Hos oss är rätten att ta del av allmänna, dvs. statliga och kommunala, handlingar grundlagsfäst sedan mitten av 1700-talet. Samma syfte, att myndigheters missbruk och misskötsel ska stävjas genom allmänhetens insyn, fyller skyddet för den offentliganställde som meddelar uppgifter, till och med sekretessbelagda sådana, för publicering i tryckt skrift eller i något annat grundlagsskyddat medium, t.ex. radio eller TV. Den privatanställde har inte sådant skydd.
Meddelarskyddet för den offentliganställde har flera beståndsdelar. En är att meddelaren inte får straffas för att han berättat för journalisten. En annan är att han har rätt att vara anonym. Tidningens personal kan straffas om de röjer hans identitet. En tredje del är att myndigheten inte får forska efter vem det är som har "läckt". Också detta efterforskningsförbud är straffsanktionerat.
Som jag berättade i min spalt i nr 4/09, har Yttrandefrihetskommittén föreslagit förstärkningar av meddelarens skydd. Nu har regeringen gått vidare och gjort en proposition (2009/10:81) av kommitténs förslag.
Ett generellt förbud mot repressalier föreslås i tryckfrihetsförordningen (TF) 3 kap. 4 § andra stycket:
"Inte heller får en myndighet eller ett annat allmänt organ ingripa mot någon för att han eller hon i en tryckt skrift har brukat sin tryckfrihet eller medverkat till ett sådant bruk."
Den som brukar sin tryckfrihet är typiskt sett den som skriver en bok och ger ut. Den som "medverkar" till bruk av tryckfriheten kan vara meddelaren, avslöjaren, som tipsar medierna om missförhållanden.
Det här repressalieförbudet föreslås också bli till viss del straffsanktionerat. Regeringen föreslår ett tillägg till TF 3 kap. 5 §:
"För uppsåtligt ingripande i strid med 4 § andra stycket döms, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd, till böter eller fängelse i högst ett år."
Motsvarande regler föreslås i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) som skyddar andra medier, såsom vissa hemsidor, radio, TV, film.
Detta är bra. Under beredningen av förslaget har man funderat – bland remissinstanser och i justitiedepartementet – på hur allvarlig repressalien ska vara för att den ska kunna till straff för en statlig eller kommunal chef. Som man kan se när man jämför förslagen till tillägg med varandra, är det inte alla slag av repressalier, ingripanden, som är straffbara, bara sådana som är eller liknar avskedande, uppsägning och disciplinpåföljd. I propositionens motiv sägs att fråntagande av arbetsuppgifter och uteblivna löneökningar också bör ingå i det straffbara området.
Vad händer då om en offentliganställd person, efter att ha gått till medierna med uppgifter om missförhållanden på arbetsplatsen, sedan blir utfryst av arbetskamrater och chefer? Propositionens motiv förutsätter att JO och JK genom sin tillsyn och sin kritik ska motverka att sådana mer subtila repressalier utövas.
En sak som inte berörs i motiven är följande. Anta att visslaren-meddelaren trots förbudet i TF blir uppsagd och att grunden för uppsägningen uttryckligen är att han meddelat uppgifter till medierna. Ska då uppsägningen anses så till den grad ogiltig att den uppsagde bara kan rycka på axlarna och kasta den i papperskorgen? Eller måste han skriva till arbetsgivaren att han anser uppsägningen ogiltig och sedan vara beredd att stämma in arbetsgivaren till domstol inom vissa kortare frister?
Arbetsgivarens uppsägning utgör visserligen ett brott. Men min gissning är ändå att den uppsagde måste agera enligt lagen om anställningsskydd. Jag tror att risken finns att den straffbara uppsägningen annars kan bli gällande mot honom. Fallet kan verka absurt och teoretiskt. Erfarenheten säger mig att vi jurister ägnar mycken tankemöda åt sådana fall men att det inte brukar vara bortkastat.
Ingemar Folke
Advokat och medlem i föreningen FiB-juristerna (www.tffr.org)