Juni 2010. Medan prinsessbröllop och fotbolls-VM dominerar mediebruset, samlas en grupp människor på storgatan i Luleå. I närheten av Strandgallerian ställer några av dem upp högtalare och PA-system medan ett par andra vecklar ut en banderoll. Det är mitt på dagen och regnet duggar ner från den grå himlen, så högtalarna får skyddas med plastpåsar. Flygblad plockas upp ur medhavda papperskassar och en ung kvinna testar mikrofonen.
– Ja detta är alltså nätverket Nato ut ur Sverige som idag har ett torgmöte mot USA:s bombövningar i augusti. Jag tycker alla som går förbi här borde stanna och lyssna på våra talare.
Något av en vädjan, och den är förståelig. Ty de flesta förbipasserande verkar hela tiden vara på väg någonstans, in och ut ur gallerian, fram och tillbaka på storgatan. Bort från regnet. Småbarnsfamiljer vars döttrar bär plastkronor dagen till ära, sommarlovande skolungdomar på väg till en planerad fika, medelålders karlar med systemkassar.
Flygblad delas ändå ut och talarna avlöser varandra. Först ut är en av nätverkets initiativtagare, Lars Nilsson från Persön strax utanför Luleå, som genom högtalarna överröstar småpratet runt omkring.
– Svenska högerregeringen har inbjudit den aggressiva USA-imperialismen till att öva bombkrig i Norrbotten i början av augusti. USA är inbjudet att förfina sitt mördande och Sverige är med. Med tjugo stridsplan och 250 soldater ska USA visa upp sig här i Norrbotten. Vi måste protestera mot detta!
Spridda applåder och bifall från de samlade. Talarna turas om vid mikrofonen och de landar alla i ungefär samma sak: Medan oskyldiga civila i Afghanistan och Irak får sätta livet till som en följd av de USA-ledda ockupationerna, tillåts den militära supermakten genomföra en skjutövning på svenskt territorium.
Sverige blir alltmer inlemmat i Nato och vad som behövs nu är en bred uppslutning bland vanliga människor mot upprustning och krig.
Den breda uppslutningen verkar tyvärr utebli just denna dag, men en del förbi-passerande har åtminstone givits något att fundera över. Barbro Midbjer, som är en av flygbladsutdelarna, kommenterar sitt engagemang med att det är viktigt att uppmärksamma folk på vad som pågår. Att detta rör en viktig principiell fråga.
– Sverige borde följa traditionen att leva i fred med omvärlden och det gäller även fattiga länder. Det här är att ställa sig på stormakternas sida.
Den 14e april 2010 beslöt regeringen att ge Försvarets Materielverk tillstånd att genomföra en skjutövning tillsammans med USAFE, United States Airforce Europe, på svenskt territorium. Det var efter att fjolårets gemensamma flygövning Loyal Arrow utvärderats med gott resultat som USAFE lämnade en förfrågan om att även få genomföra en skjutövning med så kallade inerta vapen, det vill säga lösa skott. I regeringsbeslutet står att övningen ”syftar till att öka förmågan att delta i internationell krishantering”, samt att den ”planeras att genomföras som en momentövning med ett underliggande internationellt krishanteringsscenario”.
Det rör sig alltså om en övning av stridskaraktär tillsammans med en militär supermakt, för närvarande involverad i krig med väl dokumenterade civila dödsfall. Finns det inte något problem med den bilden, så som bland annat nätverket i Luleå påpekar?
Laci Bonivart är platschef på det militära testområdet i Vidsel, sedan gammalt känt som RFN – Robotförsöksplats Norrland. Vad gäller frågan om samövningens moraliska aspekter påpekar han att åsiktsfrihet förvisso är fundamentalt i ett fritt samhälle, men att man bör beakta vilka roller man har i sammanhanget. Exempelvis Försvarets Materielverk som driver testverksamheten på RFN.
– Det är inte vår sak att uttrycka någon åsikt om vilka våra folkvalda beslutar att vi ska samöva med. Vår uppgift är att leverera en säker verksamhet, precis som i alla andra övningar.
Regeringen beslutar, försvaret levererar. FMV har en uppgift att genomföra och valet av militära samarbetspartners ligger således inte på deras bord.
