Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften.  Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer.

Talade ju i Paris (se “Justice internationale et impunité, le cas des États-Unis”, ISBN: 778-2-296-02924-8) om hur Förenta staternas president och Storbritanniens premiärminister kunde dömas enligt Nürnbergprejudikatet. (Jag är inte “gumanist” och skulle lika litet uppröras över att de sedan sprattlade som jag upprördes över att föregångarna från Tyska riket tvangs till det.)

Det är ingen svårighet att tolka skeendet. Förenta staterna drev med hjälp av sådana aktivister inom EU som vår utrikesminister fram den nuvarande krisen (och bröt medvetet den undertecknade februari-kompromiss som tycktes kunna avvärja konflikt). Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett “rättvist krig”. Detta är nu till och med troligare än det var 1952 ty de folkliga motkrafterna i Europa tycks denna gång helt förlamade. (De finns dock utanför Europa. Såvitt jag nu kan bedöma skulle BRIC-blocket inte ge sitt stöd åt Förenta staternas - och EU: s – krig.) Inget är ännu avgjort. Balansen väger.

 

Hur detta krig skulle utvecklas vet vi inte. Det bleve hur som haver en katastrof för folken i våra länder. Sverige skulle – på grund av den svenska utrikesledningens aktivism och våra generalers fnoskiga krigsplaner – drabbas mycket hårt. Tyskland – om inte dess storkapital av egna intressen tvingar Merkel till reträtt – skulle kastas tillbaka till ett noll-läge värre än sommaren 1945.

 

Vad det som kallar sig vänster beträffar bör vi minnas hur det gick till i Norge när den stora reformistiska arbetarrörelsens ledare togs upp i Förenta staternas knä och samtidigt beordrade utrensning av oppositionen. Eller hur den tyska socialdemokratin vek sig 1914. Eller hur det stora franska kommunistpartiet inte förmådde ta klar antiimperialistisk ståndpunkt i Algerietfrågan (fast de hade gjort det trettio år tidigare om Marocko).

 

Detta måste skrivas i klartext.

Not. BRIC-blocket: BRIC är en förkortning för Brasilien, Ryssland, Indien och Kina som ofta uppträder gemensamt i internationell politik. - red.

TfFR 140407

Kommentarer

Stefan Lindgren 140407:

Ja, många förutsättningar är för handen. Om fascisterna i Kiev attackerar med tillräcklig kraft i de
utlysta antiterroristiska operationerna i SÖ Ukraina tror jag inte att Ryssland kommer att rulla tummarna.

Går då Nato in i Ukraina. Det är fullt möjligt. General Dempsey säger idag att USA/Nato skulle göra det. Man kan hänvisa till åtaganden gjorda inom Partnerskap för fred och till begäran om hjälp från Kiev.

De modererande krafterna i Europa är lamslagna av hysterin. Tysk opinion delad i två exakt lika stora block. Mot skulle säkert bara Ungern agera och dom "räknas inte" eftersom de gått i otakt länge redan.

Sanktionspolitiken har den effekten att den sänker krigströskeln, dvs. tilläggspriset för att gå till direkt militär konflikt minskar.

Historiskt finns en regel att när Ukraina vänt sig bort från Ryssland har det alltid delats.

Pål Steigan 140407

Det er helt på sin plass å advare om den svært farlige politikken som USA bedriver.