda fallet. Det är klart att det är helt orimligt att man ska vara på en sysselsättningsplats 40 timmar i veckan och samtidigt gå en utbildning och söka arbete. Det är inte regeringens intention, och det finns inga sådana regler inskrivna i de förordningar som finns.
De allra flesta anordnare, vilket jag nämnde tidigare, är kommuner, ideella föreningar och stiftelser. En liten del är privata företag. Som sagt var: Får man reda på någonting som inte stämmer måste man helt enkelt tala om det och få en rättelse till stånd.
Jag tror också att det är väldigt viktigt att den arbetssökande själv får påverka var han eller hon helst själv vill vara och kanske kan kontakta något lämpligt ställe där man tror att man kan bygga upp sina referenser, få nätverk och stärka sin arbetsförmåga. Det finns möjlighet till programinsatser från Arbetsförmedlingen.
Jag vill också kommentera någonting om ersättningarna som nämndes. Det är alltså så att av dem som är i sysselsättningsfasen är det ungefär 92 procent som har aktivitetsstöd. De som inte har aktivitetsstöd har inte heller arbetat tidigare och har inte kvalificerat sig för aktivitetsstöd och inte heller varit med i någon a-kassa.
Såvitt jag har kunnat läsa i Socialdemokraternas förslag har ni inte lagt fram några förslag sedan 2008. Då ändrades villkoret för a-kassan från 70 timmar till 80 timmar. Sedan dess har det inte kommit något budgetförslag från Socialdemokraterna om att man skulle ge alla arbetssökande aktivitetsstöd. Ni får rätta mig om jag har fel, men något sådant har jag inte kunnat se i era egna motioner.
Uppfattningen är att man ska kvalificera sig för aktivitetsstöd och a-kassa. Sedan kan man diskutera om det är rimligt att man ska ha jobbat halvtid i ett halvår, vilket vi tycker är ett ganska rimligt arbetsvillkor. Socialdemokraterna har inte föreslagit att man ska ta bort arbetsvillkoret, såvitt jag vet.

Anf. 74 EVA-LENA JANSSON (S):

Herr talman! Jag hade önskat få svar på min fråga, men det är så här i debatter med Hillevi Engström. Jag brukar ställa ett antal frågor som jag får upprepa i mina inlägg, men jag får aldrig svar på dem. Sedan kommer det någonting på slutet om att det är sossarnas fel.
Jag hade i alla fall velat höra vad arbetsmarknadsministern drar för slutsatser av de fakta som visar att andelen inskrivna i fas 3 ökar medan andelen lönebidragsanställda minskar. Kan det vara så att arbetsgivarna tycker att det är mer attraktivt att ta emot någon och få betalt än att ha någon anställd och betala?
Hanif Bali satt inte i arbetsmarknadsutskottet den förra mandatperioden, men i arbetsmarknadsutskottets betänkande redogör man faktiskt för att en del av fas 3-placeringarna är fullständigt meningslösa. En del deltagare uppfattar det som väldigt bra sysselsättning, och för en del är det rena arbetsplatser där de borde ha en anställning.
En anledning till att det har varit en så stark kritik mot fas 3 är att människor utnyttjas men faktiskt också får fullständigt icke meningsfulla arbetsuppgifter. Att sitta vid ett bord hela dagarna och fika tar en inte närmare arbetsmarknaden, och vad vi försökte visa var att om man i stället till exempel hade haft ett plusjobb med kollektivavtalsenlig lön så hade man haft en mycket starkare ställning på arbetsmarknaden. Vi tycker inte att fas 3 var någon bra idé.
Nu har jag förstått det som att arbetsmarknadsministern är nöjd och Hanif Bali är nöjd med fas 3. De är nöjda trots att vi har en hög arbetslöshet. Jag förstår inte varför de är nöjda, men det kanske arbetsmarknadsministern kan redogöra för i sitt sista inlägg, för hon kommer förmodligen inte att svara på mina frågor.

Anf. 75 HILLEVI LARSSON (S):

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt intressant att vi nu får ett besked från ministern att man ska kunna söka jobb och man ska kunna utbilda sig. Men det har ju gått ut ett dekret till alla som är i fas 3 att de ska vara på plats 8.00–17.00 varje vardag. Det är minst 40 timmar i veckan som gäller, och det blir då helt upp till anordnarna att se till att man kan få utbildning och söka arbete.
Redan i dag har det varit ett problem att kunna få utbilda sig samtidigt som man går i fas 3, och det här problemet förvärras och förstärks ytterligare. Det har varit bristande kontroll över anordnarna. Det har inte fungerat i praktiken, och risken är att de här problemen nu förvärras när det är upp till anordnaren. Det är ju inte upp till Arbetsförmedlingen, utan det är upp till anordnaren att se till att man kan söka arbete och utbilda sig.
Det finns de som har hört av sig till Arbetsförmedlingen som inte är nöjda med sin fas 3-anordnare, men det finns ingen som helst garanti att man får byta anordnare eller att man får komma till någon som är bättre. Man kan riskera att komma till en ännu sämre anordnare.
Det finns exempel, som hos Jobbfabriken, som av de flesta uppfattas som totalt meningslösa arbetsuppgifter. Hela det företaget finns till enbart för att få lägga beslag på de här 5 000 kronorna per fas 3-arbetslös, och det företaget går med vinst. De vinner på fas 3, men de arbetslösa förlorar på det och blir allt fattigare och mer förnedrade. Hade det varit så att det fungerade, att långtidsarbetslösheten minskade, att människor i fas 3 fick arbete, då hade det varit någon vinst med det, men så ser inte verkligheten ut.
Det mest skrämmande är ändå att regeringen fullständigt struntar i riksdagens beslut. Oavsett vad man tycker om riksdagens beslut ska faktiskt regeringen följa riksdagens beslut och stoppa anvisningarna till fas 3, vilket regeringen inte har gjort.

Anf. 76 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Regeringen har också ett ansvar för att hjälpa långtidsarbetslösa personer att få ett jobb.
Tittar man på den definition på långtidsarbetslöshet som Socialdemokraterna hade tidigare, nämligen sex månaders arbetslöshet – och ni kan hålla med om att det var den tidigare definitionen – har den faktiskt minskat. Det är statistiskt säkerställt att antalet personer som var arbetslösa den perioden har minskat med 17 000 i arbetskraftsundersökningen för januari. Det är alltså den längre arbetslösheten som har ökat.
När det gäller anställningar vill jag säga till Hillevi Larsson att lönebidragsanställningarna har gått ned, men i gengäld har trygghetsanställningarna ökat. Det är en lika viktig anställningsform för funktionsnedsatta.
Jag vill också säga någonting om dem som är i sysselsättningsfasen. Jag tror att det är väldigt viktigt att varje person har en handlingsplan som uppdateras, att personen i fråga har kontakt med Arbetsförmedlingen och sin handläggare och att man tittar över anvisningstidens längd, alltså hur länge en person är hos en anordnare, och att de själva får påverka så att de känner att det är meningsfullt och leder vidare.
Vi har också gett ett uppdrag till Arbetsförmedlingen, och där ser jag verkligen fram emot att se hur konstruktionen med anordnarbidraget ska kunna förbättras så att det ska finnas incitament för att människor ska komma ut i arbete. Det är ett förslag som vi väntar på från Arbetsförmedlingen.
Som sagt var: Tittar man på arbetslösheten som varar sex månader eller längre ser man att den har minskat med 17 000 personer i arbetskraftsundersökningen för januari. Med detta sagt vill jag säga att jag ändå inte är nöjd. Det här är en viktig fråga att arbeta vidare med så att alla som kan arbeta också får möjlighet att göra det.
Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på interpellation 2012/13:228 om misslyckad jobbpolitik

