F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  17/73
    r e t r o s p e k t i v u t g å v a n
    Folket i Bild avslöjade IB 1973

    Olof Palme

    RUBRIK: SAP OCH SPIONAGET

    Alla politiska partier bedriver någon form av "säkerhetstjänst" i oskyldig form. Partiledningen vill hålla sig informerad om höger- och vänsteropposition, om risken för utbrytningar och splittring. Det är här knappast meningsfullt att tala om spionage.

    Men förhållandet inom SAP är annorlunda. SAP:s säkerhetsverksamhet är nämligen direkt sammankopplad med det militära spionaget och den omfattar inte bara det egna partiet utan också fackföreningsrörelsen och den statliga förvaltningen. Gränserna mellan SAP:s interna rapportering och IB:s inrikes verksamhet flyter helt samman. Militära agenter hade t ex uppdrag att bevaka SAP:s senaste partikongress. SAP bedriver också, i samarbete med IB, agentverksamhet i utlandet.

    En del av förklaringen till detta är att det var Tage Erlander personligen som i tysthet byggde upp det moderna svenska spionaget och då placerade kontrollen av verksamheten inom sitt eget parti istället för i riksdagen.

    1. STATSMINISTERNS ROLL

    Under hela den pågående diskussionen om IB nu i våras var det försvarsminister Sven Andersson som fick uppträda som regeringens talesman. Det skapade ett allmänt intryck av att det också var Sven Andersson som inom regeringen hade huvudansvaret och ledningen för spionverksamheten. Så förhåller det sig emellertid inte. Sven Anderssons ansvarsområde omfattar naturligt nog de direkt militära delarna av Sveriges underrättelsetjänst. Men som det här reportaget avser att visa: spionaget är ett väldigt ock mycket vittförgrenat komplex av olika verksamheter som sträcker sig in i alla vitala delar av det svenska samhället.
    Det är statsminister Olof Palme som, i likhet med sin företrädare Tage Erlander, har högsta ledningen för Sveriges spionage.
    Olof Palme träffade regelbundet den f d högste chefen för IB, Birger Elmér. Mötena ägde rum i utbildningsdepartementet lokaler, tisdagar mellan 12 och 13. Vid dessa möten deltog också Gunnar Sträng och Sven Andersson med viss regelbundenhet. Strängs roll har varit att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av olika direktiv till underrättelsetjänsten och samtidigt avgöra hur pengar skall kunna ställas till förfogande. Birger Elmér fick inte komma till dessa möten genom utbildningsdepartementets huvudentré, utan gick in genom en bakdörr och via postsorteringen på nedre botten.
    Palmes direktiv till Elmér måste beskrivas som mycket utförliga. Källor inom underrättelsetjänsten har beskrivit Birger Elmérs sinnesstämning före och efter dessa möten som "mycket betryckt". Elmér ansåg att många av direktiven var "otäcka", enligt samma källor.
    Olof Palme kände väl till de inbrott som IB:s personal begått i olika ambassader. Därvid uppstår nu en egendomlig situation eftersom personal från IB i förhör med chefsåklagare Karl-Axel Robèrt erkänt åtminstone ett av dessa ambassadinbrott - det som ägde rum på den egyptiska ambassaden. Om det kan klarläggas i den rättsliga undersökningen att dessa inbrott begåtts med sanktion från regeringen är det tveksamt om det går att ställa dem som verkställt brotten inför rätta. Emellertid har IB-personalen mycket sträng tystnadsplikt och det är därför inte säkert om man vågat försvara sig i åklagarförhören med denna invändning. Palme kan, i sin egenskap av statsminister, i praktiken knappast ställas inför rätta.
    Olof Palme har dock, även om han haft en allmänt god inblick i avdelningen R 5:s aktiviteter, inte direkt sanktionerat att denna avdelning under överste Bennedichs ledning vidarebefordrat underrättelsematerial från Nordvietnam till USA.
    Man kan förmoda att Olof Palmes aktiva chefskap för underrättelsetjänsten, vars aktiviteter intensifierades när Palme efterträdde Erlander, för många kommer att framstå som något av en psykologisk gåta. Ingenting talar för att Olof Palmes internationella solidaritet skulle vara någon cynisk teater. Det vitsordar också våra sagesmän inom underrättelsetjänsten . Här räcker det med att peka på Palmes otvivelaktigt starkt upplevda sympati för det vietnamesiska folkets kamp mot USA:s krigsmakt.
    Det är knappast Folket i Bilds uppgift att spekulera över Palme som någon Dr Jekyll och Mr Hyde. Palme, som nu torde bli tvungen att bryta sin långa tystnad i IB-affären, är naturligtvis den ende som kan ge en förklaring med auktoritet.
    Inom underrättelsetjänsten menar de personer som vi frågat om denna sak att förklaringen skulle stå att finna i det faktum att Palme som politiker i mycket högre grad än vad folk föreställer sig är en produkt av det kalla kriget. Palme skulle fortfarande vara extremt anti-kommunistisk och extremt västorienterad.

