F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Frågan är inte som han vill tro: "En gång nazist, alltid nazist, menar Myrdal." Inte menar jag det. Hur skulle jag då kunna skriva om Simenon eller Hervé som båda balanserade på - eller över - gränsen till fascismen?Nå, det är nog inte bara fel läsning. Jag ser av vad han i övrigt skriver om Sundman att vi har principiellt olika syn på konsten och hur den tjänar. Jag finner det han beundrar vara kattguld och skit. Jag är övertygad om att han inte förmår läsa det jag finner vara stor litteratur. Det är inte konstigt. Det finns ingen litteratur i allmänhet!Men nog kan man tvärs över det helt oförenliga resonera om det konkreta. Faktiska förhållanden är tjurskalliga.Inte bryr jag mig stort om vem som i tonåringen kallade sig nazist. Den som växte upp under kriget vet rätt väl vilka i generationen som var med i den ena eller andra organisationen; men också vilka bland dem som där blev så präglade att de förblev.
För de flesta bland dessa svenska borgerliga läroverksungdomar betydde tiden i Nordisk Ungdom och liknande grupper näst intill ingenting. Därför har jag heller aldrig sysslat med att räkna upp dem alla. För de flesta var deras lindholmeri bara vanlig borgerlig tyskvänlighet, ett scoutmässigt kortbyxekamratskap bland gossar. Lite av vad man på överklassens internatskola Lundsberg kallade samling vid runkstubben också. Inte särskilt trevligt och inget jag då ville ha med att göra men heller inte nazism att ta på allvar.Men om det stort allvarliga, flyktkapitalet inom kulturvärlden, om vad som skedde med gruppen bakom "Tele" och med dess från Tyskland hitförda tillgångar har vi i FIB/K sökt skriva. Men där har vi gått rakt in i betongväggen. De herrarna och damerna är höga nog att vara helt skyddade. (Liksom de tillgångar de säkrade åt sig själva efter sammanbrottet 1945. Det lönade sig för dem att vara nazister.)
Och om Christer Strömholm har jag skrivit. Inte för att han var mig personligen särskilt osympatisk - han förblev i hela sitt uppträdande just den "bussige ledare och kamrat" han fostrades till i Nordisk Ungdom. Därför var han också en så lysande och omtyckt lärare för de elever vilka satt vid hans fötter och accepterade hans konstsyn.Men det för mig avgörande är att just den estetik och livshållning han som kamratskapsledare i Nordisk Ungdom gav uttryck för i lindholmsnazisternas Stormfacklan är den han förblivit trogen. Nazi-kitsch alltså.Det var för att Rune Hassner och jag väl kände till detta och ansåg att han förblivit sina dåtida konstideal trogen vi blev övertygade om att han var den helt rätte just för "Myglaren"; en gestaltning han sedan utförde på konstnärligt verkligt lysande sätt. Den vi först tänkt på som "Myglaren" - en med helyllefolkrörelsebakgrund - hade inte klarat tvetydigheten. Honom hade heller inte Rune Hassner kunnat se på genom sökaren med sådan skärva i ögat.Christer Strömholm har spunnit myter om sig; men han har inte låtsats varit bättre, ädlare, finare än han verkligen var. Det respekterar jag honom för även om jag anser hans konstnärliga hållning falsk och farlig... och typisk. Det säger en hel del om vår tid att han av många anses som en av epokens stora fotografer. Uttryck det på annat sätt: En sådan sen epok som vår har en sådan fotograf som sin store.
Per Olov Sundman däremot framstod för mig inte bara som politiskt och konstnärligt skev med en efter 1946 in i detalj hopljugen personlighet och en tillrättalagd och fejkad prosastil, utan jag fann honom även personligen motbjudande.Inte skall man bortse från det personliga inte. Vår gemensamme förläggare, Lasse Bergström, hade bett oss låna Sundman vår lägenhet i en hans skilsmässa. Vi gjorde det för Lasse Bergströms skull. Men till skillnad från Strömholm kunde Sundman inte göra rätt för sig ens i det privata. Sundman städade inte efter sig. Han betalade inte telefonräkningen. Han smet från småskulder trots att han tjänade grovt med pengar. Han fifflade inte bara med sin personlighet och sina åsikter utan med livet kring sig också i det lilla.Men osympatiska individer finns det många av. Avgörande för mig var att hela Sundmans författarskap var i grund falskt. Han hade ljugit i det privata och det färgade av sig på hans arbete samtidigt som hela hans demokratism bara var ett till bondeförbundskhet utklätt männerbunderi. Hans berömda enkla språk var som en schweizerost, fullt av håligheter efter utskurna svulstigheter.
Det är också något mer än skumt med hans manlighet. Jag misstror folk som är tillkämpat och kärvt maskulina, som springer omkring i stövlar, bär reglementsenlig dolk och kallar varandra gossebarn! Jag finner dem osäkra i sin könslighet. Det gjorde jag även när de gick i kortbyxor och koppel i skiftet mellan trettiotal och fyrtiotal. Gossarna bedyrar för mycket! Som John Wayne ungefär.
Men med ordet "hanlotta" om Sundmans krigsinsats har - som Jakobsson i Göteborgs-Posten tycks tro - denna min allmänna uppfattning av den inre osäkerheten i Sundmans könstillhörighet ingenting att göra. Uttrycket hör krigsåren till.Under kriget satt Sundman på Skeppsholmen en tid och gjorde där sin krigsinsats genom att lägga Nyheter från Storbritannien i papperskorgen och i stället skicka ut nazistpropaganda från Tyska informationskontoret på Skeppargatan till officersmässarna och för övrigt byggde han tändstickstavlor. Sådana som han kallades då hanlottor.
Sundman var och förblev nasse. Men han var inte stor eller betydelsefull varken som nasse eller författare. Christer Strömholm är på sitt - enligt mig, sitt skeva - sätt en stor fotograf. Och visst kan nazister skriva verkligt bra. Den unge döde norske nazistförfattaren Per Imerslunds bok från den kontrarevolutionära kampen i Mexiko, Hestene stå salet, fick med rätta god kritik i BLM 1936. I en norsk litteraturhistoria som såg till litterär kvalitet skulle han vara ett kapitel. En norsk Drieu La Rochelle - eller kanske blott Lucien Rebatet. Men till skillnad från i Frankrike är sådana våra motståndare strukna ur minnet i den norska debatten. Det fördummar. Man bör läsa just motståndare.
Per Imerslund är försvunnen, han sårades på Östfronten och avled 1943. Men han skrev det som Sundman inte förmådde. Jag läser honom - medvetet avståndstagande så som jag läser Robert Brasillach eller Louis-Ferdinand Céline - men Sundman läser jag inte, ty Sundman är oäkta.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/97
i n t e r n e t u t g å v a n
