F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/98
i n t e r n e t u t g å v a n
Vår föreningsstämma och vår styrelse har krävt en svensk sanningskommission. Jag röstade för detta. En sådan sanningskommission är nödvändig för att göra upp med övergreppen och olagligheterna. Men räcker det i Sverige med en sanningskommission som i Norge?Det finns nämligen en viktig skillnad mellan våra två länder. Norge anslöt sig till NATO. Alla mina vänner i Norge var emot det. Men anslutningen genomfördes dock på formellt legalt sätt. De övergrepp som där utfördes mot oppositionella och politiskt oliktänkande var utomlagliga. Den norska undersökningskommissionen kunde därför börja städa.I Sverige beslöt riksdagen om en annan politik än den i Norge. Sverige vägrade ansluta sig till NATO. Riksdagen - och den regering som stödde sig på riksdagsmajoriteten - förklarade att Sverige var alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig. Sådan var också den svenska statliga utrikespolitik som representerades av sådana som vår utrikesmninister Östen Undén (och min mor Alva Myrdal). Sådan var Sveriges enda lagliga utrikespolitik. Man blandar bort korten om man talar om en "dubbel svensk utrikespolitik". Det fanns blott en. Den av Sveriges riksdag fastslagna.Men en liten kamarilla inom regeringen och den högsta militärledningen upprättade på egen hand en militär allians mellan Sverige och Förenta staterna. De engagerade den svenska försvarsmakten i folkrättsstridiga militära åtgärder mot Sovjetunionen. Åtgärder som - om Sovjet så velat - skulle varit casus belli, lagliga skäl för ett militärt ingripande mot Sverige enligt FN:stadgan.Sådant agerande från en liten självutnämnd krets höga militärer och politiska befattningshavare är i Sverige som i andra länder brottsligt. Det är ända sedan Magnus Erikssons landslag högmålsbrott.Men ingen har ställts inför rätta. (Annat än de tre vilka började avslöja den brottsliga verksamheten.) Riksdagens konstitutionsutskott har inte ingripit mot de tidigare regeringsmedlemmar som bröt mot grundlag och lag och för egna syften satte rikets säkerhet i fara.Jag skall därför ta upp några konkreta frågor. Kanske finns ännu möjlighet att både få en sanningskommission och tvinga konstitutionsutskottet till handling.Om inte den ena handen blott tvättar den andra i olika expertutredningar och historikerseminarier.Men de svenska komunisterna var inte sovjetiska agenter då på fyrtiotal och femtiotal. Jag vet vad jag talar om. Jag vet vilka förbindelserna var mellan partierna i det som fram till 1943 var ett världsparti och därefter en världsrörelse. Hilding Hagberg var aldrig någon agent. (Jag antar f ö att det någonstans finns protokoll från det internationella mötet i Moskva 1960.) Jag var inte överens med honom. Det är en annan sak. Inte ens de hundratjugoprocentigt Sovjetvänliga som Karl Staf var någonsin agenter.Att sextiotalets och sjuttiotalets marxist-leninister och aktiva i de olika solidaritetsrörelserna varit Sovjetvänner är därtill en gigantiskt kontrafaktisk fånighet.Det verkliga förhållandet var ett annat:
1) Dels rörde det poster och makt inom fackföreningsrörelsen. Vid krigsslutet var kommunisterna fackligt starka. Vi var kritiska mot det sätt på vilket SAP tvingade LO att samarbeta med SAF. Vissa centralt placerade socialdemokratiska funktionärer ville inte lösa detta som en politisk fråga genom att öppet diskutera politik.Kommunisterna skulle elimineras. Också liberaler på fackliga förtroendeposter skulle bort liksom att syndikalister i görligaste mån skulle fackligt likvideras. Sådana socialdemokratiska funktionärer vilka visat villighet att diskutera med oliktänkande - Einar Norrman, LO:s andre ordförande från 1948 - skulle även de organisatoriskt likvideras.För att genomföra detta rekryterades tiotusentals fackligt aktiva att som sin partiuppgift spåra upp och rapportera om kommunister, kommunistsympatisörer, liberaler och syndikalister på arbetsplatser och i bostadsområden. Motivet sades vara att säkra folkhemmet.Detta finner jag obehagligt. Men det var inte brottsligt.Dock, för att effektivare genomföra och finansiera denna kampanj upprättade denna ledande och ansvariga klick höga funktionärer - utan mandat från någon partikongress - kontakt med Förenta staternas och Storbritanniens - senare också Förbundsrepubliken Tysklands - underrättelsetjänst. Angivarkampanjen genomfördes på ekonomiska bidrag från dessa underrättelseorgan. Som gentjänst - mot betalning alltså - tillhandahöll de i Sverige centralt ansvariga funktionärerna namn och upplysningar om i Sverige boende svenska medborgares personliga förhållanden till representanterna för de främmande makternas underrättelseorgan. De ställde också de delar de behärskade av sin partiapparat till förfogande för att transferera medel från Förenta staterna och Förbundsrepubliken Tyskland till underjordisk politisk verksamhet i andra länder - som i Republiken Finland.Detta var brottsligt.Klart och uppenbart brottsligt.Att de tiotusentals lojala socialdemokrater vilka engagerades i detta av främmande makter finansierade angiveri icke var medvetna om att de var bedragna av detta fåtal höga förtroendemän gör inte de ansvarigas brottslighet mindre; det gör brottet blott mer mänskligt avskyvärt. Att det socialdemokratiska masspartiets vanliga medlemmar och funktionärer heller varken var