    Birger Elmér
    Statsminister Olof Palme sammanträffade regelbundet, tisdagar mellan 12 och 13,
    med IB:s högste chef Birger Elmér. Mötena ägde rum på utbildningsdepartementet,
    men Elmér fick inte gå in genom stora ingången, utan bakvägen på bilden. Elmér
    ansåg att Palmes detaljerade direktiv var "otäcka".


    2. SPIONAGET INOM SAP

    Under hela 60-talet bedrev både den civila och militära säkerhetstjänsten ett omfattande spionage inom studentvänstern i Stockholm. Försvarsstabens säkerhetsavdelning, FST/SÄK, lyckades till och med få in en av sina agenter i en mycket central och ledande befattning inom den icke-socialdemokratiska vänstern. Alla organisationer bevakades - utom SSU.
    Detta berodde på att man trodde att SSU skulle vara "rent" från s k subversiva element. Men bevakningen inom SSU och den socialdemokratiska studentklubben sköttes av SAP:s egen säkerhetstjänst. Och därifrån fanns - och finns - givetvis kanaler till den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten.
    En av dem som ombads delta i registreringsverksamheten, Sune Sunesson, bekräftar att han fick en bakgrundsförklaring av Bernt Carlsson, som idag är SAP:s internationelle sekreterare.
    Carlsson bekräftade att han själv inte kände till själva organisationen utan bara namnen på sina egna närmaste chefer, Men att agentverksamheten hade sanktion högst upp i partiledningen. Det gällde att ta reda på alla "vänsteravvikare", undersöka vilka personer som hade en "mjuk" hållning mot kommunister, vilka som hade rest i Östeuropa, vilka som hade samröre med Clarté eller var medlemmar i aktionsgrupper mot atomvapen osv.
    Bernt Carlsson förklarade att verksamheten rörde frågor som hade mycket stor betydelse för det svenska försvaret och skyddet av den svenska demokratin.
    Agenterna inom studentklubben samarbetade med den dåvarande sekreteraren i Stockholms arbetarekommun, Björn Björnström. De träffades var fjortonde dag och gick igenom hur medlemmarna hade röstat i olika frågor och genomförde successivt en regelrätt kartläggning av samtliga medlemmars åsikter. Det skedde genom ett system med ringar och kryss som markerades i medlemsmatrikeln.

    Ingemar Engman
    Kanslirådet på försvarsdepartementet och f d agenten
    på IB:s Finlandsavdelning Ingemar Engman, inledde
    sin politiska karriär som politisk angivare inom SAP.

