den 28 januari 2000

Regeringsrätten Avdelning I Box 2293 103 17 STOCKHOLM

Målnr 5095 – 1999

Sedan jag i skrivelse den 4 ds lämnats tillfälle inkomma med synpunkter på aktbilaga 21 i rubricerade målet, får jag härmed på Göran Segergrens vägnar anföra följande.

De uppgifter om SÄPO:s tillvägagångssätt vid urvalet av uppgifter som det medges insyn i som SÄPO:s ledning lämnat vid Regeringsrättens studiebesök den 15 december 1999 förefaller i allt väsentligt bekräfta vad som angavs i Göran Segergrens inlaga den 15 november 1999. Det ger därför inte anledning till någon ytterligare kommentar.

Vad som däremot föranleder kommentar är vilken del av SÄPO-registret som SÄPO sett anledning undersöka på grund av den enskildes ansökan, dvs förhållanden som SÄPO inte fann anledning informera Regeringsrätten om.

Bakgrunden till detta är följande. Den 22 december 1999 publicerade generaldirektören Anders Eriksson en artikel i Svenska Dagbladet, se bif bil 1. Artikeln utgjorde svar på en av professor Klas Åmark, Stockholms Universitet, publicerad artikel i samma tidning den 23 november 1999, se bif bil 2, vilken i sin tur var ett svar på Anders Erikssons artikel den 10 november 1999, se bif bil 3.

Vidare hölls den 26 november 1999 i riksdagen en interpellationsdebatt mellan justitieministern Laila Freivalds och riksdagsledamoten Marianne Samuelsson (mp) i vilken även riksdagsledamoten Helena Bargholtz (fp) deltog, se Riksdagens protokoll 1999/2000:34.

De sakuppgifter angående antalet sökande, hur många personer som finns i registren av de som begärt insyn, hur många som får helt eller delvis bifall till sina ansökningar och slutligen hur många som får avslag som justitieministern lämnade i Riksdagen i debatten stöder sig helt på sifferuppgifterna i bil 3. Dessa uppgifter redovisades även i huvuddrag till Regeringsrätten av SÄPO den 15 december 1999.

Uppgifterna avseende hur många och vilka personer av de som begärt insyn som är registrerade hos SÄPO, vilken torde vara den väsentliga uppgiften för att kunna bedöma värdet av de andra sifferuppgifterna från SÄPO, är emellertid inte korrekt redovisad av SÄPO för allmänheten eller för Regeringsrätten.

Grunden för detta kategoriska påstående är följande. Av bil 1 och SÄPO:s redovisning till Regeringsrätten den 15 december 1999, framgår att SÄPO endast gör en kontroll av den sökandens personnummer mot den del av SÄPO-registret som utgörs av personakterna.

Anders Eriksson skriver i bil 1, ”att en person inte är registrerad hos SÄPO utesluter naturligtvis inte att hans namn kan förekomma i någon handling som i övrigt finns hos SÄPO. Någon möjlighet för SÄPO att i varje enskilt ärende om utfående av uppgifter om sig själv gå igenom hela pappersmaterialet i SÄPO:s arkiv för att leta efter sådan uppgift finns förstås inte. Det är inte heller detta som saken gällt. Debatten om SÄPO har i stället gällt vilka personer som är registrerade i SÄPO:s register och vad SÄPO då i förekommande fall registrerat om dem.”

I artikeln, bil 1, blandar även Anders Eriksson ihop det juridiska begreppet personregister med begreppet SÄPO-register.

Av det ovan sagda och av det förhållandet att i det aktuella sammanhanget viktig grundläggande information om innehållet och strukturen i SÄPO-registret förtigs i nu till allmänheten och Regeringsrätten av SÄPO redovisade uppgifter, ges intrycket att SÄPO-registret endast omfattar personakter som utgör del i ett personregister, men inte sakakter, att sakakterna inte innehåller uppgifter om enskilda personer, inte är sökbara med dator och att det ”pappersmaterial” som finns i SÄPO:s arkiv inte utgör del av SÄPO-registret.

Dessa intryck är felaktiga.

Den senaste statliga utredningen om SÄPO-registret (nedan polisregisterutredningen), SOU 1997:64, avhandlar behandlingen av personuppgifter i SÄPO:s verksamhet, s 239 f.