Flygbasen F21 i Luleå kommer under sommaren husera de amerikanska soldaterna och stridsflygplanen. Flottiljchef Per Nilsson är inne på samma linje som platschefen i Vidsel.
– För mig är det inte så konstigt att vi har ett övningsutbyte med olika nationer. Jag ser inget märkligt med denna uppgift jämfört med någon annan samarbetsövning, snarare fördelar. Vill man bli duktig så vill man ju öva med någon som är duktig. Att få ta del av deras erfarenhet och kunskap gagnar ju min arbetsuppgift som är att producera insatsförband.
Kompetenshöjande samövning enligt militären. Smyganslutning till Nato enligt motståndarna. Hur står det egentligen till med Sveriges alliansfrihet?
Försvarsdepartementets pressekreterare Mikael Östlund tar sig gärna tid att försöka reda ut begreppen. Neutralitetsidentiteten må vara djupt rotad i Sverige men är likväl en gammal villfarelse, menar han.
Det sitter antagligen kvar från kalla krigets dagar. Då hette det att ”Sverige är militärt alliansfritt och neutralt i händelse av krig.” Efter Sovjetunionens upplösning byttes bisatsen ut till ”… med möjlighet att vara neutralt i händelse av krig”. 2002 slopade man hela bisatsen och nöjde sig kort och gott med ”Sverige är militärt alliansfritt”.
Inte nödvändigtvis neutralt alltså, men fortsatt militärt alliansfritt. En doktrin som väcker en del intressanta frågor, sett till några av Sveriges internationella samarbeten.
Sedan 1994 har Sverige medverkat i Nato-projektet Partnerskap För Fred, där landet både ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Även Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, har inneburit en utveckling mot gemensam försvarspolitik inom EU, där de flesta länder är Nato-anslutna. Hur rimmar detta med militär alliansfrihet?
Enligt försvarsdepartementet bör skillnad göras mellan ”militär allians” och ”samarbete i insatser”. I juni 2009 antog riksdagen propositionen Ett användbart försvar, som alliansregeringen lagt fram (oppositionen var emot). Här fastslogs en ny försvarspolitisk inriktning, med ett ökat svenskt engagemang i ”fredsbefrämjande insatser under EU:s, FN:s och Natos ledning”. Och att utifrån detta utveckla den gemensamma utbildnings- och övningsverksamheten. Till exempel genom skjutövningar med amerikanskt stridsflyg i Norrbotten.
Det är en ganska varm junikväll med förvånansvärt lite mygg, ungefär hundra mil norr om försvarsdepartementets säte i huvudstaden. Solen börjar så smått sänka sig bakom talltopparna på andra sidan älven, men det kommer inte hinna bli mörkt innan den går upp igen. Denna tid på året regerar ljuset. En fyrhjuling brummar förbi festplatsen nere vid älven, annars är det inte mycket som låter.
Tätorten Vidsel tillhör Älvsbyns kommun i Norrbotten. Samhället är beläget nere vid Pite älv, blott en halvmil från traktens stora turistattraktion Storforsen. Vidsel har sedan länge kallats ”Robotbyn”, inte bara för den raketstaty som har prytt torget sedan mitten av sextiotalet, utan främst för dess närhet till försvarets testområde, RFN. Testverksamheten har i och med medförda arbetstillfällen varit en hörnsten i samhället här sedan femtiotalet. I takt med nedskärningar inom det militära har också invånarantalet sjunkit och i nuläget bor drygt femhundra personer i byn med omnejd.
Ett besök i byn ger blandade intryck. Å ena sidan verkar det vara saker på gång. Någon form av grävprojekt har påbörjats i gatan bredvid livsmedelsbutiken, folk sitter och äter middag på pizzerian bredvid och ytterligare ett hus bort ligger ett behandlingshem där personalen och de boende just håller på att förbereda en utflykt. Vid bänkarna kring raketstatyn sitter ungdomar och tjuvröker. Människor kommer och går.
