Den 27 december 2008 inledde Israel massakern i Gaza. Bomberna föll på världens största koncentrationsläger. De palestinska invånarna var sedan länge isolerade och militärt försvarslösa. TV-kanalen al-Jazira rapporterade direkt på plats och nyheter spreds via internet i olika nätverk. De första demonstrationerna hade redan genomförts men vi hade vaga föreställningar om det verkliga läget. På kvällen den 5 januari fick jag genom en bekant ett sms. En norsk läkare, Mads Gilbert skrev från ett sjukhus i Gaza sedan 80 skadade och 20 döda nyss anlänt från den bombade centrala grönsaksmarknaden:”...Vi vasser i död, blod og amputatet. Masse barn.Gravid Kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig…..Fortell videre, rop det videre. GJÖR NOE!! GJÖR MER! Vi lever i historieboka. nå..alle.”Senare på dygnet intervjuades han av den kanadensiska web-tidningen Global Research och berättade om skador som bara kunde förklaras med det nya vapnet DIME (Dense Inert Metal Explosive) – en av Förenta staterna utvecklad bomb som effektivt lemlästar människor.Mads Gilbert och hans kollega Erik Fossum är båda ansedda läkare och professorer med 30-årig erfarenhet av krigskirurgi och stödarbete i Västasien bland annat under det israeliska angreppet på Libanon år 2006. När anfallet på Gaza inleddes, störtade de iväg till det största sjukhuset, al-Shifa, för att hjälpa till. De arbetade dag och natt i två veckor – den längsta tid det går att vara produktiv i en sådan uppgift. På kvällarna rapporterade de till omvärlden till exempel i den ansedda medicintidskriften ”The Lancet”. Gilberts SMS blev världsberömt och citerades i FN:s säkerhetsråd.De båda läkarnas berättelse finns nu i Ögonen i Gaza, en fantastisk bok. De skriver ungefär vartannat kapitel om vad de såg och gjorde; sakligt och ursinnigt men utan sentimentalitet och falsk medömkan. De återger offrens berättelser och deras skador, de kirurgiska ingreppen, kaoset på sjukhuset efter varje bombvåg när det rådde brist på allt, de nödvändiga prioriteringarna för att avgöra vilka som kunde behandlas och vilka som måste lämnas att dö, de anhörigas oro och den palestinska sjukhuspersonalens situation.Skildringen är ohyggligt gripande och effektiv av flera skäl. Författarna är politiskt och historiskt kunniga. De ser händelserna i perspektiv av Israels tidigare politik och krig. De är uppenbarligen mycket skickliga läkare och håller huvudet kallt. De klargör från början att språket är en maktfaktor och nämner genomgående saker vid dess rätta namn. Israel är ”ockupant” och utövar ”statsterrorism”, ”bosättningarna” är ”kolonier”, Gazas folk utkämpade inte ett krig utan blev överfallet, Israel var angriparen och palestinierna försvarare.Läkarna fotograferade hela tiden och ett stort antal realistiska färgbilder illustrerar berättelserna. Välgjorda kartor gör det möjligt för läsaren att följa händelseutvecklingen geografiskt. Och när de skriver nästan ett år efteråt, kan de sätta in sina upplevelser i ett större sammanhang. En mängd rapporter och vittnesmål har visat att deras intryck på plats inte bara var riktiga utan också att massakern varit mer detaljplanerad, omfattande och brutal än de kunnat föreställa sig. Boken blir därigenom även en historielektion. De skriver i vredesmod, rappt och medryckande.Israel bombade ingalunda planlöst och utan urskillning. Målen var omsorgsfullt utvalda och propagandakriget minutiöst förberett. Redan första dagen bombades polisstationer och offentliga byggnader och därmed de myndigheter vars uppgift var att organisera räddningsarbetet. FN-byggnader och parlament bombades. Infrastrukturen slogs ut och el- och vattenförsörjningen bröts. Därefter bombades skolor, sjukhus, moskéer, marknadstorg och bostadshus. Markstyrkor gick in, skövlade och utövade prickskytte på ambulanstransporter och FN-fordon. Fosforbomber riktades mot oskyddade civila och soldater kunde skjuta ner kvinnor och barn på öppen gata. Blockaden upprätthölls hela tiden och hindrade tillförsel av mat, sjukvårdsutrustning och andra förnödenheter.När elden upphörde den 18 januari hade drygt 1400 av Gazas 1,5 miljoner innevånare fått sätta livet till varav majoriteten kvinnor och barn. Omkring nio av tio offer var civila. Därtill kommer över 5000 skadade och de oundvikliga psykiska följderna för hela befolkningen. Medelåldern i Gaza ligger under 18 år.Målet för operationen ”Gjutet bly” hade till 90 procent uppfyllts enligt fredspristagaren och presidenten Shimon Peres dvs. ”att ge invånarna i Gaza ett så hårt slag att de tappar lusten att skjuta mot Israel. Det är allt.” Eller som en hög israelisk befälhavare uttryckte det: att skicka Gaza ”årtionden tillbaka i tiden”.Gilbert och Fossum arbetade främst som läkare och gjorde som sådana otvivelaktigt en stor insats. Men Shifa-sjukhuset har ca 400 läkare och är bland världens främsta att behandla krigsskador. Läkarna ser själva sin insats i det avseendet som marginell. De kunde visserligen bidra med administrativa råd som ledde till effektivare mottagning och behandling av akuta fall i