Anf. 77 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Monica Green har frågat vad finansministern avser att göra för att få ned massarbetslösheten. Hon har vidare frågat vad finansministern avser att göra för att få rätt politiska verktyg att kunna bekämpa arbetslösheten.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Den ekonomiska utvecklingen har varit ogynnsam i omvärlden under en lång tid, men trots det har den svenska arbetsmarknaden utvecklats förhållandevis väl. Sysselsättningen har återhämtat sig starkt under de senaste åren, och arbetskraftsdeltagandet har varit oväntat högt jämfört med tidigare lågkonjunkturer. Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden framstår som stark också i en internationell jämförelse.
Regeringens reformer innebär bland annat att det blivit mer lönsamt att arbeta och billigare att anställa, till exempel unga och långtidsarbetslösa. Detta har inneburit att fler grupper som varit borta från arbetsmarknaden under lång tid har fått jobb. Allt fler människor tar avgörande steg från utanförskap och närmar sig arbetslivet. Detta är positivt eftersom jobbchanserna är betydligt större för personer som ingår i arbetskraften än för dem som står utanför.
Arbetslösheten är trots detta bekymmersam, och tyvärr ser vi nu ett försämrat konjunkturläge, vilket innebär att vi behöver ytterligare insatser för att underlätta för arbetslösa att komma i arbete. Därför finns satsningar på 23 miljarder kronor extra i budgetpropositionen för 2013 som stärker svensk ekonomi på lång sikt och stöder återhämtningen i ekonomin. Det handlar om reformer för att öka möjligheterna att driva företag och stärka svensk konkurrenskraft, såsom en sänkning av bolagsskatten och införandet av ett investeraravdrag. I paketet ingår också en forsknings- och innovationsproposition liksom en infrastrukturproposition. Det är insatser som också stimulerar jobb och företagande runt om i Sverige.
Även arbetsmarknadspolitiska insatser tidigt i arbetslösheten förstärks tillfälligt för att motverka att arbetslösheten biter sig fast. Regeringen har föreslagit bland annat fler praktik- och utbildningsplatser avsedda för personer som riskerar långtidsarbetslöshet.
Under 2013 följer regeringen också upp och fortsätter de stora satsningar som gjordes i förra årets budget inom arbetsmarknadspolitiken. Förstärkt förmedlingsstöd, ökad uppföljning av arbetslösas arbetssökande och fler programinsatser är några exempel på åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
Regeringen arbetar ständigt med att utveckla politiken. Budgeten för 2013 har dock bara hunnit verka i några veckor, och i nuläget bedömer regeringen detta som en väl avvägd politik.

Anf. 78 MONICA GREEN (S):

Herr talman! Jag har väckt en interpellation till finansministern om massarbetslösheten i Sverige eftersom massarbetslöshet hänger ihop med ekonomin. Det är inte bra för ekonomin att så många människor inte tas till vara i det här landet. Jag hade velat diskutera frågan med finansministern. Jag tror till och med att Hillevi Engström hade fått lite draghjälp till sitt område om finansministern hade kommit hit för att diskutera med mig. Men det ville han inte, utan han lämnade över interpellationen till Hillevi Engström.
Å ena sidan stramar vi in diskussionen något, vilket jag inte tycker är bra. Å andra sidan är regeringen kollektivt ansvarig för alla beslut, och därför tar jag mig friheten att ändå ställa frågor som rör Finansdepartementet – eftersom det var finansministern jag hade ställt frågorna till.
Hillevi Engström räknar upp en rad saker som den borgerliga regeringen har gjort, till exempel investerat i de arbetslösa och incitament. Ingenting av detta har hjälpt. Massarbetslösheten ökar. Vi är på väg mot 8 procents arbetslöshet. Sverige har högre arbetslöshet än andra jämförbara länder, trots att Hillevi Engström påstår något annat. Ni vill gärna jämföra er med de sydliga europeiska länderna, men i våra grannländer Belgien, Danmark, Tyskland, England med flera jämförbara länder är arbetslösheten lägre.
Att slå sig för bröstet och påstå att Sverige har klarat krisen bättre än andra länder stämmer inte. Det är påfund som framförs för att det ska låta bra.
Långtidsarbetslösheten har tredubblats. Den har gått från 24 000 till 70 000 människor av kött och blod som nu har varit arbetslösa i mer än 24 månader.
I går var jag i Tibro. Skaraborg är hårt drabbat av hög arbetslöshet. Jag hälsade på ett företag som heter Swedwood, som nu ska läggas ned. Jag träffade människor som är livrädda för att bli arbetslösa. Varför är de livrädda för att bli arbetslösa? Både Hillevi Engström och jag vet mycket väl – och även Anders Borg vet – att trygga människor vågar mer. De vågar satsa på framtiden, utbildning och familj. Men de är livrädda därför att de vet att deras ekonomi kommer att slås i spillror. Det kallar Anders Borg och Hillevi Engström incitament. Det är bra att de får gå från hus och hem, att människorna i Tibro är rädda för att hamna i arbetslöshet nu.
Jag själv tycker inte att det är en bra politik. Att styra med hjälp av rädda människor är inte bra. Vi socialdemokrater vill se en helt annan politik, en offensiv satsning där vi tror på människorna, investerar för framtiden, investerar i miljö, satsar på kollektivtrafiken på vägar och järnvägar samt satsar på miljöanpassade bostäder. Det är sådant som ger arbete – i stället för att skrämma människor till tystnad.
Satsa på utbildning och framtidstro. Det är vad jag vill se i stället.

Anf. 79 BERIT HÖGMAN (S):

Herr talman! Jag hade också uppskattat att få diskutera styrning av statliga myndigheter med finansministern. Men jag är naturligtvis också tacksam för att få diskutera Arbetsförmedlingen med arbetsmarknadsministern.
Jag vet inte om någon statlig myndighet har ett så långt och detaljerat regleringsbrev som Arbetsförmedlingen. Trots detta finns 70 000 långtidsarbetslösa människor. Långtidsarbetslösheten har stigit med över 70 procent sedan september 2006. I de tidigare inläggen sade arbetsmarknadsministern att det inte var något större problem utan att regeringen hade en väl avvägd politik.
För någon vecka sedan besökte jag en av de åtta arbetsförmedlingar i landet som klarar de av Arbetsförmedlingen uppsatta målen. Av drygt 300 arbetsförmedlingar i landet finns åtta som klarar de uppsatta målen. Det var naturligtvis kul för dem och de arbetssökande i det arbetsmarknadsområdet.
Jag frågade de anställda vad de tror att det beror på att de klarar uppdraget. De sade att de trodde att det berodde på att de kan behålla professionell personal, att de har god kontakt med det omgivande samhället, med arbetsgivare, både privat och offentligt, och de facto att arbetsförmedlingarna låg i glesbygd. Det var ont om alternativ, ont om privata jobbcoacher och annat. Det är svårt att tjäna pengar på folk i glesbygd oavsett om det handlar om vård och omsorg eller om det handlar om privata aktörer.
När endast åtta av drygt 300 arbetsförmedlingar klarar måluppfyllelsen och alltför många hamnar i den förhatliga fas 3, anser inte arbetsmarknadsministern att det måste vara något grundläggande fel i regeringens och arbetsmarknadsministerns sätt att styra arbetsmarknadspolitiken? När därtill 18 miljarder lämnas tillbaka till staten för att de inte kan användas för bland annat de 70 000 långtidsarbetslösa, inser inte då arbetsmarknadsministern att regeringen har ett bekymmer med styrning och ledning av arbetsmarknadspolitiken?
Ser inte statsrådet något samband mellan det sätt som regeringen väljer att styra arbetsmarknadspolitiken och resultatet i antalet arbetslösa?
Jag fick även på den här arbetsplatsen de frågor jag alltid får när jag besöker arbetsförmedlingar: Varför måste ni politiker skapa så många detaljregler? Varför måste ni vara så klåfingriga? Varför kan ni inte låta vår professionalitet och vår kunskap om vad som behöver göras få gälla?
Jag känner inte att jag som socialdemokrat behöver ta åt mig den kritiken, för det är precis detta som är en av punkterna i vårt tiopunktsprogram från så sent som i dag – nämligen att ha tillit till professionen.
Därför blir min andra fråga till arbetsmarknadsministern: När ska arbetsmarknadsministern visa tillit till den profession som finns på landets arbetsförmedlingar?