Å andra sidan är Vidsel likt många andra norrländska småsamhällen märkt av avfolkningstendenser. Torget kantas av ett par till viss del eftersatta trevåningslängor. Tidigare bebodda av RFN-personal är lägenheterna numera säsongsuthyrda åt framförallt thailändska bärplockare. Bortanför längorna ligger en nedlagd men ännu inte utstädad bensinstation; skylten med ”Välkommen” på pryder fortfarande ingången. Och vad gäller ungdomarna på torget så kommer de till hösten att spridas för vinden, för att påbörja gymnasiestudier i andra delar av länet.
– Saker och ting går sin gilla gång här. Verksamheten har ju varit bra för byn, även om man såklart kan diskutera vad det är de gör däruppe. Men man kan som ändå inte göra så mycket åt saken.
Snickaren Fredrik Grönlund har tagit ut sin fyrhjuling på en liten åktur. Född och uppvuxen i trakten ger han uttryck för vad som verkar vara en ganska utbredd uppfattning hos Vidselborna. Folk lever här. Testverksamhetens moraliska aspekter är inget stort samtalsämne och när det väl förs på tal blir slutsatsen ofta densamma. Vidsel skulle mer eller mindre vara slut som samhälle om testplatsen lades ner. Att lyfta blicken och börja ifrågasätta stormakters intriger kan vara problematiskt i ett sådant läge. Man sågar inte gärna av den gren man råkar sitta på och dessutom kan väl vanliga människor knappast påverka i vilket fall.
En känsla av litenhet inför en övermakt som kan upplevas frustrerande för somliga.
– Jag är så jävla less på att den lilla människan aldrig kan göra sin röst hörd. Att det inte finns nåt man kan göra.
Trevåningslängorna vid torget hyser inte enbart säsongsarbetande bärplockare. I en av lägenheterna sitter Vidselbon Tommy Persson med ett par grannar och pratar politik. Den amerikanska skjutövningen är ett av samtalsämnena, ett ”jävla krigshetsande” enligt sällskapet. De senaste fyra åren som Tommy Persson har bott i Vidsel har han upplevt flygtrafiken över området som alltmer intensiv. Han är säker på att de flesta runt omkring innerst inne oroas över vad som pågår, men att ingen vill säga något. Att det finns en konflikt i hur man kan känna inför en verksamhet som ändå ger näring åt bygden.
– Det är klart det är ett stort problem. Om man ifrågasätter all den här mobiliseringen stöter man på stort motstånd. Folk är ju så rädda att dom heliga arbetstillfällena ska gå förlorade och att man inte ska kunna bo kvar.
För att sammanfatta situationen: Sverige genomför en militär samövning, en skjutövning, tillsammans med en krigförande nations stridsflyg. Militären säger sig endast utföra det jobb som regeringen har ålagt dem. Regeringen i sin tur säger sig endast arbeta efter de ramar som medlemskapet i EU föreskriver i och med Lissabonfördraget, som riksdagen godkänt. Lissabonfördraget, med dess utvidgade gemensamma försvarspolitik, föregicks som bekant inte av en folkomröstning i Sverige.
Försök till att påverka tingens ordning blir antingen överröstade av medial rojalistyra eller slutar i domstol, som för de fyra medlemmar ur det antimilitaristiska nätverket Ofog som under fjolårets flygövning arresterades inne på Vidselbasens område. Utvärderingen av den flygövningen resulterade icke desto mindre i årets skjutövning.
Finns det då överhuvudtaget någon möjlighet att påverka? Är det någon idé att ens försöka?
För Lars Nilsson från Persön, vars hela vuxna liv till stor del präglats av ett anti-imperialistiskt engagemang, är svaret självklart.
– Huvudsaken är att man gör någonting. Att man inte bara låter det rulla på.
Tillsammans med övriga aktiva i nätverket Nato ut ur Sverige ser han de kommande samövningarna och även Sveriges medverkande i internationella militära insatser som en del av en plan att inlemma landet i Nato. Att få folk att vänja sig.
Det minsta man kan göra i det läget är att säga ifrån.
– Jag märker mer och mer polarisering i världen och det skrämmer mig. Det är ju en orättvis världsordning vi talar om. Ska den världsordningen tillåtas fortsätta?
- - - - -
Jonas Redmo är arbetssökande journalist och musiker och med i FiB:s redaktionskomitté. Paul Mohlin är fotograf, studerar på Nordens fotoskola och praktiserade på FiB i våras.
