F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T
    r   e   t   r   o   s   p   e   k   t   i   v   u   t   g   å   v   a   n


    När Folket i Bild hösten 1974 genom en artikel av Jan Myrdal (som vi nu åter publicerar här nedanför) brännmärkte Högsta domstolens vägran att pröva IB-målet, svarade justitiekanslern med att väcka åtal mot tidningens ansvarige utgivare Greta Hofsten. Rättegången blev en svidande bakläxa för JK.



    Den ena handen tvättar den andra

    av Jan Myrdalur FiB/K nr 17 1974

    Högsta Domstolen beslöt alltså att inte pröva IB-domen mot Jan Guillou. Vi vet alla varför.
    En sådan prövning vore politisk olämplig.
    En sådan prövning skulle kosta politiker karriären.
    En sådan prövning skulle leda till att brottsliga ämbetsmän bestraffades.
    En sådan prövning skulle leda till att förbrytare inom IB ställdes inför rätta för sina brott.
    Därför ville Högsta Domstolen inte pröva fallet.
    Ingen har behövt muta Högsta Domstolens ledamöter. Man behöver inte ens muta dessa ämbetsmän för att de skall göra den saker som saklös är och den saklös som saker är.
    Detta vet vi alla. Den högsta svenska domarkåren har dåligt rykte. Det är inte för intet den alltid sagts att när Fan sätter sig mellan sådana domare då sitter dygden i mitten. Och folk har skämtat om dem och frågat:
    - Vem är det som har Guds ord framför sig och kungens ord i sig och folket ord omkring sig och ändå inte vet vad rätt är?
    Alla har vi alltid vetat svaret:
    - Domaren.
    Skamlösa och ärelösa domarkollegier kan en tid vränga lagen för vänskaps skulle och för svågerskap och för politiska fördelar. Men även domarlögn har korta ben.
    Den ena handen tvättar den andra, säger vi. Högsta Domstolens ledamöter är bildade och fina och anständiga jurister som talar latin med varandra när de hyllar varandra och ger varandra små utmärkelser. De säger alltså:
    - Manus manum lavat.
    Men hur dessa skitiga händer nu tvättar varandra blir de aldrig rena.
    Det korrupta beslutet kostar dessa ledamöter resterna av deras goda namn och rykte. Men glömda blir de inte. Det finns ju sådant som aldrig dör.





    När Folket i Bild/Kulturfront efter artikeln hotades av tryckfrihetsåtal utkom man med ett förtydligande



    Vår brottsligt bristande tilltro
    till höga vederbörandes
    allmänna omdömesförmåga