Anf. 80 HANIF BALI (M):

Herr talman! Återigen målas det upp en bild här av att Sverige är ett exceptionellt land – ett exceptionellt dåligt land och ett exceptionellt dåligt land när det gäller arbetslöshet. Men låt oss titta oss omkring i våra kära grannländer. Norge är det lite jobbigt att jämföra med eftersom de är kvar i det gamla Göran Personsska måttet för att mäta arbetslöshet. Det är alltså lite svårt att jämföra sig med Norge. De har också en massa oljepengar och sådant. Men låt oss jämföra oss med några som inte har det. Låt oss jämföra oss själva med Finland, med en arbetslöshet på 7,7 procent. Det är inte så radikalt mycket annorlunda jämfört med Sverige. Eller jämför till exempel med Danmark, med en arbetslöshet på 7,9 procent! Är det så radikalt mycket annorlunda jämfört med Sverige?
Då ska vi också komma ihåg att detta är ganska slutna länder. Danmark, till exempel, har migration men endast migration av människor som är starka och rustade och som inte kommer från krigshärdar utan som endast arbetskraftsinvandrar. Sverige är ett öppet land som tar emot människor som kanske inte har den lättaste och snabbaste vägen in till det där jobbet. De kanske inte har den enklaste och rakaste vägen in på arbetsmarknaden, men vi ger dem en chans till ett drägligt leverne i alla fall. Trots det är Sverige nästan identiskt i jämförelse med Danmark och Finland.
Så absolut – låt oss göra dessa jämförelser! Förklara för oss hur dåligt det är! Men det är intressant att även jämföra långtidsarbetslöshet. Vi diskuterar ju fas 3 och långtidsarbetslöshet här. Då kommer vi fram till att Sverige har lägst långtidsarbetslöshet av alla dessa länder. Vi har lägst andel långtidsarbetslösa bland våra arbetslösa.
Verkligheten passar inte ihop med retoriken. Ni kan försöka skapa er en annorlunda verklighet och se hur ni kommer att lyckas med det i Socialdemokraterna, eller så anpassar ni retoriken efter verkligheten.
Många tror att vi står här uppe och försvarar fas 3 och det nuvarande och att vi är nöjda. Nej, det gör vi inte. Det enda vi säger är att vi inte tycker att det är bra som det är nu. Däremot tycker vi att det ni vill göra är dåligt. Det är en ganska stor skillnad. Vi tycker att era förslag är dåliga. De är dåliga, de kommer att ge dåliga resultat och de kommer att göra det sämre än det är nu. Vad vi vill göra är att få Sverige att bli bättre. Men Socialdemokraterna står här och säger: Bara för att ni är emot våra förslag tycker ni att det är bra som det är nu. Nej, vi är för våra förslag! Vi har massor av förslag för att kunna förbättra och sänka trösklarna in i arbete. Det gäller till exempel det som har skett i och med den senaste budgeten med minskade marginaleffekter för folk i försörjningsstöd. Det handlar om fler satsningar, exempelvis för att få utrikesfödda eller ungdomar in i arbete. Det handlar om lärlingsprovanställningar etcetera. Det är förslag som vi tycker är bra.
Men var är era förslag? Var är Socialdemokraternas förslag? Det är samma gamla röta sedan 2006. Inget är nytt. Partiledaren har bytts tre gånger, men politiken är densamma. Vi har redan provat detta. Det funkade inte, och det kommer inte att funka i framtiden heller. Så kom gärna upp och klaga, men leverera egna svar först, tack!

Anf. 81 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Detta är en spännande debatt. Jag ska göra några reflexioner. Berit Högman tog upp Arbetsförmedlingens regleringsbrev. Jag vill säga någonting om Arbetsförmedlingen: Jag har stort förtroende för de många medarbetare som sliter och verkligen gör ett bra arbete. Ibland tror jag att jag är den enda som försvarar dem, för de får mycket kritik. Det är klart att de alltid kan bli bättre, men i huvudsak gör de ett gott arbete. Jag har stor tillit till deras profession. Man har också höjt kompetensen avsevärt; numera rekryterar man uteslutande anställda med akademisk bakgrund.
Jag tror att det är viktigt att vi har ett tydligt regleringsbrev. Det som jag framför allt har understrukit i årets regleringsbrev handlar om att bygga förtroende ute bland såväl arbetssökande som allmänheten i stort och i näringslivet, enskilda företag och organisationer. Det handlar också om att samverka ännu bättre med kommuner. Det är en viktig del för mig.
Jag tror att det är viktigt att man som myndighet ska jobba på ett rättssäkert och likartat sätt runt om i landet. Med detta sagt ska man ta till vara den kompetens som varje enskild arbetsförmedlare har. Men jag tror inte på modellen låt hundra blommor blomma. Jag tycker inte att det skulle vara ansvarsfullt att säga: Här är pengar – gör vad ni tycker! Man ska göra det som kommer att leda till att människor förstärker sina jobbchanser. Det är meningslöst att skicka en person på en utbildning som han eller hon inte kan eller vill tillgodogöra sig och som inte kommer att leda till ett arbete. Där kommer professionaliteten in. Det handlar om att bedöma vad som passar var och en.
Hanif Bali var inne lite grann på Sveriges förhållande till andra länder. Jag försöker resa runt i Sverige, men jag har också rest en del runt i Europa. Jag träffar mina kolleger ganska ofta. Det är klart att det inte går att göra jämförelser rakt av med andra länder. Låt oss till exempel titta på Tyskland, som vi många gånger lyfter fram, med en lägre ungdomsarbetslöshet och en lägre arbetslöshet generellt. Jag vet inte om Socialdemokraterna förespråkar de Hartzreformer som man har genomfört dels under den borgerliga regeringen, dels under socialdemokratiska regeringar i Tyskland. Är Socialdemokraterna här i Sverige medvetna om vad den tyska modellen innebär när ni lyfter fram Tyskland som ett föredöme? Jag tror inte det. Det skulle vara ett stort avsteg från lönebildningen i Sverige och från den modell som drivs här och som jag förespråkar, det vill säga att vi inte ska lägga oss i lönebildningen och arbetsmarknadens parters ansvar. Eller tycker Socialdemokraterna någonting annat?
Man har många lärlingar i Tyskland. Det är jättebra. Där har lärlingarna en lön på ungefär 300–400 euro per månad. Är det detta som är Socialdemokraternas förslag – att det ska vara sådana ungdomslöner i Sverige? Eller ska vi ha det som i Danmark – easy to hire, easy to fire? Där har man mycket lättare att säga upp personer som har en anställning. Är det detta ni föreslår?
Man måste se saker i sitt sammanhang och bygga en modell utifrån Sveriges förutsättningar. Man måste titta på de resultat som vi har uppnått. Jag tycker att många länder gör mycket intressanta saker. Vi försöker ta till oss det de gör som är bra, men vi anpassar det också till svenska förhållanden med den svenska lönebildningen och den svenska arbetsrätten som jag tycker är viktiga och som jag står upp för.
Avslutningsvis vill jag säga någonting om de offensiva satsningar som regeringen gör. Vi är nämligen helt övertygade om att våra reformer leder till att fler får jobb och fler företag stannar i Sverige. Era reformer kommer att leda till färre jobb i Sverige. Det blir en chockhöjning på skatter och avgifter med 30 miljarder kronor. Det finns det ingen ekonom som förespråkar och ingen forskning som stöder. Det är intressant att se var ni får dessa idéer ifrån. De kommer att slå framför allt mot de svagaste och framför allt mot ungdomars möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden.

Anf. 82 MONICA GREEN (S):

Herr talman! Nu gäller det förstås att byta debatteknik från de borgerligas sida. I flera års tid har ni sagt: Titta på Grekland, titta på Italien och titta på Spanien! Se hur fruktansvärt det är där! Så vill vi väl inte ha det i Sverige. Titta hur bra vi har det i Sverige!
Vi påpekar nu att vi kan titta på våra grannländer. Sverige är inte ett dugg bättre än de. Då får vi höra: Nej, det går inte att jämföra med utlandet. Ni kan inte hålla på och jämföra med utlandet!
Men det har ni gjort i flera års tid nu. Ni har jämfört Sverige med den grekiska modellen, vilket är horribelt. Jag har fått höra detta flera gånger från Anders Borg: Det är förfärligt. Tänk om vi skulle ha det som i Grekland, som i Italien eller som i Spanien!
Det har jag aldrig förordat. Men jag har fått höra från de borgerliga företrädarna att det är klart att vi inte ska ha det så. Nej, det har jag heller aldrig förespråkat. Men när jag nu påvisar att Sverige inte är ett dugg bättre än våra grannländer får vi höra att det inte går att jämföra med utlandet.
Okej – fine, då tar vi Sverige! Då diskuterar vi den svenska modellen. Jag tycker att det är jättebra om vi kan enas om det.
Vad vill vi göra med Sverige? Vi vill vidta åtgärder och skapa jobb. Ni påstår att era skattesänkningar har lett till jobb. Var är de jobben? Vi har en massarbetslöshet. Vi har en högre arbetslöshet nu än vad vi hade 2006. Alltså betyder det att era åtgärder inte har hjälpt. Det är bevis nog på att vi måste byta politik. Att sänka skatterna hjälper uppenbarligen inte. Då är det bättre att satsa.
Jag sade i mitt första inlägg, och jag kan upprepa det, eftersom alla inte hör vad jag säger, att vi vill investera i framtiden. Vi vill investera i miljöanpassade bostäder, i miljöteknik, i forskning och innovation, i näringspolitisk samverkan och i att skräddarsy varje arbetslös persons kompetenstrappa och kompetensförsäkring.
Vi tycker att det är slöseri att arbetsförmedlingarna har skickat tillbaka 18 miljarder sedan 2007. Det är 18 miljarder som de hade kunnat använda till att utbilda de arbetslösa, att validera dem och se till att de får en praktikplats någonstans och en möjlighet att träna sig fram på arbetsmarknaden. Men på grund av de strikta reglerna skickar Arbetsförmedlingen tillbaka pengar. Sammanlagt har det nu blivit 18 miljarder. Jag kan inte tycka att det är en bra politik.
Vi vill att arbetsförmedlingarna ska vara matchningsspecialister, eftersom det finns många företag här i landet som säger att de saknar den och den kompetensen samtidigt som vi har många arbetslösa. Därför tycker vi att Arbetsförmedlingen ska öka matchningskompetensen.
När jag var i Tibro i går fick jag höra de skräckslagna människorna berätta om en familj där båda föräldrarna blivit arbetslösa och pojken fått sluta med ishockey, eftersom det blev för dyrt. Det leder till så stora ekonomiska konsekvenser att man är livrädd för arbetslöshet.
Er politik har kört in i väggen. Er politik leder inte till fler jobb. Era skattesänkningar har inte hjälpt, alltså behöver vi byta politik till en framtidsinriktad sådan som tror på människorna och som satsar på innovation, utbildning och på framtiden.

