Skriv ut denna sida

Flyktingkrisen och vår mänskliga värdighet

Svante Svensson 2 oktober 2015

På olika vänsterhemsidor finns ibland ett märkligt synsätt. Skribenter framställer sig sitta inne med ”sanningen” mot ”PK-eliten” eller ”gammelmedia”.  Sådan argumentation har hittills mest återfunnits på brunhögerbloggar som ”avpixlat” och liknande. Men skillnaden mellan vanliga tidningar och bloggar består egentligen i att  vanliga tidningars uppgifter är kollade av professionella journalister, medan bloggarna är tummelplatsen för rykten, desinformation och självöverskattning. Samt allt för snabbt hopskrivna inlägg.

 


Det finns t.om en blogg där Ungerns handlande i flyktingkrisen (knivbladstaggtråd, tårgas, poliser och militär) framställs i termer av en liten ”småstat" som bara försöker hävda sin gräns. Och att Sveriges och Tysklands agerande för en gemensam plan från EU för att i någon mån förbättra läget skulle vara motiverat av att ungrare och finnar inte är ”arier”.

Då hamnar man rejält snett.

Flyktingkrisen är inte något som kommit plötsligt. Den har förstås sina djupa rötter i kolonialismen och imperialismen. Flyktingarna från Afrika har varit på väg flera decennier och orsakerna är väl skildrade i Fabrizio Gattis bok ”Bilal”.  Flyktingkatastrofen i Syrien är nu av bibliska dimensioner. Halva befolkningen har övergivit sina hem.

Det man i detta läge måste förstå är att det inte går att stoppa dessa flyktingar som vandrar på fält, på järnvägsspår och på motorvägar. I vilket fall inte om vi vill behålla vår egen mänskliga värdighet.

Majoriteten av länderna på jorden har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Den kom till efter andra världskriget. Där står det helt enkelt att om en person söker asyl i ett land, och uppfyller de villkor som står i konventionen, så har den personen RÄTT till skydd.

För att slippa undan problemet att man anslutit sig till flyktingkonventionen och ändå ville begränsa flyktingströmmarna uppfann man Frontexsystemet i EU. Det gällde att förhindra att flyktingar överhuvud taget kom fram till gränsen. Då kan de ju inte söka asyl. Några andra sätt att söka asyl än att ta sig till gränsen tillhandahöll man inte. Det som då hände var att smugglare insåg möjligheterna och eftersom båtarna beslagtas använder man sig av billigaste och uslaste vrak man kan. Hans Rosling har mycket illustrativt berättat om detta i TV. Detta har lett till att desperata flyktingar har drunknat och dött i stora skaror. I Bilal redovisade Gatti att kring 2006 dog ca 12% under överfarten till Italien. Men flyktingströmmen kunde man ändå inte stoppa. Den som hotas av döden skyr inga faror och försöker på alla sätt undkomma. Det är något mänskligheten vetat sedan tusentals år. En gammal gåta lyder: ”Vad är det som tar sig över de tjockaste och högsta murar? Svar: En åsna lastad med guld”

Dåvarande Berlusconiregeringen i Italien, som ju ligger närmast Afrika i Medelhavet, försökte hindra flyktingarna på två sätt: 

Det första var att införa lagar som sade att det var olagligt att hjälpa flyktingar på havet och på land. Och så gjorde han upp med Libyens ledare Khadaffi om att denne skulle stoppa flyktingarna redan i Libyen. Vilket denne gjorde dels genom att göra razzior och köra ut folk tillbaks i  öknen och lämna dem där. Naturen tog hand om resten. Flyktingarna dog av törst och umbäranden.

Det andra sättet var att öppna eld mot flyktingbåtar som försökte lämna Libyen.  Detta var samma metod som DDR använde vid sin mur.

Därefter kom en skändlig period. Man såg till att Italienska sjöräddningen och sjöräddningen på Malta kommunicerade dåligt med varandra. Detta ledde till stora katastrofer, eftersom vanliga fiskare inte vågade hjälpa. Det hade ju Berlusconiregeringen sett till att det var olagligt.

Resultatet blev olyckor med flera hundra döda, som kunnat räddas. Flyktingar med mobiltelefon försökte ofta larma men larmcentralen på Lampedusa kunde hänvisa till larmcentralen på Malta som var mycket långt bort. Resultatet blev att båtar sjönk innan någon räddning kom fram och människorna drunknade i vattnet.