Av polisregisterutredningen, s 245, framgår att ”det är centralregistret och de akter som registret ger upplysning om främst avses med benämningen SÄPO-registret.” (polisregisterutredningens kursivering, min anm). Till SÄPO-registret hör också ett arkiv över säkerhetskopior av akterna (filmarkivet), undersökningsdatabaser för förundersökningar och andra utredningar och signalspaningsregistret (se även prop 1997/98:97, s 148).

Centralregistret innehåller person- och sakakter. En personakt är olika sammanförda handlingar rörande en viss person som SÄPO funnit lämpligt upprätta. Handlingar som rör en viss organisation, ett visst företag eller dylikt sammanförs på motsvarande sätt till en s k sakakt.

Av polisregisterutredningen, s 245, framgår även att centralregistret förs med hjälp av automatisk databehandling enligt beslut av regeringen den 26 juni 1980. Andra uppgifter visar att överföring till ADB-system påbörjades redan 1967 och slutfördes 1971 (se JO:s ämbetsberättelse 1973, s 57).

Flera forskare har sedan 1997 getts begränsad möjlighet att studera delar av centralregistrets sakakter. Även om insynen har varit ytterst begränsad och omgiven av hårda sekretessbestämmelser, har arbetet medgett dem att dra vissa slutsatser om hur registret är uppbyggt och vad det innehåller.

Docenten Wilhelm Agrell, Lunds Universitet, publicerade 1999 boken ”Övrig illegal verksamhet, Övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958 - 1968”. I arbetet med boken tog Agrell del av SÄPO:s sakakt över Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen, AMSA. Det framgår, se särskilt s 75 f, att sakakten för AMSA är uppbyggd dels av uppgifter om denna organisation, dels av uppgifter om personer, t ex journalisten Barbro Alving, med referenser till deras personakter. De olika delarna av centralregistret, person- och sakakterna, är således ömsesidigt refererande till varandra i fallet AMSA och innehåller, åtminstone till viss del, samma uppgifter.

Professor Klas Åmark har utfört en ännu ej publicerad studie av SÄPO:s sakakt över Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, för perioden 1972 – 74 (under 1972 benämnt KFML). Den visar på samma system av ömsesidiga referenser som i fallet AMSA. Därtill finns referenser och uppgifter i denna sakakt till ett omfattande material om föreningen Folket i Bild Kulturfront, bl a detaljrika redogörelser för denna förenings tillkomst. Detta har särskild betydelse i förevarande mål eftersom Göran Segergren har varit aktiv i Folket i Bild Kulturfront sedan föreningens tillkomst. Många personuppgifter som förekommer i akten är försedda med referensnummer till dessa personers personakter.

I sakakten över AMSA förekommer gallringar. Den mest kända är gallringen av professor Ulf Himmelstrands personakt och hans personuppgifter i AMSA:s sakakt som innehöll uppgifter om hans åsikter i atomvapenfrågan, som gjordes av avdelningschefen Hans Holmér sedan Ulf Himmelstrand av regeringen utsetts till ledamot i 1974 års underrättelseutredning (se Agrell, a a, s 15). I den del av sakakten över SKP som Klas Åmark tog del av finns ej gallringar.

I beaktande av det anförda torde det stå alldeles klart att den bild som Wilhelm Agrell och Klas Åmark var för sig fått av SÄPO-registret och den bild som SÄPO själv lämnade till polisregisterutredningen och som polisdatalagen och förändringarna i 5 kap 1 § sekretesslagen baseras på skiljer sig väsentligt från den bild SÄPO nu vill ge av registrens innehåll och struktur sedan förevarande mål tagits till prövning i Regeringsrätten.

Detta är enligt Göran Segergren allvarligt nog.

Vad som inger största betänksamhet är dock, att SÄPO inte har utfört nödiga kontroller för att klarlägga huruvida uppgifter om Göran Segergren eller andra sökanden finns i SÄPO-registret eller inte. Mot bakgrund av Anders Erikssons artikel, bil 1, torde det stå klart att SÄPO inte har läst sitt eget register i anledning av varje ansökan. SÄPO:s ledning torde därför inte veta om registret innehåller uppgifter om Göran Segergren eller ej. SÄPO tycks bara ha letat efter uppgifter där man själv ansett att ljuset lyst.

