Men det blev som vi motståndare redan då kunde utläsa ur EU:s fördrag och ekonomiska riktlinjer. Där framgick bland annat:
- Att offentliga välfärdstjänster ska konkurrensutsättas och privatiseras. Ajöss med solidarisk välfärd. En nyliberal politik för kommersialisering av hela samhället var fastslagen.
- Att arbetskraftens fria rörlighet är en grundpelare, nyttig för storfinansen men till nackdel för arbetarklass, solidaritet och facklig organisering. Se Lavaldomen.
- Att gifter i livsmedlen, som Azofärgämnen, måste accepteras och folkhälsoaspekter, där Sverige var en föregångare, offras på den fria konkurrensens altare.
- Att unionen ska ha gemensam säkerhetspolitik. Idag är krigsalliansen Nato i praktiken unionens väpnade arm.
Talet om EU som fredsprojekt motsades redan då för tjugo år sedan av EU:s intervention i Jugoslavien, men det var en alltför het potatis för etablissemangspersoner inom EU-motståndet att ta i. Idag ser vi EU:s stormaktsspel i Ukraina.
EU kunde inte acceptera de folkvaldas betänkligheter i ett suveränt land mot ett associationsavtal som skulle knyta Ukraina till Nato och innebära nyliberala diktat. Tillsammans med USA drev EU fram en statskupp som förde fascister, rysshatare och krigsivrare till makten. Det illustrerar att EU är ett imperieprojekt och inte ett fredsprojekt.
Hur kommer det då att gå med EU på sikt?
EMU har redan delvis havererat. Det har kortsiktigt varit till viss ekonomisk fördel för Tyskland men sänkt Medelhavsländerna. Förra året var EU:s genomsnittliga BNP-tillväxt minus 0,2 procent. De nyliberala stålbaden ökar de sociala och nationella motsättningarna. Sveriges folk har haft nytta av att väljarna sa nej till EMU 2003.
På sikt kommer inte folken att acceptera att storfinans och politiska eliter eliminerar demokratin genom en överstatlig politisk tvångströja, EU. Nationer existerar och har tillkommit genom en månghundraårig process. Inom nationalstatens ram har folken kunnat realisera ett visst inflytande. Därför är EU en anakronism.
Det demokratiska EU-motståndet måste stärkas för att stå emot den fascistisering som EU-politiken bäddar för.
Ulf Bjerén
(Not: Denna text är även publicerad i Sydöstrans papperstidning2014-11-13)