Anf. 83 BERIT HÖGMAN (S):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Hillevi Engström har stor tilltro till Arbetsförmedlingens anställda. Men då är det viktigt att ge personalen förutsättningar så att fler arbetsförmedlingar kan nå målen. Åtta av drygt 300 är verkligen inget bra resultat. Jag behöver inte på något sätt jämföra med andra länder, därför att vi har tillräckligt många arbetssökande, vi har tillräckligt många arbetslösa ungdomar och vuxna, i det här landet för att känna att uppdraget är viktigt. När var femte rekrytering misslyckas enligt Svenskt Näringsliv och när hälften av de arbetslösa saknar en arbetslöshetsförsäkring har vi stora problem i vårt land.
Hillevi Engström säger: Det är ju ingen idé att utbilda om det inte finns jobb. Jag tror att det var min morfar som lärde mig att finns det någonting som aldrig är tungt att bära är det kunskap. Finns det någonting som vi har lärt oss av samhällsutvecklingen är det att kunskap, forskning och kreativitet skapar jobb i sig. Ett samhälles värdighet mäts på sätt och vis med på vilket sätt vi ser till att människor får tillgång till kunskap. Med det resonemang som Hillevi Engström har att det ändå inte är någon idé att utbilda om det inte finns jobb förstår jag varför ni låter skolresultaten sjunka. Då förstår jag varför fler än någonsin går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Då förstår jag varför ni stänger så många dörrar i vuxenutbildningen. Ni har de facto gett upp. Ni har abdikerat från uppdraget och ansvaret. Ni har över huvud taget inte tron på att politik kan göra skillnad och på alla människors rätt till arbete eller utbildning.
Jag kan inte på annat sätt tolka arbetsmarknadsministerns inlägg än så här: Det är ingen idé att utbilda om det inte direkt leder till jobb.

Anf. 84 HANIF BALI (M):

Herr talman! Vi fick precis reda på att Socialdemokraterna är arga för att vi förut bad dem jämföra med Grekland och nu tycker att det inte blir rättvisande när de vill jämföra med Danmark. Men jämför oss absolut med Grekland och Danmark, jämför oss med vilka länder du vill! Det är lite märkligt att en person som förut kandiderade till att bli finanspolitisk talesperson för Socialdemokraterna inte förstår skillnaden mellan statsfinanser och arbetsmarknadspolitik. Det är två olika saker. Vi menade statsfinanserna när vi sade: Titta på Grekland! Vi pratar om arbetsmarknad när vi säger: Titta på Danmark, titta på Tyskland, titta på Norge eller titta på Finland. Det vore jättebra om du kunde skilja på dessa områden och utskottsområden.
Jag vill komma tillbaka till det här med utbildning. Vi får höra: Utbildning, utbildning, det är så viktigt med utbildning. Som om Sverige inte har världens mest utbyggda reguljära skolsystem! Som om det inte finns komvux, högskolor och distansutbildningar! Vi lägger extremt mycket pengar på offentlig skola i detta land, men det är alltid den socialdemokratiska lilla speciallösningen med arbetsmarknadsutbildningar som är lösningen på alla problem mellan himmel och jord. Vi provade det. IFAU kom fram till i sin rapport att den mest ineffektiva arbetsmarknadsåtgärden som Sverige någonsin har sysslat med var arbetsmarknadsutbildningarna under 90-talet – de breda utbildningarna där man utbildade 30 000 åt ena hållet och 30 000 åt andra hållet utan att ha en aning om ifall det fanns arbete för de utbildningarna över huvud taget.
Nej, det duger inte med samma gamla politik. Kom med nytt, och kom med något bra denna gång.

Anf. 85 MEERI WASBERG (S):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå upp i den här debatten, men det finns ett par ingredienser som gör det helt ofrånkomligt för mig med min bakgrund göra det.
Jag tycker att det är fantastiskt att vi har en arbetsmarknadsminister som så tydligt uttalar ett starkt förtroende för Arbetsförmedlingen och för arbetsförmedlarna. Det förtroendet delar jag, vad gäller arbetsförmedlarna och deras möjlighet och kompetens att kunna utföra ett bra arbete. Jag är däremot inte särskilt imponerad av regeringens arbetsmarknadspolitik som ju är det verktyg som arbetsförmedlarna har att försöka arbeta med varje dag.
Jag tycker också att det är ett fattigdomsbevis att regeringen i ett regleringsbrev känner sig tvungen att ge i uppdrag åt en myndighet att arbeta med myndighetens förtroende hos allmänheten. Det borde vara så att det arbete som myndigheten utför lägger grunden för det goda förtroendet i medborgarnas ögon.
Regeringens detaljstyrning av myndigheten och sätt att bakbinda kreativa, skickliga arbetsförmedlare i deras dagliga arbete är problemet. Problemet är inte arbetsförmedlarna.
Trots alla lovord som sagts i talarstolen om Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken i allmänheten faller mycket tillbaka på att det saknas resurser. En resurs är framför allt tid, tid som i dag läggs på att tillfredsställa våra olika statistiksystem, knappa in uppgifter i våra olika system, Arbetsförmedlingens informationssystem och annat. Det går åt mer och mer tid till administration och mindre och mindre tid till att göra det viktiga förmedlararbetet, att vara ute och besöka arbetsgivare, inhämta nya platser, bistå med den brygga som Arbetsförmedlingen skulle kunna vara för arbetslösa personer så att de ska finna ett arbete.
Jag tycker nog att regeringen i en god anda av självrannsakan verkligen borde fundera på om den arbetsmarknadspolitik som i dag förs ger Arbetsförmedlingen de goda förutsättningarna för att kunna göra ett gott arbete.
I en tidigare debatt diskuterades hur länge personerna i genomsnitt varit arbetslösa innan de hamnade i det så kallade fas 3. Om jag inte missminner mig – statsrådet får gärna rätta mig om jag har fel – sade statsrådet att dessa personer i genomsnitt varit arbetslösa i sju år. En fråga man kan fundera på är hur länge den nuvarande regeringen suttit vid makten.