medvetna om brotten eller ansvariga för dem bör därför sägas mycket tydligt.2) Men den gamla sanningen att den som börjar med en knappnål slutar med en silverskål visar sig riktig också i detta fall. Ty den militära svenska underrättelsetjänsten kopplades samman med denna kampanj. Då började angivarna få sina krognotor betalade med hemliga och skattefria svenska statsmedel. Värre är att då den existerande svenska underrättelsetjänsten och den existerande Säkerhetspolisen var lagliga organ under viss - om än alltför svag - parlamentarisk kontroll och där fanns ämbetsmän vilka kunde befaras inte utan vidare vara redo att bryta gällande lag och grundlag ville den för angivreriet ansvariga klicken helt omöjliggöra parlamentarisk kontroll. Då de redan hade en utomlaglig organisation i kontakt med, och delfinansierad av, främmande makter formaliserades denna verksamhet 1957 i IB.Nu övergick de ansvariga för denna organisation också till att organisera helt vanlig och vulgär brottsbalksbrottslighet. Inbrott. Hot om att genomföra terroristangrepp mot flygplan och så vidare och så vidare.3) Men varför allt detta?Vid denna tid var uppgiften att få bort kommunistiska förtroendemän inom den fackliga rörelsen sedan länge i stort löst. Den fackliga aktivitet som då utfördes av marxist-leninister i KFML/SKPoch KPML/r var inte av den omfattningen att den gjorde en massinsats av angivare och övervakare rimlig. Än mindre de direkta brotten.Sanningen var en annan.En liten ledande grupp - tre eller fyra män - inom den svenska regeringen och en handfull från den högsta svenska partiledningen hade då tillsammans med vissa militära ämbetsmän i hemlighet och utan parlamentarisk eller politisk förankring brutit mot Sveriges av riksdagen beslutade utrikespolitik och ingått en egen hemlig aktiv militärallians med Förenta staterna i det kalla kriget mot Sovjetunionen.Politiskt hade man kunnat diskutera om en NATO-anslutning varit riktigt.Jag skulle ansett det oriktigt. (En kompakt majoritet bland väljarna - och riksdagens ledamöter delade denna motvilja mot att ge upp alliansfriheten.)Men den militära alliansen genomfördes konspiratoriskt och i strid mot riksdagens (och de egna partikongressernas) beslut. Det Sverige inte gjort ens för Finland 1939/40 när landet officiellt var icke krigförande på Finlands sida mot Sovjetunionen det gjordes nu på uppdrag för Förenta staternas krigsmakt. Spionage i Sovjetunionen och folkdemokratierna för Förenta staternas underrättelsetjänst (senare under Vietnamkriget spionage i Nordvietnam samt mot arabstater för Förenta staternas klientstat Israel), landsättning av diversanter på sovjetiskt territorium, signalspaning mot - och över - sovjetiskt territorium för Förenta staternas militära underrättelsetjänst, spionageuppdrag i Finland för Förenta staterna. Och så vidare. Listan är lång.Detta var utomlagligt då det genomfördes mot alla parlamentets, folkets valda ombuds, beslut. Men mer än blott utomlagligt. De statsråd, höga militärer och ämbetsmän vilka planlade och genomförde detta begick högmålsbrott. Deras handlande hotade nationens existens.De måste ställas till ansvar.Det var för att hemlighålla denna brottsliga verksamhet som medborgarna utsattes för massövervakning, registrering och angiveri.Men för vem och vilka var denna brottsliga militärallians hemlig?Inte för Moskva. De kände till den i detalj. Diversanterna hade tagits tillfånga och ofta gjorts till dubbelagenter. De i strid med internationell rätt och Sveriges officiella politik militära spaningsplanens verksamhet i Förenta staternas tjänst avslöjades av Moskva på det mest uppenbara sätt; nedskjutning! De verkliga sovjetiska spionerna i Sverige - höga officerare med kännedom om denna verksamhet - hade längesedan informerat Moskva om allt.Det var inför det svenska folket det skulle hållas hemligt.Hela det till en del utomlagliga och till en annan del klart brottsliga angiverisystemet hade alltså till uppgift att hemlighålla denna högförrädiska - jag använder ordet medvetet - verksamhet för de svenska väljarna.Låt mig upprepa:Om denna politik genomförts efter beslut i Sveriges Riksdag - som i Norge med anslutningen till NATO - då skulle jag ansett den felaktig och nationellt farlig och bekämpat den.Men den hade inte varit brottslig i samma mening som denna verksamhet av en självutnämnd kamarilla av ett par tre svenska statsråd och några höga militärer var brottslig.Visst behövs en sanningskommission.Men kommer någon att ställas till ansvar?Fråga konstitutionsutskottet!| Den som vill sätta sig in i den svenska IB-frågan kan göra det här. Där finns hela materialet från Folket i Bild/Kulturfronts stora avslöjande år 1973. Såväl om angiveriet och organisationen som om de direkt brottsliga gärningarna. Läs! Minns att de för den brottsliga verksamheten ansvariga med hjälp av lydiga ämbetsmän sökte undertrycka sanningen genom att grundlagsstridigt låta fängsla och döma de journalister vilka fullgjorde sin medborgarplikt att avslöja brottslighet: Bratt, Guillou och Isacson. Här finns också talen, sångerna, musiken från den stora medborgarmanifestationen på gamla Riksdagshuset mot fängslandet och angiveriets politik. Läs och lyssna! |
Över 4.000 personer i protest mot IB i december 1973 i gamla Riksdagshuset, Stockholm.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 9/98
i n t e r n e t u t g å v a n
