Jag råkade befinna mej i England häromveckan när högerregeringen under John Major gjorde den största valförlusten i nationens historia. I eftervalsdebatten framstod två frågor som särskilt viktiga, två frågor som får en svensk att höja på ögonbrynen: den ena frågan omöjlig i Sverige, den andra frågan märkligt bekant.
Den för svenska förhållanden omöjliga politiska frågeställningen gällde premiärministerkatten Humpreys förändrade status. Skulle före detta vildkatten Humprey få bo kvar på Downing Street nummer 10 och hur skulle det bli med hans officiella status som "Kabinettets Högste musansvarige"? Den nya premiärministerns hustru råkade försäga sig, hon antydde att katter var ohygieniska, varvid ramaskri uppstod. Samtidigt passade Humprey på att göra bort sig politiskt genom att smita in i HM Drottningens park och inför förfärade turister förse sig med en andunge. Skandalen var ett faktum, debatten rasade.
Men den andra stora frågan var alltså mer bekant och igenkännlig för en svensk. Några brittiska direktörer hotade nu med att lämna landet, eftersom sossarna kommit till makten och därmed skulle försämra något som kallas företagarklimatet.
Så här höll ju svenska direktörer på för några år sen, tills vi blev för många som påpekade att svenska direktörer knappast har några lysande förutsättningar att få jobb utomlands, bland annat eftersom de saknar språkkunskaper. De talar på sin höjd lite engelska och är därmed okvalificerade att arbeta överallt på den europeiska kontinenten. England skulle möjligen vara ett alternativ, men varför skulle det engelska direktörsgänget hyra in några oborstade halvbarbarer från Norden? Våra svenska direktörer, eller "ledare" som de kallar sig, är sannolikt Sveriges minst internationellt eftertraktade arbetskraft.

De engelska direktörer som nu hotade med att emigrera har åtminstone ett litet försteg framför sina svenska kolleger, engelsmännen talar perfekt engelska. Men vart skulle dessa engelska direktörer nu flytta? Till Sverige kanske?
För tidningen The Economist lade fram en studie som visade att Sverige under senare år, sen vi bytte regim, hade klättrat från plats 18 till plats 9 på listan över de länder som hade bäst företagarklimat, en väldig förbättring.
Återkommen till Sverige fann jag dock att en direktör vid namn Ramqvist nu hotat med att flytta, inte sig själv, ty den läxan tycks direktörerna ha lärt sig, men väl företaget Ericssons huvudkontor utomlands. Ty företagarklimatet var för dåligt i Sverige.
Direktör Ramqvist och hans kompisar uthärdade dock att verka i Sverige under regimen Carl Bildt, när Sverige låg nere på 18:e plats i företagarklimat. Utan att då hota med att flytta utomlands.
Direktör Ramqvist pladdrar i nattmössan. Ty det han säger är bara politik och har ingenting med verkligheten att göra. Svenska Dagbladets näringslivssidor visade häromdagen att 15 av de 25 mest omsatta företagen på Stockholms-börsen har mer än hälften av sina anställda utanför Sverige. Åtta av de 25 har mer än tre fjärdedelar av sina anställda utanför Sverige. Och så vidare.
Direktör Ramqvist gillar inte att Sveriges befolkning röstat fram en sosseregering, det är hela saken. Och däröver vädrar han sitt lilla missnöje.

Hur svenska folket och dess valda ombud skulle kunna blidka sina direktörer är inte lätt att förstå. Direktörerna vill alltid ha ett bättre företagarklimat, varmed förstås lägre skatt på kapital och direktörslöner samt minskade statliga utgifter för sjukvård, minskad arbetslöshetsersättning, fler karensdagar och annat direktörsgodis.
Men lika svårt är det att förstå den rent konkreta innebörden i direktör Ramqvists hot. Vad skulle flyttas utomlands? Huvudkontoret? Fabrikerna? Direktörerna?
Förutsättningen är ju ändå ofrånkomligen den att svenska direktörer skulle kunna klara sig utomlands. De flesta av dem är blott utrustade med en lägre akademisk examen från Handelshögkolan, likvärdig med en fil kand i räkning, statistik och astrologi. De är genuint obildade på alla andra områden och talar alltså varken franska eller tyska utan knagglar sig fram på engelska. Vad de mer än allt behöver är en svensk miljö och svenska kompisar som kallas marknaden och som ger dem miljoner i lön och fallskärmar. I inget annat land skulle de ha sådana vänner, ingen annan nation skulle så högt värdera dem som deras egen hemmamarknad, det vill säga den egna vänkretsen.
En svensk direktör utan svenska direktörsvänner är som en Loket utan TV-program. Så när Loket hotar lämna TV är det som när direktör Ramqvist hotar emigrera.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---