Anf. 86 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Monica Green påstår att det inte hjälper att sänka skatterna. Det får man ta som intäkt för att det, om Socialdemokraterna mot förmodan kommer till makten – vi får verkligen hoppas att det inte sker – kommer att bli ordentligt höjda skatter eftersom det uppenbarligen, enligt Monica Green, löser problemen. De förslag som Socialdemokraterna lagt fram i sin budgetmotion, med skattehöjningar för arbetsgivare och enskilda på uppemot 30 miljarder kronor, förespråkar ingen ekonom, särskilt inte i dessa tider.
Många tittar på Sverige, vilket Monica Green också tog upp. De tittar på hur vi under krisåren löst arbetsmarknadspolitiken och hur vi arbetar. I långtidsbudgeten för EU har man till och med lagt in 6 miljarder euro i särskilda ungdomsgarantier. Pengar som medlemsstaterna själva inte har ska, som det troligen kommer att utformas, gå till de mest drabbade för att därigenom kunna ge ungdomar chans till praktik och på olika sätt stötta dem i jakten på ett arbete så att de kan komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Vi nämns ofta som föregångare, och det är jag stolt över, även om jag inte kan vara nöjd förrän alla som kan arbeta har ett arbete att gå till.
Det sägs att Arbetsförmedlingen borde bli matchningsspecialist. Jag blev lite brydd när jag hörde Socialdemokraternas presskonferens i dag där det talades om det överskott som Arbetsförmedlingen har. Det överskottet beror framför allt på att arbetslösheten aldrig blev så hög som vi prognostiserade. Den blev lägre. Det beror också på att man inte fått tillräckligt många arbetsgivare som är benägna att anställa en person med anställningsstöd. Det är orsaken till att det blivit pengar över.
Då menar Socialdemokraterna att vi ska ta dessa pengar och lägga dem på utbildning. Vi ska utbilda på olika sätt. Jag ställer mig frågan om det är Socialdemokraternas politik att bekosta längre högskoleutbildningar eller yrkesutbildningar via skattemedel, att man ska få betalt för att gå en utbildning och bli civilingenjör, sjuksköterska, it-specialist, alltså utbilda sig i den typen av yrken som näringslivet efterfrågar. Det som näringslivet efterfrågar är nämligen specialistkompetens, och sådana utbildningar tar ganska många år. Är det vad ni socialdemokrater avser när ni säger att man ska ge långtidsarbetslösa utbildningar för att matcha det som näringslivet efterfrågar? Det är en relevant fråga, för det skulle i så fall lite grann innebära ett paradigmskifte.
Vi har tidigare varit ganska överens om att vi i Sverige har ett utbyggt studiemedelssystem där alla kan få såväl studiebidrag som studiemedel för att kunna gå längre utbildningar. Menar ni socialdemokrater att det ska ske inom arbetsmarknadspolitiken, genom att utbilda personer till dessa specialistyrken? Den frågan är ni svaret skyldiga.

Anf. 87 MONICA GREEN (S):

Herr talman! Jag har ställt en interpellation till finansministern om massarbetslösheten i Sverige, eftersom den fortsatta massarbetslösheten inte är bra för ekonomin. Det är inte bra med de ökade klyftorna. Det är inte bra att ungdomar går arbetslösa.
Jag vill verkligen bejaka Sverige och det som är bra med Sverige. Jag vill bejaka det livslånga lärandet som vi hade en gång i tiden. Vi hade, enligt Skolverket, 112 000 platser på vuxenutbildningen. Nu har vi 88 000, och vi har betydligt fler arbetslösa. Man kunde tycka att det är nu de platserna skulle behövas.
Ja, jag bejakar verkligen Sverige. Jag vill att människor ska få chansen, chansen till validering, chansen till utbildning, chansen till en flexibel möjlighet på Arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden. Jag vill att vi ska ha flexibla arbetsförmedlare som har möjlighet att använda pengarna på ett annat sätt och inte är strikt bakbundna av regleringsbrevet, arbetsförmedlare som inte behöver säga: Ojdå, vi kan inte använda pengarna på annat sätt, alltså måste vi skicka tillbaka dem.
Tänk om vi hade haft en mer flexibel lösning hos Arbetsförmedlingen så att de för varje arbetslös kunnat skräddarsy vad den personen behöver, genom att fråga: Vad är det du behöver för att stärka din kompetens? Behöver du praktik någonstans? Behöver du utbildning? Behöver du validering? Behöver du språkhjälp? Vad behöver du för att stärka dig så att du kan komma tillbaka till arbetsmarknaden så fort som möjligt?
Så har vi det inte i dag. I dag har vi en massarbetslöshet där människor får vänta. De får vänta väldigt lång tid innan de blir hjälpta. Ungdomar får vänta. Arbetslösa vuxna får vänta tills de blir långtidsarbetslösa, för då är de prioriterade. Det är inget bra system.
Jag vill bejaka Sverige och de investeringar vi kan göra för varje människa. Tyvärr kan vi inte det i Sverige i dag.

Anf. 88 MEERI WASBERG (S):

Herr talman! Jag är benägen att hålla med min kollega i den tidigare debatten, som konstaterade att det inte blir några svar. Det blir mycket om att det är någon annans fel och någon annans problem. Det går dock inte att komma ifrån att den regering som nu sitter vid rodret, och som suttit där ett bra tag, hela tiden har talat om hur duktig den är på arbetsmarknadspolitik.
Den interpellation som Monica Green har ställt är intressant ur flera perspektiv. Arbetslöshet i sig är inte bara ett slöseri med de mänskliga resurserna – den enskilde individen som är arbetslös – utan det är också ett slöseri med hela samhället och med hela vår tillväxtdrivna ekonomi.
Jag kan förstå att statsrådet väljer att inte svara på min retoriska fråga beträffande vilka som styrt sedan 2006 eftersom ganska många av dem vi talar om både har blivit och fortsätter att vara arbetslösa under den nuvarande regeringens tid. Vi får väl se, statsrådet har ju möjlighet att återkomma i sitt sista inlägg.

Anf. 89 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Herr talman! Jag får tacka för interpellationen. Monica Green säger att hon ställt en interpellation för att diskutera arbetslösheten eftersom den är dålig för ekonomin och att hon ställt den till finansministern. Jag delar den uppfattningen. Den är skadlig för ekonomin. De skattehöjningar som Socialdemokraterna föreslår i budgetmotionen är också skadliga för ekonomin. Arbetslösheten är därutöver skadlig för den enskilda när den biter sig fast på höga nivåer, och därför är det viktigt att bemöta den tidigt.
Jag vill understryka, vilket Socialdemokraterna i den här debatten undviker att ta upp, vikten av den bedömning som Arbetsförmedlingen ska göra när man skriver in sig på förmedlingen. Om individen utifrån bedömningsverktygen löper risk att hamna i långtidsarbetslöshet ska han eller hon erbjudas tidiga insatser i form av praktik, arbetsmarknadsutbildning eller annat som kan komma i fråga.
Utbildning är absolut viktig. Men det ska inte vara vilken utbildning som helst, och den ska inte ske hur som helst. Det löser inga problem. Det är precis som Hanif Bali tog upp. När ni hade den stora volymen av arbetsmarknadsutbildning hade man den för att kvalificera sig tillbaka till a-kassan, och den gav väldigt lite resultat. Den var inte bra.
Vi måste hålla arbetsmarknadsutbildningen på en rimlig nivå. Den får inte heller ersätta reguljär utbildning. Det har vi andra system och andra finansieringsmöjligheter för. Jag har fortfarande inte fått svar på om det är Socialdemokraternas politik att bekosta längre utbildningar och högskoleutbildningar med arbetsmarknadsutbildningspengar. Jag vet inte om det är avsikten eller vad ni egentligen menar när ni talar om att skräddarsy utbildningar för varje individ.
Ska man kunna utbilda sig genom arbetsmarknadsutbildning för att bli till exempel specialistsjuksköterska, it-specialist, ekonom eller civilingenjör?
Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 2012/13:203 om åtgärder mot arbetslösheten i Halland

Anf. 39 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Fru talman! Adnan Dibrani har frågat mig om jag avser att börja bekämpa den dramatiskt ökade arbetslösheten i landet och i Halland och vilka åtgärder jag i så fall avser att vidta.
Jag har i ett flertal interpellationer debatterat frågan om varsel och ökad arbetslöshet runt om i landet. Jag kan inledningsvis framhålla att regeringen är bekymrad över den senaste tidens varsel. Det är dock viktigt att komma ihåg att alla varsel inte leder till uppsägningar, eftersom många varsel tas tillbaka. Alla uppsägningar behöver i sin tur inte heller leda till arbetslöshet.
Som jag tidigare svarat i interpellationsdebatter kan jag konstatera att varsel och uppsägningar runt om i landet innebär en ökad utmaning för Arbetsförmedlingen på regional nivå. Det finns dock resurser, erfarenhet och väl upparbetade rutiner hos myndigheten för att hantera detta. Det kan exempelvis innebära att man skriver in arbetssökande direkt på plats eller genomför matchningsinsatser som ger snabb hjälp åt den arbetssökande. Det är Arbetsförmedlingens uppdrag att se till att de medel som myndigheten förfogar över fördelas så effektivt och så bra som möjligt.
Adnan Dibrani har frågat mig om jag är beredd att vidta ytterligare åtgärder. Jag vill framhålla att regeringen redan har vidtagit ett flertal åtgärder i syfte att motverka att arbetslösheten biter sig fast. Regeringen har därför tillfälligt förstärkt de arbetsmarknadspolitiska insatserna som görs tidigt i arbetslösheten, bland annat genom fler praktikplatser och fler utbildningsplatser avsedda för personer som riskerar långtidsarbetslöshet.
Även i samband med budgetpropositionen för 2012 genomfördes satsningar för att förhindra långtidsarbetslöshet. Det innebar bland annat ett förstärkt förmedlingsstöd hos Arbetsförmedlingen, en ökad uppföljning av arbetslösas arbetssökande och fler programinsatser. Dessa satsningar följs nu upp och fortsätter under 2013.
Det som är viktigt nu är att värna vår konkurrenskraft och vår beredskap i Sverige för en ännu värre kris. Budgeten för 2013 har verkat i några veckor. Den innehåller satsningar om 23 miljarder kronor på offensiva åtgärder som gör oss som land långsiktigt starkare. Det är viktigt att låta dessa åtgärder börja verka innan vi talar om ytterligare åtgärder.