de kaotiska situationerna. Men deras viktigaste insatser låg på andra plan. Dels var de ett tecken på att åtminstone några i världen utanför Gaza brydde sig om vad som hände. Det var en uppmuntran när världen i övrigt lät massakern pågå vecka efter vecka utan åtgärder mot Israel. Dels rapporterade de händelserna till omvärlden via telefon, SMS och mail. De bröt igenom Israels hörnsten i propagandakriget: att offren inte skulle höras och att inga utländska journalister därför fick släppas in i Gaza. Där fanns visserligen cirka 100 fast anställda palestinska journalister och ytterligare hundratals frilansare och TV-kanalen al-Jazira sände direkt. Men i europeiska massmediers ögon var dessa inte trovärdiga och återgavs inte till exempel i svensk television (Public service?). Många reportrar stod i stället på ”skammens höjd”, som den kallades i Gaza, vid Sderot och förfärades över Hamas och dess tämligen ofarliga hemgjorda raketer - precis som Israels propagandastrateger hade planerat.Gilbert och Fossum genomförde ett 20-tal intervjuer om dagen (eller rättare sagt om natten) och skickade ut bilder och artiklar i en strid ström. Israel försökte blockera deras kommunikation utan större framgång och måste ha varit ordentligt störda av deras verksamhet. När läkarna slutligen skulle evakueras över den egyptiska gränsen, hindrades de på ett märkligt sätt. De uppmanades utan förklaring att vänta och övernatta utomhus på en gård vid gränspassagen. Under natten bombades gården. Men läkarna hade lyckats tvinga sig in i administrationsbyggnaden och undkom. De drar själva inga växlar på händelsen – de kan säkert inte bevisa något - men nog ser det ut som ett rent mordförsök. Om de inte haft erfarenhet av liknande situationer sedan tidigare och stått på sig, hade de förmodligen aldrig kommit hem. Och de hade inte kunnat skriva någon bok.***22 sömnlösa nätter – en bok om kriget i Gaza, en antologi med bidrag från 15 skribenter, ger ytterligare perspektiv på massakern. Där skriver ögonvittnen och Palestinaaktivister såväl som kritiska journalister i Israel och svenska politiker och akademiker. Klas Sandberg svarar för det mest intressanta inlägget, en detaljerad genomgång av Israels propagandakrig. Framställningen av Hamas som jämnstark part och skyldig till brott mot vapenvilan liksom anklagelsen att använda mänskliga sköldar var planerade långt i förväg. Likaså frånvaron av västerländska journalister i Gaza (gränsen stängdes redan i september 2008), placeringen av material i internationell press, insändarstormar och motinlägg enligt förutbestämda mallar så fort kritiska synpunkter dök upp någonstans. Alla israeliska övergrepp förnekades eller – om de bevisats – betraktades som enstaka misstag eller framprovocerade av Hamas. Men denna gång gick det snett för Israel. De kunde inte helt isolera Gaza och verkligheten trängde ut – inte minst genom de två norska läkarna – och avvek dramatiskt från propagandabilden. Händelserna var alltför groteska. Sedan började även israeliska soldater vittna och avslöja en moral inom krigsmakten som för tankarna till den amerikanska utrotningen av urbefolkningen. Hoppas att de journalister och politiker, som läser Klas Sandbergs artikel och ser att de fungerat som Israels megafon, kritiskt rannsakar sin insats.Bombangreppen är visserligen över men blockaden och utsvältningen av Gazas folk fortsätter. Och det så kallade världssamfundet gör ingenting åt det. Israel trotsar alla utan påföljd. Övriga artiklar i antologin ger tillsammans en bra bild av problematiken i Palestinafrågan. Boken innehåller de viktigaste FN-resolutionerna och värdefulla ordförklaringar och länksamlingar. Men det är slående hur svårt många skribenter – såväl gräsrotsaktivister som akademiker och politiker – har att politiskt formulera våra uppgifter i Sverige. Vilka åtgärder bör vi – individer och organisationer – tvinga fram i Sverige för att stödja Palestinas folk och hur ska vi gå tillväga? Flera namnkunniga debattörer har en benägenhet att resonera som om de vore FN: s generalsekreterare och ge recept på ”lösningar” och ge råd hur befrielserörelserna skall agera. Inte för att det är något fel att analysera parternas läge och politik, möjliga utvecklingsvägar och diplomatiska framstötar, men det är ändå i första hand en fråga för de berörda folken. De som i antologin utmärker sig positivt i det avseendet är Mattias Gardell som tar upp aktionen ”Ship to Gaza” och Naomi Klein som argumenterar för internationella sanktioner mot Israel av det slag som fick apartheid-regimen i Sydafrika på fall. Det är exempel på meningsfulla uppgifter för solidaritetsrörelsen. Det är hög tid att ta strid om den svenska utrikespolitiken i Palestinafrågan. ”22 sömnlösa nätter” ger riklig ammunition till den striden. Och läkarna Mads Gilbert och Erik Fossum har givit oss ett föredömligt exempel på hur en stor politisk och humanitär insats i praktiken kan förenas med – och kanske förutsätter - skarp analys, sunt förnuft och kompromisslöshet.

Ursprungligen publicerad i Politiken.se 18 mars 2010