F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T
r   e   t   r   o   s   p   e   k   t   i   v   u   t   g   å   v   a   n

Här följer ett kapitel ur Jan Guillous självbiografiska skrift på Norstedts

På jakt efter spioner och scoop

IB-affären

Det första uppslaget hade jag fått ett par år innan Folket i Bild/Kulturfront kom till. Det var på restaurang Tennstopet, ett klassiskt journalisttillhåll. Någon hade gjort ett stort Säpo-avslöjande i Aftonbladet, det hade bland annat visat sig att Säpo hade haft den ledande socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehr registrerad som "misstänkt kosmopolit". Det är ett nazistiskt uttryckssätt som betyder "misstänkt jude"; den svenska säkerhetspolisen hade samarbetat med den nazistiska under världskriget och språkbruk och synsätt hade alltså dröjt sig kvar ända till slutet av 60-talet. Just den här detaljen, att landets säkerhetspolis till och med registrerade medlemmar i kretsen kring regeringen, och dessutom på nazistiska kriterier, gjorde att det nu blev dags för en reform. Säpo skulle tuktas och i så fall var det journalistikens förtjänst.
På restaurang Tennstopet diskuterades detta häftigt. Det var ganska sent på kvällen, efter många starköl, när en Expressenreporter började muttra om "att det här var väl ingenting, småsaker på sin höjd", och sånt som svenska journalister säger ibland när de inte vill tillerkänna någon annan framgång. Det fanns något mycket häftigare än Säpo, fortsatte Expressenreportern, en militär organisation som nu övertagit åsiktsregistreringen, oåtkomlig för såväl journalister som politikerna i den lagstiftande riksdagen.
Den före detta chefen var en teolog som i Svenska Dagbladet brukade skriva kulturartiklar, så kallade understreckare, i militärhistoriska ämnen.
Ingen runt bordet trodde Expressenreportern. Men jag tyckte att den där detaljen om en teolog och understreckare i militärpolitiska ämnen var alldeles för bra för att bara vara lögn. Bara mycket skickliga lögnare ljuger på det viset.
Nästa dag gick jag till tidningsläggen, började leta och fann snart teologen, som hette Thede Palm, kollade hans bakgrund och såg att han varit anställd inom det militära, oklart var.
Jag blev eld och lågor och sprang upp på tidningen Ses redaktion och berättade om mitt fantastiska uppslag. Det väckte ingen entusiasm, tvärtom. Inte så att redaktionen tvivlade på att det kunde ligga till på det viset, utan därför att man inte ansåg att sånt borde avslöjas av journalister. Eftersom det var de där FNL-aktivisterna som var måltavlan. Åhlén & Åkerlund-pressen stod då som nu långt till höger.
Jag fick skrinlägga alla projekt tillsvidare.
Året därefter avslöjade några klumpiga säkerhetspoliser i Israel någonting mycket oroande när de skulle förhöra mig.
Jag reste till Israel för att fotografera och dokumentera att Israel höll på att kolonisera de områden man ockuperat 1967. Detta förnekades i alla svenska tidningar och betraktades som pro-arabisk propaganda. Men eftersom det var sant kunde det fotograferas.
Och även om det inte gick att publicera sån här dokumentation i vanliga tidningar så var det utmärkta bevis att köra i tidningen Palestinsk Front.
De israeliska myndigheterna hade självfallet namn på varenda palestinaaktivist. Men eftersom det inte fanns något visumtvång mellan Sverige och Israel fanns det inga formella hinder för oss att resa in i landet precis som vilken Expressenjournalist som helst.
Vad den israeliska säkerhetstjänsten, Shin Beth, däremot gjorde var att förhöra oss och trakassera oss, inspektera det som på polisspråk kallas kroppshålor och så vidare.
Vid ett sådant förhör, avsett att skrämma och visa hur lång Israels arm var, skröt ett par förhörare med allt vad de visste om Palestinarörelsen i Sverige. De råkade nämna någon detalj, jag har glömt vilken, som bara kunde vara känd av fem personer, däribland jag själv och min fru. Någon av de andra tre måste alltså lämna informationer till Israel, vilket i teknisk laglig mening är spioneri.
Jag lovade mig själv att hitta den personen, som ju utgjorde en mycket stor fara för mig och mina vänner. Han eller hon skulle ut med namn och bild i pressen för att oskadliggöras.
Min hypotes var alltså att spionen var israelisk, självfallet. Men så var det inte. Det var en svensk spion som arbetade för IB och IB i sin tur lämnade informationer vidare till Israel.
Nu fanns Folket i Bild/Kulturfront. Och jag fick en tredje indikation som ledde direkt till några av de högsta cheferna. Vi skuggade dem någon tid, identifierade dem, följde dem till olika adresser, tog reda på vem som ägde husen, vilka som bodde där och så vidare. Arbetet, som skulle ta mer än två år att genomföra, hade börjat.
Ett av de viktigaste skälen till att vi höll på så länge innan vi började publicera var att erfarenheten mycket tydligt sa oss att vi helt enkelt var tvungna att lägga fram så mycket material att det skulle bli omöjligt att förtiga av de andra medierna. I vänstertidningar som Palestinsk Front kunde vi publicera hur många bilder som helst som bevisade att Israel faktiskt höll på att kolonisera de ockuperade områdena. Ingen annan tidning vidrörde saken.
Nu gällde det således att göra skandalen så stor att de kommersiella krafterna kunde besegra de politiska krafterna inom medierna.
Därför var detta mycket utdragna arbete som kom att innehålla allt från vanliga metoder inom den undersökande journalistiken - jakt på öppna källor i bolags- och fastighetsregister till exempel - till mycket ovanliga metoder. Under en period kunde vi, mot slutet av dessa två år, läsa IB:s dagliga post till huvudkontoret, innan de själva gjorde det. Vi stal och fotograferade helt enkelt deras post (brottet är längesedan preskriberat).
Skandalen blev jättelik när vi publicerade våra första artiklar i maj 1973.
Det sakliga innehållet, det som var skälen att publicera, kan sammanfattas i några punkter:

IB var, till skillnad från motsvarande spionorganisationer i andra jämförbara länder, CIA, MI 6, BND osv, okänd för parlamentet (riksdagen). Därför var det omöjligt att kontrollera detta mäktiga organ, eller lagstifta för att begränsa verksamheten.

IB kontrollerades således bara av en liten krets inom regeringen, och av militärledningen. På så vis var Sveriges militära underrättelsetjänst ett missfoster som inte fanns någon annan stans, i västvärlden, en blandning av militär (statlig) organisation och partipolitisk organisation. för det enda parti som hade folk i IB var socialdemokraterna.

IB hade övertagit säkerhetspolisens av riksdagen förbjudna åsiktsregistrering. Enligt vårt synsätt var detta givetvis olagligt. Enligt vad JO långt senare kom fram till var det inte olagligt eftersom riksdagen inte förbjudit IB någonting. Eftersom riksdagen inte kände till IB.

IB sysslade med serier av olika brott, bland annat för att göra åsiktsregistreringen möjlig. Man bröt sig in på FNL-gruppernas kontor och fotograferade av postgirotalonger för att få fram namn på de opålitliga medborgare som skickat in pengar till FNL-insamlingen. man hade agenter i en mängd organisationer och dessa sysslade inte bara med att passivt registrera utan försökte också provocera fram ren brottslighet, föreslå mordbrand på judiska institutioner, bombhot mot flygplan och så vidare. En IB-agent bombhotade också ett israeliskt flyg och kunde därefter rapportera till IB att en medlem av Palestinagrupperna, nämligen han själv, bombhotat.

IB bedrev en egen utrikespolitik, långt vid sidan av vad regering och riksdag officiellt bestämt. Medan Sverige och USA hade djupfrysta diplomatiska relationer, på grund av den svenska regeringens kritik mot Vietnamkriget, samarbetade IB med CIA när det gällde att skaffa fram underrättelsematerial från Vietnam. Den svenska militära underrättelsetjänsten deltog alltså i Vietnamkriget på USA:s sida medan Sveriges statsminister höll tal i så att säga motsatt riktning.

Svenska spioner opererade i Egypten, Syrien och Libanon - för Israels räkning. Det berodde på ett utbytessystem inom världens västliga underrättelsetjänster. Sverige hade självfallet inget eget säkerhetsintresse av att spionera på Egypten. men det våra spioner kunde få fram där, lättare än israeliska spioner, kunde i sin tur bytas mot israeliska informationer om Sovjetunionen.

Svenska medborgare utlämnades till Israels underrättelsetjänst på så vis att allt om bostäder, låstyper, höjd över marken, bak- och flyktvägar förtecknades. Eftersom Israels underrättelsetjänst tillhör de få organisationer av den här typen som verkligen mördar motståndare så var det ju inte precis ett bagatellartat brott som den svenska myndigheten begick. Om en privatperson åkt fast för exakt samma sak, att till utländsk underrättelsetjänst överlämna informationer om svenska medborgare eller svenska institutioner, är brottet spioneri.