Anf. 40 ADNAN DIBRANI (S):

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Alliansregeringen lovade som bekant 2006 att pressa ned massarbetslösheten, som fanns i landet. Det var kaos – så uttryckte man det hela.
Verkligheten har blivit en helt annan. I januari i år var 423 000 personer arbetslösa enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror. Av dessa var 11 100 personer hallänningar. Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats sedan de borgerliga tog över. Och ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast på 25 procent.
Det blev inte riktigt så som regeringen hade tänkt sig, inte heller så som regeringen tänkte sig för ett knappt halvår sedan. När regeringens budget lades fram, i september, för detta år räknade finansministern med att arbetslösheten skulle minska något i år och betydligt mer under de följande två åren. Tillväxten skulle öka.
Som bekant var det ingen annan bedömare som delade hans ljusa framtidsbild, och i december fick han krypa till korset. Han fick justera prognosen för arbetslösheten uppåt och prognosen för tillväxten nedåt, ganska kraftigt.
I år räknar man med att arbetslösheten kommer att öka med ytterligare 35 000 personer. Det ser inte ljust ut för Sverige, och det ser inte ljust ut för Halland. Varsel och uppsägningar fortsätter att komma i en jämn takt. I dagarna varslades ytterligare 100 personer i bruket i Hylte, där det redan tidigare varslats 140. Och så ser det ut i de allra flesta kommuner i Halland.
Regeringen brukar tala om att vi är bäst i klassen. Man jämför sig med de krisande länderna i Europa och hänvisar till landets stabila ekonomi, och det kan man väl tacka Göran Persson för och inte denna regering.
Men oavsett vilket är det ingen tröst för de 423 000 personer som inte kan försörja sig med en egen inkomst. Att det finns folk som har det värre underlättar inte för våra unga att flytta hemifrån. Det underlättar inte heller för dem att skaffa en egen bostad utan att ha ett jobb.
Dessutom ökade arbetslösheten förra året, om man jämför med alla andra EU-länder, i lika hög takt i Sverige som i Spanien, vilket är det sämsta landet i Europa. Då måste jag börja fundera över vilka vi ska jämföra oss med sedan, när vi väl har tagit över den där toppositionen. Jag är ganska oroad.
Regeringen försvarar sig med att det är en ekonomisk kris i världen. Det är den här ”nånannanismen”. Är det inte Socialdemokraternas fel är det regionerna som inte tar sitt ansvar. Är det inte regionerna är det kommunerna som inte tar sitt ansvar. Och är det inte kommunerna är det de enskilda myndigheterna som det är fel på. Det är framför allt de olika tjänstemännen, oavsett om det är Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket eller vad det nu kan vara. Det är aldrig regeringens fel.
Även om det kommer att bli 35 000 fler arbetslösa i år ska regeringen inte göra något. Det var statsministerns besked i partiledardebatten, och det är arbetsmarknadsministerns besked i dag.
Det regeringen gör är att hoppas. Man hoppas att inte alla varsel slår in. Det hoppas jag också. Problemet är bara det att vi får varsel i en tid där vi redan har en ganska hög arbetslöshet. Vi har som sagt 11 100 personer i Hallands län som är arbetslösa.
Det här duger inte. Det har vi socialdemokrater pratat mycket om. Och vi har lagt fram olika förslag. Men framför allt är det viktigt att komma ihåg att vi måste höja kompetensen hos de arbetslösa, så att de kan ta jobben när de väl kommer.
I stället sänker regeringen kraven och minskar kraftigt på antalet utbildningsplatser. Vi kan titta på högskolesidan. Man går ned kraftigt, med 20 000 platser. Detta stärker inte Sveriges konkurrenskraft.
Jag hoppas och tror att vi får något mer besked från arbetsmarknadsministern i dag förutom det lilla svar jag tidigare har fått.

Anf. 41 JENNY PETERSSON (M):

Fru talman! Adnan Dibrani är bekymrad över arbetslösheten och oroad över de ökade varslen i Halland. Så långt är jag och Adnan Dibrani överens. Det är oroande.
Dock finns det en skarp skiljelinje mellan mig och Adnan Dibrani. Det handlar om hur de partier som vi representerar väljer att möta dessa orosmoment och utmaningar.
Ja, det är Alliansen som styr Sverige. Men oppositionen för en politik som skulle vara direkt skadlig. Det finns som sagt en stor skiljelinje i svensk politik, vilket jag vill belysa i mitt inlägg.
För framtiden och ett bättre Sverige är det viktigt med fler vägar in på arbetsmarknaden, inte svårare och färre vägar, vilket det innebär med en socialdemokratisk politik.
Men låt mig börja med att påpeka att vi moderater tillsammans med övriga allianspartier lade fram en budget i höstas. Då sade Socialdemokraterna att Alliansen satsade för mycket, att vi var för positiva och att vi var direkt oansvariga.
Detta är och var tvärtom viktiga framtidsinvesteringar för fler jobb. Det är satsningar på bland annat infrastruktur, forskning, innovationer och förbättrade villkor för våra företag i Sverige.
När Alliansen i höstas lade fram en budget på 23 miljarder för stärkt tillväxt och företagande och för att just motarbeta att arbetslösheten biter sig fast lade Socialdemokraterna fram en budget med skattehöjningar på 30 miljarder kronor för företagen. Detta ger knappast några ökade förutsättningar för företagen vare sig i Halland, som både jag och Adnan representerar, eller i övriga Sverige.
Hur skulle ökade kostnader för företagen i Halland kunna leda till fler jobb, och på vilket sätt gör den höjda arbetsgivaravgiften, som Adnan Dibrani och Socialdemokraterna föreslår, att fler unga kommer i arbete? På vilket sätt ökar den höjda arbetsgivaravgiften chansen för unga att komma i arbete? Det är en fråga som jag har ställt till Socialdemokraterna flera gånger från denna talarstol, och jag gör det igen.

Anf. 42 RAIMO PÄRSSINEN (S):

Fru talman! För en timme sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var en arbetslös man från södra Småland som ringde och berättade hur hans verklighet var. Vi hade ett långt utbyte av tankar.
Man kan stå här i talarstolen och tala om alla stora belopp som läggs hit och dit. Men det finns en verklighet att hantera där ute någonstans, fru talman.
Mannen berättade att han hade jobbat i 20 år som CNC-operatör. Han hade nu varit arbetslös i några år. I och med det hade han gått miste om de senaste innovationerna när det gäller fleroperationsmaskiner och så vidare. Han saknade vissa CAM-kurser, som det heter, och CAD-kurser.
Men Arbetsförmedlingen kunde inte hjälpa honom. Han kunde få lite grundläggande, sade han. Men han kunde inte få just de här lite kortare utbildningarna, som skulle garantera honom ett jobb. Han frågade mig då, fru talman: Varför är det så? Hur kan det vara så här, med detta slöseri?
Jag ser hur det är i Gävleborg. Vi kan nämna siffror, statsrådet. Det är över 17 000 arbetslösa i Gävleborg. Det är stigande.
Det går inte, menar jag, att stå här och tala om att man har lagt 23 miljarder hit eller dit när man ser att arbetslösheten växer ute i verkligheten och när man ser att vi har en arbetsförmedling som inte fungerar som den ska. Vi ser en passivitet från regeringens sida genom att man hänvisar till siffror i en budget som antogs i höstas.
Mitt tips är: Titta på verkligheten! Gå ifrån de fina orden eller de retoriska utspelen! Se hur det fungerar och se att det inte fungerar som det borde göra!
Det här är bara ett kort inlägg, fru talman. Jag tänkte inte säga något mer. Jag ville bara referera till det samtal som jag hade med den här mannen, som befinner sig i en verklighet där han inte får hjälp. Och han får absolut ingen hjälp av talet om 23 miljarder, när det inte kan ordnas så att han får en kort utbildning som är adekvat, så att han kan gå ut i industrin och jobba igen. Det är verkligheten, statsrådet.

