Den 1 april i år infördes polisdatalagen. Samtidigt trädde ändringar i bl a sekretesslagen i kraft. Syftet med de förändringar som genomfördes var enligt justitieministern bl a att underlätta för medborgarna att själv konstatera att s k åsiktsregistrering inte gjordes av SÄPO, såsom uppenbarligen hade skett med snickaren Torsten Leander.
Två nyheter hade särskild betydelse för SÄPO:s register. Den absoluta sekretessen slopades. Absolut sekretess innebar att uppgifter inte lämnades ut därför att lagen föreskrev att myndigheten var förhindrad att göra detta. Från april gäller istället sekretess med ett omvänt skaderekvisit till skydd för den enskilde (prop 97/98:97, s 66, min kursivering). Det innebär att uppgifterna skall lämnas ut om det står klart att det kan ske utan att skada vållas.
Skaderisken skall enligt allmänna förvaltningsrättsliga regler utredas av beslutsfattande myndighet. Myndigheten måste alltså göra en bedömning från fall till fall av risken för skada, inte enbart hänvisa till något lagrum som grund för sitt avslag. Tidigare var man på grund av den absoluta sekretessen helt enkelt skyldig att säga att allting var hemligt därför att lagen föreskrev detta.
Den andra förändringen var införandet av skadestånd till följd av felaktig registrering. Som bekant fick Leander ett ideellt skadestånd av staten för den skada som han hade åsamkats p g a säkerhetspolisens regelstridiga registreringen av honom. Det fick han trots att han inte kunde åberopa något uttryckligt lagstöd för saken.
I polisdatalagen finns en särskild skadeståndsbestämmelse. Staten kan bli skyldig att ersätta den enskilde p g a felaktig registrering. Den enskilde skall i så fall stöda sin talan på 9 § polisdatalagen.
Den här bestämmelsen har tillkommit som en följd av Sveriges medlemsskap i EU. Skadeståndsbestämmelsen infördes för att uppfylla Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter mm.
Sedan den 1 april i år har ca 500 personer ansökt om att få läsa sina ev akter hos SÄPO. SÄPO har avslagit ca 97 % av alla ansökningar.
Jag har i min praktik fått ta del av en rad av avslagsbesluten. De är alla likalydande. SÄPO:s grund för avslag är att sekresslagen ger möjlighet att avslå begäran med stöd av en regel som ger säkerhetspolisen rätt att hemlighålla även uppgift att person inte är registrerad. Med stöd av denna regel avslås ansökan utan vidare motivering.
Det tycks som om lagändringen i praxis inte innebar att den absoluta sekretessen slopades. Den absoluta sekretessen har istället blivit diskretionär, dvs den kan tillämpas när SÄPO har lust att göra det. Någon prövning av skaderisken i det enskilda fallet har inte SÄPO gjort.
Beslutet innebär naturligtvis också att den enskilde inte får möjlighet att göra gällande ett eventuellt skadeståndskrav. SÄPO som eventuellt – liksom med Torsten Leander - har vållat skada, fattar således beslut om att hemlighålla ev uppgifter där man överträtt sin registreringsrätt.
SÄPO kan genom sina beslut - vilket är särskilt allvarligt – således alltjämt dölja den verkliga orsaken till att en enskild medborgare har råkat illa ut i när han sökt arbete eller innehaft arbete även då SÄPO själv genom felaktig registerhantering skadat medborgaren. Alla vet att detta är vad SÄPO gjorde i fallet Torsten Leander. Det förefaller därför inte orimligt att ifrågasätta SÄPO:s rätt att under ny reformerad lagstiftning få fortsätta agera som tidigare.
Liksom som de flesta av oss anser jag att det är oerhört väsentligt att vi har en väl fungerande säkerhetspolis. Skyddet av den parlamentariska demokratin, medborgarnas och statens säkerhet kräver en effektiv säkerhetspolis. För SÄPO:s arbete är det givet att vissa personer inte skall få del av uppgifter som de kanske väldigt gärna vill få del av. Det är också givet att informationen att uppgifter saknas kan vara vital och inte alltid skall lämnas ut. Avvägningen mellan den enskildes och säkerhetspolisens intresse är svår och kräver stor noggrannhet och rättskänsla. Det är måhända så att 97 % av de som velat se sina akter inte skall ha någon information.
SÄPO:s avslagsbeslut visar dock stora brister. Den mallutformade motiveringen som alla utom en bråkdel av ansökningarna har drabbats av är dessutom onödigt provocerande.
Bristerna gäller också den nya lagstiftningen. Den polisiära säkerhetstjänstens krav på sekretess bör inte utformas så att potentiella skador förorsakade i verksamheten kan döljas av dem som svarar för verksamheten. Med en sådan lagkonstruktion tillåts SÄPO stå över lagar som faststlår väsentliga principer för att tillvarata den enskilde medborgarens rätt, t ex dennes rätt till skadestånd. Staten får inte tillåtas skada medborgare som utövar sina medborgerliga rättigheter med respekt för lagen. De lagar som riksdagen stiftar måste kunna tillgodose detta krav. Om kravet inte tillgodoses genom den nya lagstiftningen bör lagen ändras.
SÄPO:s beslut skall nu prövas i högre instanser. Kammarrätten har redan fastställt SÄPO:s beslut i något ärende som sedan överklagats till regeringsrätten. Inte heller av kammarrättens dom i detta mål framgår om någon utredning av skaderisken har skett.
Paradoxalt nog skulle SÄPO:s verksamhet sannolikt må bäst av att dess beslut ändrades med stöd av de nya reglerna. Då skulle utvecklingen mot en bättre balans mellan den enskildes rätt och statens polisiära maktmonopol fördjupas. Insikten på SÄPO om vem som är dess verklige uppdragsgivare skulle då rimligen öka.
Kanske skulle också en och annan medborgare utöver Leander som eventuellt utsatts för skada i registerhanteringen få ekonomisk kompensation. Det vore inte så dramatisk annat än för dem som trott på SÄPO:s ofelbarhet. Även en sådan utveckling borde därför välkomnas av den som långsiktigt vill slå vakt om en effektiv säkerhetspolis.
Nils Hyllienmark
Jur kand, Lund