Det medför också att de statistikuppgifter som lämnats – och som jusitieministern vidarebefordrat till Riksdagen - om frekvensen av antalet sökande som finns i registret ej vilar på saklig grund. Det är felaktiga. Det är dock oklart hur stort felet är eftersom SÄPO:s egna uppgifter om undersökningen av SÄPO-registret är vaga och motsägelsefullt.

Det kan istället med största fog påstås, vilket Göran Segergren gör, att SÄPO:s påstående om registreringsfrekvensen bland de sökande har baserats på ett ytterst subjektivt urval av det aktmaterial ingående i SÄPO-registret i vilka uppgifter kan finnas. 5 kap 1 § 3 st sekretesslagen (1980:100) jämförd med 32 och 33 § polisdatalagen (1998:622) lämnar inte detta utrymme för subjektivitet till SÄPO.

Att SÄPO:s undersökning av sitt eget register har varit subjektivt och kanske godtyckligt bekräftas ytterligare av ett inslag i Sverige Radios P1 Morgon den 24 ds, ca kl 6.40 – 6.50, i vilket journalisten Per Nygren, Göteborgs-Posten och polisindententen Therese Mattsson, SÄPO, som tillsammans med sju andra företrädare för SÄPO deltog i Regeringsrättens studiebesök, intervjuades. Per Nygren hade ansökt om att få se registeruppgifterna om honom själv, men fick avslag på samma mall som Göran Segergren. Per Nygren hade dock innan dess tagit del av sådana registeruppgifter om honom själv som hade blivit offentliga genom en ansökan av tidningen Sydöstran i Blekinge. Han överklagade därför beslutet och bifogade de för honom redan kända uppgifterna. Då fick han bifall på överklagandet och fick ut en ny kopia av de för honom redan kända uppgifterna. Therese Mattsson motiverade i radioinslaget SÄPO:s första beslut med att det var så svårt att hitta uppgifterna genom sökning på Per Nygrens namn. Skälet till SÄPO:s svårigheter var att datasökning på namnet Per Nygren enligt Therese Mattsson gav många personträffar.

SÄPO har att undersöka SÄPO-registret i sin helhet och andra allmänna handlingar som finns på myndigheten efter uppgifter som den sökande vill ha insyn i. Undersökningsplikten upphör inte, som av bil 1 att döma tycks förespegla Anders Eriksson, vid uppgifter som är enkelt sökbara med personnummer i personaktsregistret. Den upphör heller inte därför att SÄPO anser att vidare sökning, t ex i sakakterna förda i databas eller i ”pappersmaterialet” skulle vara för ansträngande eller resurskrävande.

Det är den enskildes lagliga rätt att få insyn i hans eller hennes uppgifter som SÄPO förfogar över om inte de skäl som anges i den anförda föreskriften i sekretesslagen talar emot detta. Det erinras om att denna insynsrätt baseras på en för medborgaren grundläggande rättighet inskriven folkrättsliga avtal som Sverige har ingått med andra länder (se inlagan den 15 november 1999).

Det kan i detta sammanhang inte undvikas att lämna den ytterligare kommentaren, att det för Göran Segergren framstår som SÄPO i artiklarna, bil 1 och bil 3, och mötet den 15 december 1999 avsiktligt har sökt vilseleda allmänheten och Regeringsrätten. Han är inte ensam om det intrycket. Vad som nu har skett tycks snarare bekräfta ett gammalt mönster. I denna del nöjer sig Göran Segergren med att hänvisa till f statsrådet och SÄPO-utredaren Carl Lidboms bok Ett Uppdrag, Stockholm 1990, särskilt s 32 f.

Det framgår även av protokollet, aktbil 21, att SÄPO argumenterade inför Regeringsrätten för att dess beslut i målet skall stå fast. Det kan noteras att SÄPO inte är part i målet och även torde sakna interventionsrätt i processen.

Inte desto mindre anförde SÄPO, att ”om SÄPO i varje enskilt fall skulle lämna besked om huruvida en person förekommer eller inte i ärende hos SÄPO eller – när uppgifter lämnas ut – huruvida ytterligare uppgifter finns, skulle detta allvarligt skada SÄPO:s arbete med att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism”.

Argumentationen föranleder följande kommentar.