Anf. 43 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Fru talman! Jag håller med Raimo Pärssinen om att det är väldigt bra att titta på verkligheten och möta människor, företag, organisationer, arbetsförmedlare och kompletterande aktörer.
Varje vecka reser jag i landet. Förra veckan var jag i Finspång. Det är en rätt typisk industriort som har drabbats ganska hårt av det som händer i vår omvärld. 80 procent av Sapa går på export, och exporten har gått ned väsentligt för att det är kris i Europa. I morgon kommer jag att besöka Gävleborg som är hårt drabbat och prata med företag och medarbetare och förhoppningsvis träffa fackliga företrädare och lyssna på dem.
Till skillnad från Raimo Pärssinen är jag förvissad om att vi är på rätt väg. Vi är på rätt väg när vi kan se att vi trots den allvarliga kris som vi är i, som mycket handlar om minskad efterfrågan från Europa och våra exportländer, har lyckats att inte bara upprätthålla en hög sysselsättning utan också öka den. Vi har en lägre arbetslöshet än Europa, och vi har en långtidsarbetslöshet som är bland de lägsta i alla EU:s länder.
När man tittar på de förslag som Socialdemokraterna kommer med blir jag dock väldigt orolig. Det finns inget stöd i någon som helst forskning för att dessa förslag skulle vara jobbskapande – tvärtom. Ni föreslår ju en ganska omfattande, för att inte säga dramatisk, skattechock för enskilda, för våra ungdomar och för våra företag.
Men det är inte det som de efterfrågar när jag är ute och reser i landet. De efterfrågar inte höjda inkomstskatter. De efterfrågar inte heller att det ska vara dyrare för företagen att anställa så att konkurrenssituationen blir ännu sämre. De efterfrågar inte heller högre bolagsskatter, Raimo Pärssinen, vilket är precis det ni gör och vilket är direkt jobbskadligt.
Det finns ingen quick fix för att lösa det här, men vi måste ändå titta på forskning och erfarenheter och lyssna på såväl företagare som enskilda när det gäller vad man tror bygger Sverige starkt. Det är inte höjda bidrag och ersättningar och skatter i miljardklassen som bygger Sverige starkt, och jag kan konstatera att trots den mycket allvarliga situation som vi fortfarande befinner oss i har vi klarat den här krisen väsentligt bättre än många jämförbara länder. Hade vi haft samma situation som inom Europa hade vi haft 180 000 färre sysselsatta på arbetsmarknaden.
Det är mitt svar på Raimo Pärssinens påstående om att vi inte skulle göra särskilt mycket. Vi gör mer, och vi gör de saker som erfarenheter säger bygger Sverige starkare och som ökar sysselsättningen och pressar tillbaka arbetslösheten.

Anf. 44 ADNAN DIBRANI (S):

Fru talman! Det är mycket jag vill svara på, men jag försöker hålla mig till det jag ska säga så kommer jag tillbaka i mitt sista inlägg.
En viktig anledning till den höga arbetslösheten är enligt mig brist på aktiv näringspolitik. Jag kan ta ett par exempel från Halland. Sedan drygt ett år tillbaka när de fyra elprisområdena infördes i landet har elkostnaderna för företag i landets södra delar höjts kraftigt. Elintensiva företag har fått höjda kostnader i mångmiljonklassen. Elområdena är särskilt kännbara för småföretag. I Halland har vi väldigt många småföretag som inte klarar ytterligare påfrestningar. Det slår mycket orättvist när företag som ligger på var sin sida av en gata kan ha olika förutsättningar beroende på vilket elprisområde de befinner sig i.
Utöver elprisområdena finns de nya skärpta reglerna i EU:s svaveldirektiv som slår hårt mot Halland där vi har en ganska kraftig export som går ut från våra hamnar. Det är ett hot mot jobben i Halland. Våra exportföretag, till exempel, än en gång, bruket i Hylte, kommer att drabbas kraftigt av höjda transportkostnader som våra konkurrenter i andra länder slipper. Även om det är bra att miljökraven skärps hade jag velat se att inte bara Sverige utan Europa i sin helhet går i bräschen eller att man kanske till och med får till ett globalt avtal. Nu väljer regeringen att se till att vi går före, och på så sätt gör man det lite jobbigare för den export som även ministern värnade om i sitt tal. Allt detta försämrar svenska företags konkurrenskraft och leder till fler arbetslösa.
Men det är inte förvånande. Vi har en statsminister som på toppmötet i Davos förklarade att vi knappt har några industrijobb i Sverige längre och inget jordbruk heller. För mig, Jenny Petersson från Moderaterna, som kommer från Halland är det där ett bra besked att ge till lantbrukarna hemma: Jordbruk finns inte och inte heller någon basindustri, och det största problemet Sverige har är enligt statsministern att vi har alldeles för få låglönejobb. Hade vi bara haft tillräckligt låga löner hade allt löst sig.
Jag har en bakgrund från Balkan, där jag nu i sommar kan åka ned och få tag på en arbetare som jobbar för mig en hel dag för åtta euro. Han behöver i stort sett bara gå bakom mig. Jag lovar er att arbetslösheten där är mycket högre än i Sverige trots att jag betalar honom åtta euro för en hel dag om jag vill ha honom flängande efter mig.
Jag tror alltså inte på låglönepolitiken, men det var väl inget som överraskade ministern.
I Halland finns många småföretag, men trots den höga arbetslösheten är det många företagare som inte får tag på den kompetenta arbetskraft de behöver. Då är det minst sagt förvånande att länets arbetsförmedling skickar tillbaka nästan 30 miljoner som är avsedda för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man borde i stället reservera de pengarna för att utbilda den arbetskraft som behövs. Det handlar om den så kallade matchningsproblematiken. Självklart borde pengarna ha använts till detta och till att utbilda folk inom de bristyrken som finns, som behövs i länet och som företagarna efterfrågar.
Regeringens politik för vuxenutbildning slår som en pendel från den ena ytterligheten till den andra. I sin första budget när man tog över lade man ned i stort sett allt som hade med vuxenutbildning att göra. När krisen kom insåg man att det väl inte var det bästa man gjort, så man började uppfinna lite olika, tillfälliga lösningar.
Trots att arbetslösheten fortsätter att öka ska antalet utbildningstillfällen nu kraftigt minskas. Arbetsmarknaden kräver i dag gymnasiekompetens av de allra flesta, men när efterfrågan på kompetens ökar sänker regeringen kraven. Yrkesutbildning utan teori är en av deras metoder, och funkar inte det är en ettårig gymnasieutbildning ett av förslagen.
Dessutom har som sagt statsministern nu börjat drömma om att riktiga låglönejobb är lösningen på arbetslösheten. Jag önskar en mer aktiv minister!

Anf. 45 JENNY PETERSSON (M):

Fru talman! Man slutar aldrig förvånas över Socialdemokraternas retorik. Jag hörde både Raimo Pärssinen och Adnan Dibrani säga att regeringen gör för lite och inte ser verkligheten.
Problemet är inte den socialdemokratiska ambitionsnivån utan att er politik inte matchar retoriken, för Raimo Pärssinen, det landar faktiskt i satsningar i den budget man lägger fram. Det är att ta ansvar. Ni har lagt fram en budget, och Alliansen har lagt fram en annan.
Vi i Alliansen lade fram vår sjunde gemensamma budget för att hitta en väg ut ur krisen. Det är en expansiv investeringsbudget för stärkt konkurrenskraft.
Vi i Alliansen vill behålla skattelättnaderna för företag och anställda, och vi vill förbättra investeringsklimatet, investeringar i infrastruktur och satsningar på forskning och se till att klimatet för fler jobb stimuleras ännu mer.
I detta sammanhang kom det även fram kritik mot Arbetsförmedlingen. Det har gjorts förändringar på Arbetsförmedlingen. Det finns resurser på Arbetsförmedlingen, och när det gäller varsel är det just till för att Arbetsförmedlingen ska kunna ställa om och omfördela resurser.
I debatten är det också viktigt att ta upp att i Halland, där varsel har skett till exempel i Hylte, samordnas det mellan just kommun och region med fokus på framtiden där representanter från kommun och Region Halland har träffats för att hitta gemensamma lösningar.
Jag tycker att vi tydligt kan se att det finns stora skillnader i den svenska politiken.

