Redan 1716 insåg den berömde astronomen Emond Halley, att man genom att observera detta fenomen på olika platser på jordens kulle kunna bestämma avståndet till Venus bara genom att med en klocka observera hur lång tidpassagen tar. Venus bana över solskivan kommer att vara som en projektion sedd från jorden och om den projiceras längre ut går passagen fortare.
Genom att sammanställa data för olika platser skulle man – förutsatt att man kände platsernas lägen (longitud och latitud) på jorden – kunna räkna ut den så kallade Venusparallaxen, dvs. hur stor vinkel jorden upptar sedd från Venus. Eftersom jordens storlek var känd kunde man med lite matematik bestämma avståndet till Venus. Och om man känner ett sådant avstånd absolut i kilometer känner man enligt Newtons lagar, som publicerats ca 40 år tidigare, alla avstånd mellan solen och alla planeterna!
Halley visade en på pappret enkel metod att utan särskilt märkvärdiga teleskop, bara med klockor och rätt små teleskop, kunna mäta den då kända världsrymdens storlek! Problemet var bara att både Venus och Jorden roterar kring solen med 0,6 respektive 1 varv per år. Dessutom lutar planeten Venus bana med lite över 3 grader i förhållande till Jordens. Venuspassager inträffar bara parvis med cirka hundra års mellanrum. Passager skulle inträffa nästa gång 1761 och 1769 enligt Halley, och han uppmanade i en liten uppsats alla världens astronomer att samarbeta för att på detta sätt mäta solsystemets storlek.
Det här var långt före telegraf och moderna kommunikationer. Ändå lyckades vetenskapliga samfund och akademier att utveckla det första stora globala samarbetsprojektet någonsin. Här spelade dessutom Kungliga Vetenskapsakademin i Stockholm en viktig roll. Man sände ut expeditioner över hela jorden, från Nordkap till Tahiti. Överallt sattes det upp små enkla observatorier. Regeringarna var villiga att anslå pengar. Kolonialismen var i sin begynnelse och man sökte exakta metoder för navigation.
Vetenskapsmännen i projektet var nämligen tvungna att väldigt noggrant bestämma de avlägsna platsernas longitud och latitud, vilket var svårt på 1700-talet. Som spin-off upptäckte dessutom en av expeditionerna under kapten James Cook Australien! Och ryska kejsarinnan Katarina fick ordentligt hum om hur stort hennes land i själva verket var.
Om allt detta har Andrea Wulf skrivit en spännande bok som jag starkt rekommenderar till läsning, Boken handlar inte så mycket om astronomi och naturvetenskap som om upplysning och framväxten av det moderna vetenskapliga samarbetet.
Den som blir biten kan ju dessutom skaffa ett billigt teleskop för att titta på årets Venuspassage den 6 juni. Den som missar får vänta i hundra år. Men glöm inte att du måste ha ett solfilter, det är väldigt farligt att titta rakt in i solen i en kikare. Fyra minuter efter midnatt på nationaldagen kan vi se det hela igen.
Svante Svensson
Jakten på Venus
Andrea Wulf: övers. Göran Grip
Leopard förlag 2012