    Det kan synas som om verksamheten i stort sett inte var märkligare än den typ av fraktionsstrider som finns i alla politiska organisationer. Men från den socialdemokratiska studentklubbens säkerhetsverksamhet gick trådarna också till försvarsdepartementet. Kontaktmannen där hette Ingmar Engman.
    När Sune Sunesson och ett par andra medlemmar tog upp verksamheten till öppen diskussion blev Sunesson uppringd av Ingmar Engman som hotade med att spärra alla statliga poster (!) och stoppa all vidare partikarriär för Sunesson. Liknande hotelser uttalade Engman också mot andra medlemmar som hade opponerat sig, t ex Gunnar Ågren. Både Sunesson och Ågren lämnade senare socialdemokratin.
    Ingmar Engman var under flera år anställd på IB:s huvudkontor på Valhallavägen 56. Vid sidan om spionageverksamheten inom det socialdemokratiska partiet ansvarade han för finska frågor. Engman slutade formellt på IB 1968 och fick därefter en annan befattning på försvarsdepartementet, där han idag innehar titeln kansliråd.
    Förbindelsen mellan agenterna i den socialdemokratiska studentklubben och Engman-försvarsdepartementet-IB visar dels att registreringsverksamheten långtifrån rörde någonting så trivialt som hur en politisk fraktion bara i största allmänhet bevakade en annan fraktion.
    Exemplet visar också hur det interna socialdemokratiska spionaget direkt och indirekt knyts ihop med det militära spionaget. Och verksamhet av det här slaget har inte på något sätt upphört.
    SAP:s partikongress 1972 följdes av agenter från IB - de var inte valda delegater utan bara utskickade på vanligt spionuppdrag. Också här var det fråga om att notera vänsteravvikelser. Detta exempel visar en annan sak: den militära organisationen IB kan kopplas in direkt på "interna" socialdemokratiska uppgifter lika gärna som IB kan ta emot information som kommer från SAP:s egna politiska agenter.
    Att partikongressen bevakades av folk anställda inom den militära underrättelsetjänsten är naturligtvis en sak som mycket få personer känner till inom partiets ledning. Också det mönstret är typiskt. Det bör t ex påpekas att Torsten Nilsson, trots att han var ordförande i arbetarekommunen Stockholm, inte kände till vilken natur sammanträffande mellan Björn Björnström och agenterna från den socialdemokratiska studentklubben hade.
    Det interna socialdemokratiska spionaget är alltså tätt sammanvävt med det militära spionaget. Men ansvarsförhållandena är ytterst diffusa. Vid sidan om Olof Palme är det omöjligt att säga hur många eller vilka av partistyrelsens ledamöter som är direkt inblandade.
    Det tycks som om säkerhetsverksamhet av detta slag är mycket meriterande förvidare karriär inom partiet eller inom den statliga förvaltningen. Personer som Ingmar Engman har alltså förutsättningar att gå långt.
    Spionaget inom den icke-socialdemokratiska studentvänstern sköts numera av IB. Vad gäller det politiska spionaget inom fackföreningsrörelsen är det uppbyggt efter samma mönster som modellen ovan från den socialdemokratiska studentklubben. Huvudansvaret för denna verksamhet ligger dock inte inom partiet utan inom IB. Chef för den verksamheten var, fram till avslöjandet i maj i år, Ingvar Paues.