Anf. 46 RAIMO PÄRSSINEN (S):

Fru talman! Återigen är det inga högtidstal. Det passas i en sådan här debatt.
Moderaterna och regeringen är helt nöjda. Nu har ni satsat alla pengar, och nu går utvecklingen framåt, säger ni. Ändå pekar alla kurvor åt fel håll. Så är det, Jenny Petersson. Det går åt fel. Långtidsarbetslösheten växer hela tiden. Den har fördubblats.
Vad hjälper det den man som ringde mig och sade att han inte kan få en liten del av en utbildning som garanterar honom ett jobb? Varför kan han inte få den utbildningen? Tror statsrådet att han är hjälpt av en sänkt bolagsskatt? Var finns den kopplingen? Tror statsrådet att han är hjälpt av en sänkt krogmoms? Han behöver en liten del av en utbildning för att få ett jobb.
Min uppmaning till er är att se verkligheten. Ta tag i frågorna och se till att han får ett jobb. När han sedan har fått ett jobb, och många fler har fått jobb, kan vi gå in och diskutera bolagsskatten.

Anf. 47 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Fru talman! Det är ett högt tonläge från Raimo Pärssinen. Vilka är era förslag för att få fram fler jobb? Vilka är era förslag för att öka konkurrenskraften i vår industri? Det kan knappast vara att försämra konkurrensmöjligheterna för våra svenska bolag och företag. Jag hör inga konkreta förslag.
Arbetsförmedlingen har resurser för arbetsmarknadsutbildning. I det enskilda fallet kan jag inte kommentera vilken utbildning som avses, men mitt råd är att kontakta Arbetsförmedlingen för en diskussion om varför det inte är möjligt att ge en viss utbildning för en person om det är vad han eller hon behöver.
Adnan Dibrani tar upp många områden. Det gällde näringsministern, kulturministern, migrationsministern, it- och energiministern och så vidare. Det är många saker som måste samordnas, och det är vad vi gör i regeringen. Områdena hänger ihop. Det är viktigt med en stabil energiförsörjning för vår industri. Det finns många angelägna industrijobb. Det är ungefär 600 000 personer som jobbar inom industrin.
Den svenska industrin är tacksam för att vi fortfarande har en plan för kärnkraften, det vill säga en stabil energiförsörjning. Det är oerhört viktigt för basindustrin, inte minst aluminiumindustrin som är energikrävande. Det ska finnas långsiktiga förutsättningar för vår industri.
Det vi också kan se i Sverige är att det finns fler kvalificerade arbeten i industrin i dag. I Sverige finns lägst andel enklare arbeten inom hela OECD. Man kan alltid diskutera om det är bra eller dåligt, men vi har en normal fördelning av människor. Det gör att det är ont om jobb som inte kräver så höga kvalifikationer. Det är ett bekymmer för många som har kommit till Sverige i vuxen ålder med liten skolunderbyggnad.
I dag tillhör ungefär 60 procent av de inskrivna i Arbetsförmedlingen de så kallade utsatta grupperna. Eftersom Sverige är ett humant och ambitiöst land när det gäller att ta emot flyktingar som kommer till Sverige innebär det också stora utmaningar när det kommer hit många personer som kanske inte har mer än ett eller två års grundutbildning. Då måste vi jobba med att stärka till exempel servicesektorn, det vill säga det som Socialdemokraterna vill försämra, alltså ROT- och RUT-jobb. Vi måste göra det bättre och enklare för till exempel restaurangsektorn att anställa. Servicesektorn växer, och där finns många av de nya jobben. Det är en viktig del.
Jag blir orolig när jag ser på Socialdemokraternas konkreta förslag. Det innebär färre jobb, inte fler, på den svenska arbetsmarknaden. Det innebär att det blir dubbelt så dyrt att anställa en ungdom som har varit arbetslös en längre tid. Raimo Pärssinen och Adnan Dibrani kan förklara för mig hur fler ungdomar får jobb om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem. Där är ni svaret skyldiga.

Anf. 48 ADNAN DIBRANI (S):

Fru talman! Med tanke på hur bra regeringen är på att prognostisera vet jag inte riktigt om jag ska tro på Hillevi Engströms prognoser om att om Socialdemokraterna hade styrt landet hade det gått ännu mer käpprätt åt skogen. Jag väljer att tro på något annat.
Jag ska under min återstående 1 minut och 30 sekunder försöka dra en liten fotbollsliknelse och ge ett tips till Hillevi Engström.
Låt oss säga att jag är tränare för ett fotbollslag, och vi utgår från att vi ska spela elva man mot elva. Efter fem minuter får jag en person utvisad. Jag kan välja att blunda, men jag tror inte att det kommer att hjälpa mitt lag.
Det är ungefär så jag ser på situationen just nu. Man räknar fel på 35 000 personer. De senaste prognoserna från Arbetsförmedlingen visar att så många ska bli arbetslösa. Man väljer att inte göra något utan man anser att om någon har ställt upp med elva man och de blir tio spelar det väl ingen roll. Det kommer att bli hur bra som helst. Man blundar i stället och ser hur det blir.
Jag tror inte på den idén, och jag hoppas verkligen att man tar sitt förnuft till fånga och inser att något behöver göras. Oavsett om varslen slår igenom eller inte har vi en alldeles för hög arbetslöshet redan i dag. Då ska vi inte ens jämföra med den massarbetslöshet som fanns 2006.
En del i detta är Ams. Arbetsmarknadsministern tog upp den frågan. Det är bra. Hon har helt rätt. Ams har mycket resurser. Problemet är att när man pratar med dem som arbetar på Ams framgår det att det är så stelbenta strukturer att de måste hitta en person som kan flyga i Halland för att resurserna ska sättas in. Sådana finns inte, vad jag vet. Det innebär att de får skicka tillbaka pengar. Det hade varit mycket bättre att låta Arbetsförmedlingen i till exempel Varberg utbilda olika typer av förare, bussförare och lastbilschaufförer som verkligen behövs, i stället för att mina vänner i dag får lägga egna pengar på denna basic utbildning.

Anf. 49 Arbetsmarknadsminister HILLEVI ENGSTRÖM (M):

Fru talman! Tack, Adnan Dibrani, för interpellationen! Den är viktig. Jag planerar att besöka Halland och Hylte under våren. Jag försöker att komma ut i landet varje vecka.
Jag gillade inte riktigt fotbollsliknelsen. Vad som har hänt är att det har blivit bättre än vad vi trodde. Vi gav resurser till Arbetsförmedlingen eftersom vi trodde att arbetslösheten skulle bli 12 procent. Den blev lägre. När arbetslösheten blir lägre blir det pengar kvar för a-kassa och aktivitetsstöd. I stället för elva spelare sprang en extra in på plan och började lira boll. Det blev en högre sysselsättning.
Jag vill också kommentera frågan om utbildning. Jag håller med om att arbetsmarknadsutbildning är viktig. Det är den utbildning som är lite kortare. Men det finns också arbetsmarknadsutbildning inom yrkesförarområdet. Att få en yrkesförarutbildning kan vara ett bra sätt att få jobb eftersom det råder brist på yrkesförare. Det finns platser runt om i landet som utbildar förare till lastbils- och bussbehörighet samt taxibehörighet. Däremot finns inte utbildning för B-körkort. Men den övriga förarutbildningen ska finnas. Det finns, som sagt, stora brister i att det finns för få chaufförer.
Jag håller med Adnan Dibrani om något annat också, nämligen att det är alldeles för hög arbetslöshet. Det försöker vi åtgärda.

 

 

Solrosuppropet.se mot utförsäkringar och FAS 3 skriver:

"Igår presenterades Onådiga Luntan. Det är en samling berättelser från de som farit illa av välfärdens urholkning. Det är en tung läsning. En nödvändig läsning. Den finns att ladda ner som PDF här:

http://socialaktion.nu/wp-content/uploads/2013/02/20130219_onadiga_luntan.pdf

Syftet med Onådiga luntan är att lyfta fram röster som sällan hörs. De som inte passar in i tidningarnas reportage eller som kanske inte vill skylta med sin historia i media. För tillsammans med arbetslöshet, sjukdom och fattigdom följer skammen. Och rädsla för vad människor ska tycka. Det är Social Aktion som tagit fram Onådiga Luntan i samarbete med föreningen Social Politik. De har sedan maj 2012 samlat in berättelser under Uppropet: Berätta hur du har det!"

Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:67 Tisdagen den 19 februari
Publicerad i Inrikes
Taggad under