Förevarande mål gäller inte varje enskilt fall utan Göran Segergren. Målet är dock ett pilotmål som har betydelse för samtliga andra som ansöker om insyn i SÄPO-registret. Vad Göran Segergren hävdar är att hans och andra personers individuella intresse i varje enskilt fall skall utredas och vägas mot statens intresse inför beslutet om insyn skall medges eller ej. SÄPO skall inte – som myndigheten nu vidhåller sin rätt att göra - tillämpa diskretionär absolut sekretess.

Avvägningsprincipen är väl knäsatt inom den Europeiska Gemenskapen som en metod att tillgodose den enskildes rätt till hans grundläggande rättigheter som de bl a kommer till uttryck i konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I andra enskilda medlemsländer än Sverige har utvecklats praktiska metoder för att kunna göra avvägningen utan skada för säkerhetsorganens arbete, vilket framgår av den av Göran Segergren ingivna rättsutredningen (se även särskilda yttrandena av två i minoriteten i ERD 116, Leander, personalkontroll).

Eftersom det är den politiska åsiktregistreringen som är kontroversiell borde ett enkelt sätt för SÄPO att lösa problematiken vara att – efter fullständiga registerkontroller - besvara den enskildes ansökan endast såvitt avser politisk registrering. Den sökande skulle då få antingen svaret ja, du är registrerad av politiska skäl eller nej, du är inte registrerad av politiska skäl. Registrering av politiska åsikter är som bekant laglig inom ett viss definierad ram.

Den som är registrerad på grund av anknytning till inblandning i terroristverksamhet eller för misstanke att han är inblandad i eller anknuten till brottslig verksamhet riktad mot rikets säkerhet skulle då få svaret nej, du är inte registrerad av politiska skäl eftersom registreringsgrunden för denne person är en annan.

SÄPO har, menar Göran Segergren, för vana att kraftigt överbetona betydelsen av registeruppgifterna om politisk aktivitet som ett led i det legitima arbetet med att hemlighålla spaningsuppgifter om terrorism och andra brott mot rikets säkerhet eller viktiga värden för medborgarna. Rimligheten i SÄPO:s argument blir särskilt ihålig beträffande politisk aktivitet långt tillbaka i tiden.

Det har ovan påståtts att SÄPO sedan detta mål togs upp i Regeringsrätten sökt vilseleda allmänheten och Regeringsrätten genom att avsiktligt lämna så subjektivt utvalda uppgifter om den egna verksamheten och SÄPO-registret att redovisningen framstår som osann.

SÄPO:s syfte med vilseledandet kan vara att bagatellisera omfattningen av sina register, för att kunna framhäva den politiska åsiktsregistreringens obetydliga omfattning.

Anders Erikssons påstår, bil 1, att SÄPO under åren 1945 – 1999 gallrat ”flera hundra tusen” personposter, dvs namn och personnummer på registrerade personer. Gallringarna finns på listor ordnade efter gallringsdag. Även dessa gallringslistor bör anses ingå i de uppgifter den enskilde skall kunna ha insyn i. I varje fall kan svårligen sekretesskälen i 5 kap 1 § 3 st sekretesslagen åberopas i fråga om dessa uppgifter.

Uttrycket ”flera hundra tusen” torde i normalt språkbruk minst motsvara 300 000 st. Enligt SCB:s befolkningsstatistik utgjorde summan av befolkningen den 31 december 1944 och antalet levande födda 1945 – 1982, dvs nu eller under innevarande år myndiga och antalet invandrade 1945 – 1999, således även nu omyndiga, d v s det sammanlagda antalet registreringsbara individer för perioden 12 910 648 personer. Det innebär att så många som 2, 32 procent av den under angivna perioden i landet boende vuxna befolkningen har varit registrerad i personakter som gallrats.

Huruvida dessa gallrats helt från SÄPO-registret är dock en annan sak. Sakakterna kan fortfarande innehålla uppgifter om dessa personer och Wilhelm Agrells och Klas Åmarks undersökningar visar att viss gallring har skett i saktakten om AMSA, men också att många personuppgifter som uppenbarligen rör andra personer än de som omfattas av regeringens föreskrifter från den 27 april 1973 och senare ändringar och tillägg till denna föreskrift alltjämt finns kvar. Att många av dessa personer har utsatts för personalkontroll - och efter kontroll kan ha mist sin tjänst eller förvägrats ny tjänst - var och är registrets centrala funktion. Av de uppgifter som är kända idag är det mycket möjligt att Göran Segergren hör till dessa personer. Det är likaså möjligt att han haft en personakt som blivit gallrad, vilket alltså inte nödvändigtvis innebär att de eventuella uppgifterna om honom i SÄPO-registret är gallrade i sin helhet.

