På Sjöhistoriska museet finns en samling med nästan 200 tatueringsförlagor från 1920- och 1930-talen. De flesta har aldrig ställts ut tidigare men i Tro, hopp och kärlek visas en betydande del – nautiska stjärnor, fullriggare, exotiska djur, nakna och påklädda kvinnor, svalor, rosor, ankare och mycket mer.
– De är fantastiskt vackra, ofta enkla men rymmer stora känslor. I den hårda miljön ombord pratade man sällan om kärlek, hemlängtan eller rädsla för döden. Men den egna huden blev en sorts frizon och där fick romantiska motiv samsas med uttryck för kraft och farlighet. Flashs och tatueringar ses idag som en egen konstform och det känns väldigt kul att nu få visa våra gamla sjömanstatueringar i ett stort format, säger Maria Ljunggren chef för utställningsenheten på Statens maritima museer.
För hundra år sedan var det ingen självklarhet att tatuera sig. För sjömännen var det en identitet som stacks in i skinnet men det blev också en klassmarkör. Utställningen berättar om varför sjömän tatuerade sig och om historierna och influenserna bakom motiven och deras utveckling.
– Förlagorna är det centrala men vi vill vidga resonemanget. De klassiska sjömanstatueringarna har fått nytt liv eftersom många av de som tatuerar sig idag väljer Old School-motiv. Hur valde sjömännen sina motiv på 20-talet och vad lägger man för mening i samma motiv idag – vem vill pryda sin kropp med ett ankare, en ros eller en svala? säger Johan Gustafsson, utställningsproducent på Sjöhistoriska museet.
Genom intervjuer och samarbete med forskare, tatuerare och tatuerade ger utställningen aktuella perspektiv på museets samling. Ett par av de som varit engagerade i arbetet är Simon Ekström, docent i etnologi och lektor i maritim etnologi på Stockholms universitet och Doc Forest, en av Sveriges mest erfarna tatuerare. De både dekorativa och kommunikativa tatueringarna har fått fungera som ingång till olika tidsbundna ideal till exempel när det gäller kön och sexualitet.
– Vi vill visa hur sjömanstatueringarna hänger samman med föreställningar om manlighet och kvinnlighet, säger Johan Gustafsson. Många sjömän har genom åren tatuerat in både nakna och påklädda kvinnor. Kvinnor idag förstärker sin kvinnlighet genom att tatuera sig med kvinnor. Varför finns det nästan inga avbildade män bland tatueringsförlagorna? Och ingen utan kläder? Vi diskuterar också hur tatueringar kan särskilja olika manligheter från varandra. Långt in på 1950-talet var det till exempel mycket vanligare med tatueringar bland manskap än bland befäl, så ser det inte ut idag.
Den 13 december öppnar Tro, hopp och kärlek. I utställningen går det att provtatuera sig digitalt med ett urval av skisserna. Och i butiken finns de att köpa som fusktatueringar. Sjöhistoriska museet, som är en del av Statens maritima museer, har fri entré.
Sjöhistoriska museet i Stockholm är ett statligt museum för handelssjöfart, marinarkeologi, fritidsbåtar, Östersjöfrågor och andra maritima teman. Tillsammans med Vasamuseet och Marinmuseum ingår vi i myndigheten Statens maritima museer. www.sjohistoriska.se