    av Jan Myrdalur FiB/K nr 19 1974

    Jag har träffat folk som tror att Vilhelm Moberg skämtade när han i boken "Det gamla riket" beskrev hur landet Idylliens ämbetsmän lät stifta en speciell lag år 1937 för att säkra folkets orubbade förtroende för myndigheterna. Brist på förtroende för myndighet och allmänt organ straffades sedan enligt Idylliens rättvisa brottsbalk.
    Men han skämtade inte. De var i Sverige de höga ämbetsmännen det mörknande året 1936 fick igenom en lag enligt vilken det blev straffbart för medborgare att förakta myndighet. År 1948 förmådde höga vederbörande vidga det straffbara beteendet; det blev då belagt med två års fängelse att inte hysa aktning för myndighet eller att låta tilltron till myndighets allmänna omdöme brista.
    Detta är unika ämbetsmannasvenska lagar som får plågade byråkrater i länder med kritisk presstradition att sucka avundsamt och längtande. Helt lyckades dock inte våra höga ämbetsmän år 1948. De sökte sätta fängelsestraff även på "oaktsamma" yttranden som kunde nedsätta tilltron till myndighets kompetens. Men då blev politiker och jurister utanför ämbetsmannakarriären rädda och vägrade följa med i vändningarna trots att ämbetsmännen hävdade att det de krävde krävde de för folkstyrets skull. Nu fordras faktiskt fortfarande för att straffas enligt brottsbalken 17:6 ("beljugande av myndighet") att "gärningsmannen" inte bara i allmänhet sökt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna omdömesförmåga utan att åklagaren kan ådagalägga att "uttalandet till sitt innehåll är osant" och att "gärningsmannens uppsåt omfattar att uttalandet är sanningslöst".
    Och väl för oss är det, ty om inte åklagaren behövde bevisa att det jag skrev i FiB/K nr 17 om Högsta Domstolens beslut att inte pröva IB-domen mot Jan Guillou var ett sanningslöst skrivande som Greta Hofsten visste vara sanningslöst och uppsåtligen lät sprida; då skulle åklagaren kunna sätta Greta Hofsten i fängelse eftersom justitiekansler Ingvar Gullnäs den 4 oktober gav överåklagaren i Stockholm order om att inleda polisförhör med Greta Hofsten för ifrågasatt tryckfrihetsbrott enligt 7 kap 4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 17 kap 6 § brottsbalken. Det är nämligen så att just som ni nu läser detta kan pensionerade chefsåklagare Robèrt och pensionerade justitiekansler Lännergren i hedrad frihet från varje rättslig påföljd begå ettårsdagen av sin lyckade paragrafryttarkupp mot brottsbalk och tryckfrihetsförordning. Det var den 22 oktober år 1973 som våra medarbetare fängslades och den politiska polisen gjorde razzia på vår redaktion. Nu kan Robèrts och Lännergrens handlingar inte prövas. De som suttit i fängelse kan inte få upprättelse. Jan Guillou återförs till fängelse. Ty Högsta Domstolen beviljade inte prövningstillstånd för Jan Guillou i IB-målet. Tisdagen den 15 oktober detta år inleddes också polisförhören mot vår ansvarige utgivare Greta Hofsten för vad jag skrivit om Högsta Domstolens beslut.
    Allt är gott i den bästa av ämbetsmannavärldar. Jan Guillou sitter i fängelse och Lännergren och Robèrt är hedrade pensionärer. Robert fick visst en utmärkelse också innan han drog sig undan.
    Om nu åklagarämbetet i Stockholm under sina polisförhör med Greta Hofsten kunde komma fram till att Högsta Domstolen gjort helt rätt och visat gott juridiskt omdöme och ådalägga att vi alla innerst inne så fast och så innerligt visste att Högsta Domstolen handlat helt i enlighet med lag och rätt och skäl då skulle justitiekansler Ingvar Gullnäs som höll sig i IB-affärens kulisser kunna få in även Greta Hofsten i fängelse och IB-affären skulle gå mot ett värdigt ämbetsmannasvenskt slut i tystnad och isoleringscell för Jan Guillou och Greta Hofsten och det ljuva livet bland det vackra folket på lyxhotell för statsanställde inbrottstjuven och angivaren Gunnar Ekberg. Men det kan inte åklagaren.
    Vi vet ju alla varför Högsta Domstolen beslöt inte bevilja prövning av domen mot Jan Guillou och så ta upp IB-frågan. Men det är inte nog med att vi vet i allmänhet; alla vi medborgare kan gå till närmaste bibliotek och själva se efter och kontrollera justitierådens mått av kompetens och allmänna omdömesförmåga.
    Högsta Domstolen beviljade icke prövningstillstånd. Det kan Högsta Domstolen. Men Högsta Domstolen kan icke låta bli att bevilja prövningstillstånd om frågan är av prejudicerande karaktär eller om synnerliga skäl till prövning föreligger. Då är Högsta Domstolen skyldig ta upp frågan.
    Hur var nu situationen?