    Georg Libik

    3. GEORG LIBIK

    Georg Libik är ungrare och kom till Sverige tillsammans med sin f d fru Maria (se nedan) efter revolten i Budapest 1956. Eftersom de båda två tillhörde en underjordisk socialdemokratisk rörelse i Ungern kom de mycket snabbt att få goda förbindelser med partikamraterna i Sverige. Det blev inkörsporten till deras spionageverksamhet. Gerog Libik har i huvudsak rapporterat direkt till SAP:s partistyrelse som i sin tur har fört delar av hans information vidare till IB och andra militära instanser.
    SAP:s partistyrelse betyder här givetvis inte styrelsen i sin helhet. Det gäller ett fåtal ledande medlemmar, däribland Tage Erlander, och ett par anställda tjänstemän.
    Georg Libiks spionage har varit helt inriktat på Östeuropa och har i huvudsak gällt politisk och ekonomisk information. Verksamheten har arrangerats med ett par konsultföretag som täckmantel och dessa konsultföretag har i sin tur stått statsföretagsgruppen mycket nära.
    Georg Libik har arbetat tillsammans med Jan Östberg (som formellt är anställd av Försvarets Materielverk). Den 19 och 20 juni i år hade Dagens Nyheter ett par artiklar som handlade om deras minst sagt egendomliga affärer i Östeuropa. I artiklarna kallas Jan Östberg för "östexpert Västberg". Dagens Nyheter skrev dock inte att de "märkliga affärerna" hade med spionage att göra, även om det framskymtade i artiklarna att utpressning var en av "affärsmetoderna".
    Och utpressning har varit en av specialiteterna i Georg Libiks arbetsmetodik. Jan Östberg har själv berättat för ett par reportrar från tidningen Gnistan att Libik brukade arbeta så att han först skaffade sig upplysningar i förtroende av höga parti- och statsfunktionärer och senare använde bandinspelningar och annat material i utpressningssyfte för att skaffa fram ytterligare information (Gnistan nr 30/73).
    En av Georg Libiks främsta insatser var att han redan i juni/juli 1968 skaffade fram informationer i Östeuropa som visade att Sovjetunionen verkligen skulle komma att invadera Tjeckoslovakien. Detta rapporterade han till SAP:s partistyrelse.
    Exemplet Georg Libik visar både hur gränserna mellan IB och SAP ibland flyter likaväl som gränsen mellan militärt och ekonomiskt-politiskt spionage flyter. För givetvis vidarebefordrade SAP:s partistyrelse informationen om den förestående sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien till svenska militära instanser så att man där kunde göra bedömningar i god tid om vilket mobiliseringsläge Sverige borde befinna sig i någon månad senare. Och givetvis hade det socialdemokratiska partiet fördel av att i god tid känna till den händelse som mer än någonting kom att påverka valet i Sverige det året - det nederlagstippade SAP vann ju en brakseger.

    Partistyrelsens agent Georg Libik i aktion i Tjeckoslovakien 1968. Överst tillsammans med
    dåvarande vice premiärministern Ota Sik.

    På bilden under tillsammans med statssekreteraren i industridepartementet, Jan Bouda (h)
    och en representant för svenskt näringsliv. Libik lyckades förutsäga invasionen.


    4. MARIA LIBIK

    Maria Libik kom på rekommendationer från SAP:s partistyrelse, att börja arbeta direkt för IB. Hon hade släktingar i höga positioner i parti och förvaltning och de kontakterna kom senare väl till pass. Hennes spionageverksamhet i Östeuropa har varit mycket framgångsrik.
    När Israel våren 1970 frågade IB om de hade möjlighet att sända en agent till Egypten för att utforska vissa militära mål föll sig svenskarnas val av Maria Libik som naturligt. Hon var på intet sätt komprometterad i arabvärlden och hon var specialist på att övertygande spela kvinnligt naiv och oskuldsfull. Israelerna skickade en förteckning till Stockholm på de mål de var speciellt intresserade av. Det gällde transformatorstationer, oljecisterner, oljeledningar, flygfält och andra militära mål. Egypten och Israel låg vid den här tiden i öppet krig - det s k "utnötningskriget" över Suezkanalen.
    Det är omöjligt för en utomstående att avgöra exakt de rapporter som Maria Levererade (och som bearbetades och översattes på IB:s operationsavdelning på Grevgatan 24 innan de vidarebefordrades till Israel) kom att användas militärt av Israel. Sådant skulle bara en opartisk undersökningskomission kunna klarlägga.
    Men klart är att hennes spionage under dessa förhållanden är att betrakta som direkta svenska krigshandlingar riktade mot Egypten. Givetvis ett oerhört brott mot svensk neutralitetspolitik.
    Det finns ingenting som tyder på att regeringen eller SAP:s partistyrelse skulle ha sanktionerat hennes uppdrag i Egypten. Det visar bl a hur näst intill omöjligt det är för regeringen att hålla reda på ens de agenter man själv placerat i underrättelsetjänsten. Även om alltså regeringen har högsta ledningen och ansvaret för underrättelsetjänsten så hamnar den ofta på mellanhand.

    Maria Libik
    Maria Libik är den enda hittills utpekade spionen som "dementerat". Men
    inte ens Sven Andersson har vågat fria henne.


    Länk till nästa artikel
    Gunnar Ekberg - SPIONEN SOM IB SÅLDE TILL ISRAEL?


    FiB/K nr 17 1973



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  17/73
    r e t r o s p e k t i v u t g å v a n