Antalet nu registrerade, vilket helt eller delvis skall läggas till ovan angivna mängd, är ej öppet för insyn. Registernämnden har redovisat en siffra på ca 2 000 personer avseende de som är aktiva i organisationer med våld på programmet (se Registernämnden rapport till regeringen beslutad den 16 december 1998, bil 16). Men därutöver har personer som inte är eller har varit medlemmar i organisationer som är upptagna på den i bilagan angivna listan fått del av uppgifter som sig själva sedan Registernämndens rapport publicerades. Det gäller t ex den kända publicisten Ingrid Segerstedt – Wiberg och medlemmen i Europaparlamentet Herman Schmid (v) vars politiska uppfattningar i enskilda frågor och generellt har registrerats sedan decennier och fortfarande finns i aktuella akter.

Till detta kommer personer om vilka åsiktsuppgifter finns i de sakakter som Wilhelm Agrell och Klas Åmark granskat samt ej gallrade personakter som refereras i dessa sakakter, liksom journalisten Per Nygren och de personer som bär samma namn som han samt sannolikt andra i motsvarande ställning men om vilka uppgifterna ännu inte är kända.

Vilka grunder som har förelegat för registreringen av ovan nämnda personer är inte redovisat. Förekomsten av dessa personer i registret leder dock till möjligheten att personer aktiva i organisationer som har saknat politisk anknytning men som av SÄPO uppfattats som täckmantel för något annat kan vara registrerade. Med hänsyn till vad som är känt ligger det till och med inom det möjligas ram att SÄPO låtit registrera ledande personer i t ex Fantomenklubben.

Det kan därför med fog påstås att Registernämndens antalsuppgifter i Registernämnden 1998, bil 16 och 17, inte utgör en uttömmande redovisning av antalet på politisk grund registrerade personer. Hur stor andel av den vuxna befolkningen över de 2,32 % som Anders Eriksson medgav strax före julhelgen förra året, som finns eller har funnits i SÄPO:s register kan dock ännu inte sägas.

Redan den omfattning som den angivna sifferuppgifterna antyder, gör dock högst sannolikt att SÄPO:s ovilja till insyn motiveras av andra skäl än att dölja planerad eller förväntad verksamhet i syfte att förebygga brott mot rikets säkerhet eller terrorism.

Vilket detta skäl än må vara föreligger det sedan den 1 april 1999 rätt för den enskilde att väcka talan om skadestånd mot det allmänna i händelse av felaktig registrering. Statens säkerhetsorgan har lika liten rätt som polismyndigheten i allmänhet att förhindra sådan insyn som som medför att den enskilde inte kan bedöma om den skada han eventuellt har lidit har myndigheten som skadevållare, därför att hans ansökan skall användas som rökridå för SÄPO i dess verksamhet mot terrorister eller personer med brottsliga avsikter mot riket.

Denna regel faller också tillbaka på gemenskapsrätten. Vid avgörandet av frågor där skadeståndstalan med fog skulle kunna väckas, åligger det Regeringsrätten att sätta åt sidan en nationell regel som gör det omöjligt eller orimligt svårt för den skadelidande att få ersättning (se SOU 1997:194, s 142). Säkerhetstjänstens intresse i förevarande fall torde svårligen utgöra tyngre vägande skäl än den enskildes rätt, särskilt som SÄPO:s generaldirektör i Svenska Dagbladet lämnat sådana uppgifter om de faktiska omständigheterna omkring handläggningen av registret att han snarast måste anses ha medgivit att SÄPO inte kontrollerat sitt register ordentligt.

Göran Segergren påstår med stöd av denna regel, att för det fall sekretessbestämmelsen i 5 kap 1 § 3 st sekretesslagen skall tolkas på det ytterligt inskränkande sätt som SÄPO argumenterar för i aktbil 21, skall denna regel sättas åt sidan därför att hans rätt till skadestånd p g a eventuell skada som SÄPO tillfogat honom har gemenskapsrättsligt stöd som går före i händelse av normkollission.

Med vänlig hälsning

Nils Hyllienmark