    Hela det skumma juridiska fifflet kring IB-ingripandet och IB-målet kunde i efterhand till nöds ges viss legitimitet genom att Jan Guillou verkligen gavs en dom för spioneri och denna dom vann laga kraft. Domen var stötande för det allmänna rättsmedvetandet och framstod som ett resultat av juristeri där paragrafer och moment skruvats och vrängts och lagar tänjts ut till det yttersta - men om den vann laga kraft kunde den täcka över hela IB-affären och skydda dess handläggning mot insyn då alla relevanta handlingar kunde hemligstämplas och gömmas undan. Men Jan Guillou begärde revision hos Högsta Domstolen. Hans egen inlaga lämnades till domstolen och diariefördes den 19 april 1974. Vi är många som läst den helt eller delvis - den lämnades ju till såväl TT som Aftonbladet. Men när överbefälhavaren läste om Jan Guillous inlaga i Aftonbladet då ringde han omedelbart Högsta Domstolen och inlagan hemligstämplades den 26 april 1974 retroaktivt ända till det ögonblick då den skrivits. Det är alltså straffbart att referera den. Det kanske till och med är straffbart att referera TT-telegram. Men det är inte straffbart att säga att Jan Guillou dömdes till spion på överbefälhavarens vittnesmål om "men" för riket. Det är vidare inte straffbart att citera vad som skrevs i Aftonbladet 8 september 1974:
    "...här kommer något mycket intressant. Försvaret kallar statssekreterare Anders Thunborg i försvarsdepartementet som vittne.
    Eftersom de kallar honom är det ett rimligt antagande att de fått underhandsinformationer om att statssekreteraren inte tillfullo instämmer i påståendet att främmande makt fått fördel."
    Detta har icke dementerats av statssekreteraren i försvarsdepartementet. Jag hävdar nu att Högsta Domstolen vid sin bedömning av domen mot Jan Guillou visste att statssekreteraren i försvarsdepartementet icke skulle vittna just så som överbefälhavaren. Domen kunde rubbas.
    Hovrätten hade dömt Jan Guillou så nära undre gränsen för spioneri som möjligt. Nu visste Högsta Domstolen alltså att synnerliga skäl till prövning förelåg. Därmed var Högsta Domstolen skyldig att bevilja prövningstillstånd.
    Men om spioneridomen mot Jan Guillou rubbades en enda millimeter och fördes ned från spioneri till närmast lägre paragraf - brottsbalken 19:7, "obehörig befattning med hemlig uppgift", som i och för sig kan ge upp till 2 år i fängelse - då skulle hela den hittillsvarande IB-processen falla samman. Då skulle nämligen undantagsparagrafen i tryckfrihetsförordningen inte längre kunna användas. Tryckfrihetsförordningen 7:3 andra stycket lyder nämligen:
    "Om någon genom att lämna meddelande [gör sig skyldig] till att han förövar uppror, högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott må ehuru meddelandet skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen åtalas och ansvar därför dömas enligt vad därom är stadgat."
    Märk att det inte står:
    "...spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift..."
    Alltså skulle då hela IB-målet punkteras. Jan Guillou finge släppas och ges upprättelse, Peter Bratt finge ges resning och upprättelse, Håkan Isakson bleve fri från spiondomen, hela IB-frågan skulle komma upp igen. Alla dolda papper skulle kunna flyta upp. Olika ämbetsmän skulle komma i osäkra förhållanden. Ett visst statsråds handlande skulle åter vara i rampljuset. Medborgarna skulle på ett icke straffbart sätt börja brista i aktning för en hel serie myndigheter och betvivla deras kompetens och allmänna omdöme och presskritik mot myndigheter och politiker kunde befaras växa. De strängt juridiska konsekvenserna vore helt oöverskådliga då något sådant skruvat mål som IB-affären aldrig tidigare kunnat föras i hamn av ämbetsmännen och därför heller inte kunnat få sin färdväg kartlagd. Ingen visste vad som skulle hända om Högsta Domstolen beviljade prövningstillstånd. Allt vore tänkbart.
    Det var då Högsta Domstolen beslöt att inte bevilja prövningstillstånd.
    Jag har inte denna gång och inte heller i nr 17 skrivit att justitieråden var mutade. Det vore missfirmelse (straffbart enligt tryckfrihetsförordningen 7:4 moment 7) och det vore såvitt jag vet lögnaktigt. Justitieråden behövde inte mutas. Jag kan heller inte bedöma justitierådens mer eller mindre komplicerade själsliv och vet inte hur de själva rationaliserar sitt handlande.
    Om jag skulle våga en gissning så är den att de ser sig så som de höga franska juristerna såg sitt handlande under de första skedena av Dreyfusprocessen. Justitieråden i Högsta Domstolen skulle då ha handlat som de gjorde av omsorg om statens väl och samhällsordningens upprätthållande. Skall jag skriva det med fina ord?
    "Raison d'Etat!"
    Det betyder statsnytta. En princip som av ålder i den svenska ämbetsmannastaten övertrumfat rättsstatens.
    För detta allas vårt gemensamma vetande om Högsta Domstolen kan dock Greta Hofsten icke dömas enligt gällande lag.
    Jan Guillou sitter åter i fängelse men sanningen är på marsch även i den svenska ämbetsmannastaten och innerst inne vet även höga svenska ämbetsmän att sanningen har långa ben och ett gott minne.


    Folket i Bilds ansvarige utgivare Greta Hofsten gav 1974 ut en bok som skildrar
    bakgrunden till åtalet och rättegången samt redovisar reaktionen från press och
    organisationer. Den kan köpas genom FiB:s bokklubb. Se här




    Från vänster: Sara Lidman, Jan Myrdal, Kalle Hägglund, Sture Källberg och Greta Hofsten

    Utanför rättegångssalen den 17 januari 1975



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T
    r   e   t   r   o   s   p   e   k   t   i   v   u   t   g   å   v   a   n