Eftersom den här kortfattade anklagelselistan kunde dokumenteras och bevisas blev, som sagt, skandalen jättelik.
Hade vi varit amerikaner hade vi fått alla journalistiska priser som finns. Här i Sverige blev det fängelse.
Jag och min journalistkollega Peter Bratt, och vår viktigaste källa som hette Håkan Isacson, greps samtidigt på olika platser i Sverige den 23 oktober 1973.
Anklagelsen löd på spioneri, något som först föreföll fullkomligt obegripligt.
Sveriges juristkår som, då som nu, politiskt befinner sig långt åt höger, delades i två ungefär lika stora grupper, för och emot. Det var nämligen ingen självklar juridik som låg bakom anklagelsen för spioneri. Så här såg den ut:
Vi hade insamlat informationer om hemlig militär verksamhet, vilket i sig är förbjudet.
Vi hade vidarebefordrat dessa informationer (till varandra).
Eftersom vi måste inse att ryssarna kan läsa så hade vi med vett och vilja utlämnat mängder med hemliga militära uppgifter till ryssarna.
I sak går det ju självklart inte att neka på dessa tre punkter. Vi försvarade oss med att IB inte kunde skyddas från allmänhetens och riksdagens rätt att få kunskap om dem, eftersom deras verksamhet var brottslig. Om en militärledning förberedde en statskupp skulle givetvis planerna på en statskupp vara "hemligstämplade", men det skulle ändå vara rätt att avslöja dem.
De skador som underrättelsetjänsten onekligen åsamkats, ett upprivet agentnät, alla lokaler kända, alla personer i ledande ställning med namn och bild i tidningen med mera, var det pris den svenska staten måste betala. Det var bara att reparera, bygga nytt fast lagligt, i Sverige som i andra västländer vid såna här tillfällen.
Ungefär så löd alltså vårt försvar. Det hjälpte inte. Redan på den första rättegångsdagen, det mesta av rättegången hölls bakom lyckta dörrar, fick vi veta att "regeringen bestämt att straffet bara skulle bli ett år, oavsett vad vi sa".
Det är och var en häpnadsväckande information, eftersom regeringen enligt grundlagen inte kan lägga sig i domstolarnas dömande.
Men det här var en politisk rättegång och därmed sattes de flesta normala lagregler ur spel.
Vi fick också veta att om vi nöjdförklarade oss med den kommande domen på ett år skulle vi få nåd av regeringen.
Eftersom vi hölls isolerade och åtskilda hade vi ingen möjlighet att konferera om det här anbudet, var och en fick bestämma själv. Jag ansåg att det var en bluff, eftersom vi fått ett löfte som vi aldrig skulle kunna åberopa. Därför bestämde jag mig för att överklaga domen, som mycket riktigt löd på ett års fängelse, till hovrätten.
Peter Bratt och Håkan Isacson trodde på löftet och ansökte om nåd hos regeringen och blev närmast utskrattade av Olof Palme som menade att lagen skulle gälla lika för alla och att "överklasspojkar inte ska ha nåra särskilda privilegier".
I hovrätten fick jag straffet sänkt från ett års fängelse till tio månader, en obetydlig framgång. Jag överklagade till högsta domstolen, som vägrade att ta upp fallet med hänvisning till att riksdagen redan aviserat lagändringar som i framtiden skulle göra sådana här processer omöjliga. Det var i och för sig sant, och sådana lagändringar kom också i sinom tid, till och med grundlagen ändrades för att omöjliggöra en ny IB-process. Men det var ju ingen tröst för mig just då, jag ville bli frikänd av det mycket enkla skälet att jag inte var spion, det vill säga landsförrädare.
För regeringen blev segern över oss, att få oss i fängelse, ingen framgång. Inte ens den socialdemokratiska pressen var nöjd med utgången i det här målet, Aftonbladet allra minst.
De moderata tidningarna med Svenska Dagbladet i spetsen stod dock hela tiden bakom spiondomen. Om mig skrev man att "det var ett underbart utslag av den svenska flatheten att inte denne utlänning omedelbart ombeds återvända till sitt hemland".
Det är oklart om man därmed menade Norge eller Frankrike. Landsförvisningskravet stöddes av flera tidningar, socialdemokratiska eller moderata. Men också den svenska pressen var delad, ungefär som juristopinionen.
Någon IB-affär kommer aldrig mer att inträffa. Någon spionorganisation kommer aldrig mer att låta sig överrumplas och luras på det här viset av unga men aldrig så energiska och entusiastiska journalister.
Lagarna har förändrats så att den process vi var med om blev både den första och den sista i sitt slag.
Mer information om själva IB-affären finns i min bok Journalistik 1967-1976, utgiven på Oktober-Förlaget 1976.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T
r   e   t   r   o   s   p   e   k   t   i   v   u   t   g   å   v   a   n

---