En gång inträffade det t.o.m. att en liten gummiflotte flöt omkring i flera veckor på havet. Motorn hade gått sönder. Många båtar gick förbi  utan att hjälpa. ( Vilket är olagligt enligt sjölagarna.  Man måste ovillkorligen bistå fartyg i nöd.) Men dessa båtar ingrep alltså inte eftersom det var förbjudet att hjälpa flyktingar. Människorna dog av törst på gummibåten.

Sedan gjorde den nye påven Franciskus sin första resa i ämbetet till ön Lampedusa och yttrade att Medelhavet hade förvandlats till en grav och ställde sig på flyktingarnas sida. Då kom äntligen en eftertankens tid som vi just nu bevittnar konsekvenserna av.

Just nu har vi de desperata flyktingarna från Syrien, Afgahnistan , Eritrea och Irak. Många kommer från Turkiet via Grekland och vi ser deras förtvivlade vandringar mot stater som kan ta emot dem.

I Tyskland skedde nyligen det märkvärdiga att en politisk ledare Angela Merkel stod upp och sade att ”dessa måste vi ta hand om” och därefter konstaterade det uppenbara: ”Wir schaffen es” Vi klarar det. Och då visar det sig att det främlingsfientliga regeringspartiet i Ungern försöker krångla till det hela. De vill ståndaktigt ”hålla sina gränser”. Vilket då genomförs ända till att spruta tårgas på flyktingarna.

Observera att detta innebar att man sprutade tårgas på små barn!

Här finns en gräns som varje kännande och tänkande människa omöjligen kan passera. När man sprutar tårgas på barn har man passerat denna gräns och människor som gör så måste ställas till svars. I Haag eller annorstädes.

De som tror att man kan hindra desperata flyktingvågor av det slag vi nu ser - med stängsel, murar, poliser eller soldater - förstår inte att det enda sättet att klara av detta är att skjuta skarpt.

Vilket innebär att man skjuter skarpt på barn, gravida kvinnor, åldringar och andra.

DDR muren kunde bara upprätthållas genom att man sköt. Flera hundra personer mördades vid den muren. Och sen skall de som nu sprutar tårgas på barn komma ihåg att det kommer en uppgörelse. Förr eller senare. Murvakterna fick sina välförtjänta straff. De lagar som dömde Nazisterna i Nürnberg är nu grunderna för folkrätten. Man kan i sådana fall inte hänvisa till att manlytt orderı. 

Historien visar att det inte går att upprätta stängsel eller murar eller vilket som helst hinder som kan stoppa desperata flyende människor såvida man inte skjuter skarpt.

Och då förlorar vi som låter detta ske vår mänskliga värdighet!

Vår uppgift just nu är därför, att så bra som möjligt och med alla medel vi besitter, kunna ta om hand de flyende.  Detta har stora mängder av frivilliga och volontärer insett och inställningen till flyktingar ändras snabbt. De som vill bevara sin mänskliga värdighet är den stora majoriteten.

Precis som min pappa och hans inkallade kamrater 1944 tog hand om en del de 30 000 flyktingar från Baltikum som kom till Gotland och Roslagen.

Precis som de Vita Bussarna tog hand om tiotusentals koncentrationslägerfångar.

Precis som Raul Wallenberg räddade tiotusentals judiska människor i Budapest 1944-1945.

Och så vidare.

Och som kontrast kan man erinra sig  de uppsalastudenter som vid det beryktade ”Bollhusmötet” 17 februari 1939 röstade mot att ta emot 12 judiska läkare från Tyskland. Det skulle inte gå hävdade dessa. Tolv läkare skulle vara en ren flyktingpolitisk katastrof. 

 Och deras skam är monumental.

Vad gör vi mot dessa våra minsta? Detta ord från bibeln sammanfattar väl den mänskliga erfarenheten att allt samhällsbyggande förutsätter att vi är medmänskliga. Detta är basen för vår mänskliga värdighet.

Desto konstigare är det då att det under de senaste månaderna dykt upp bloggare och andra som hävdar att det viktigaste är inte att hjälpa de som nu flyr, utan att vi skall i stället diskutera ”orsakerna” till flyktingkatastrofen. Ja det finns t.o.m. de som hånar den våg av hjälpvillighet och solidaritet som vi nu ser i Sverige och i flera europeiska länder.  

De delar i själva verket brunhögerns förakt för altruism. 

 

 

Svante Svensson

Relaterade artiklar (efter tagg)