Den gången gällde det palestinier. Nu har israelerna attackerat civila västerlänningar, på internationellt vatten, något som endast pirater och skurkstater brukar ägna sig åt.
Följaktligen har dådet väckt stor uppmärksamhet och vrede. Alla, inklusive FN-chefen Ban Ki-moon, kräver nu en utredning och att blockaden mot Gaza skall avvecklas. Ändå kommer den, med all sannolikhet, att fortsätta. Hur kan detta få fortsätta?
Svaret är inte konstigare än att den som är kompis med skolans störste buse kan bete sig hur som helst på skolgården. USA har genom åren röstat mot en lång rad resolutioner i FN om Mellanöstern – inte minst de riktade mot Israels brott mot mänskliga rättigheter, fängslanden, deportationer och utomrättsliga avrättningar, krig mot grannländerna, murbyggen etcetera – och har på senare år vid ett tiotal tillfällen med sitt veto direkt blockerat säkerhetsrådets resolutioner.
Det enhälliga uttalandet från säkerhets-rådet efter attacken mot Ship to Gaza – och som även USA står bakom, är – ett uttalande, ingen bindande resolution. USA:s vicepresident, Joe Biden, förklarar att Israel har rätt att borda fartygen ”eftersom det är nödvändigt för att förhindra att vapen smugglas till Hamas”.
Några dagar efter attacken mot Ship to Gaza, stoppas och bordas den eftersläntrande båten Rachel Corrie, uppkallad efter en ung amerikanska dödad 2003 av en israelisk bulldozer under försök att stoppa en husrivning i Gaza. Denna gång uteblir skottlossningen och aktionen inskränks till sjöröveri, kidnappning och stöld – världen drar en suck av lättnad, kommentarerna uteblir och ribban har höjts ytterligare för vad Israel utan kritik kan ta sig för, en slags normalisering av det onormala eller ”de små stegens tyranni” för att tala med den australiensiske journalisten John Pilger.
Säkerhetsrådets resolution 1 860 antagen under Israels invasion i Gaza (8 januari 2009) med siffrorna 14–0 och USA:s röst som nedlagd, kräver ”obehindrad försörjning och distribution i Gaza av humanitär assistans, inklusive mat, bränsle och medicinsk behandling” och ”välkomnar initiativ syftande till att skapa och öppna humanitära korridorer och andra mekanismer för hållbar leverans av humanitärt bistånd”. Det är detta som Ship to Gaza lutar sig mot när man seglar mot Gaza med en last av byggnads-, skol- och sjukvårdsmateriel. Gaza är ingen del av Israel, lasten är kontrollerad och registrerad och kan inte hota Israel, och det råder heller inget krigstillstånd som skulle kunna medge ”inspektioner” av fartyg på internationellt vatten. Trots detta stoppas aktionen.
Projektet Ship to Gaza tycks alltså, åtminstone temporärt, ha nått vägs ände. Det går naturligtvis inte att med berått mod skicka ytterligare människor rakt in i en situation som med all sannolikhet innebär risk för kidnappning, fängelse och kanske död. Utifrån det som skett är det lätt att bli pessimistisk och konstatera att doktrinen om oproportionerligt och orimligt övervåld mot oskyldiga faktiskt fungerar. Att något fredligt och humanitärt hjälparbete i detta fall faktiskt inte är möjligt. Men det kan finnas utvägar.
Sedan Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har förklarat sig villig att personligen, med lämplig militär eskort, försöka bryta blockaden kommer saken i ett annat läge. Turkiet är medlem av Nato och en attack mot ett Nato-land skulle (enligt Nato-stadgan, artikel 5) innebära en attack mot alla medlemmar. Den risken är Israel, som självt eftersträvar Nato-medlemskap, knappast villigt att ta. Dessutom leder Sverige sedan april i år den så kallade ”Operation Atlanta” vars mål officiellt är att skydda humanitära transporter till Somalia. Om det finns något verkligt hot just där, utanför Somalia, tål att diskuteras – men i Medelhavet skulle den svenskledda operationen absolut kunna göra skillnad.
Palestinierna för sin del har sedan länge insett att man aldrig kommer att kunna besegra Israel militärt. Den nuvarande icke-våldsstrategin bygger i stället på icke-samarbete med ockupationen, utveckling av egna resurser och sikte på ett de facto-utropande av en självständig palestinsk stat redan 2011. Nya regler införs nu angående icke-beröring med bosättarprodukter och straff för dem som tar arbeten för bosättarnas räkning. EU-domstolen fastslog nyligen att produkter tillverkade på Västbanken inte kan saluföras som israeliska, och att all handel därifrån skall gå via den palestinska myndigheten. Teoretiskt gäller detta även bosättarprodukter.
Det palestinska civilsamhället har formulerat en plattform för internationellt stöd till den civila olydnadskampanjen – ”Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) against Israel Until it Complies with International Law and Universal Principles of Human Rights”. I korthet innebär detta, som framgår av namnet,
Bojkott av Israel inom olika områden som konsumtion, handel, vetenskap, sport, turism och kultur
Avinvesteringar (Divestment), det vill säga tillbakadragande av investeringar framför allt i företag inblandade i ockupationen
Sanktioner som finansiella, handels- och reserestriktioner, inskränkningar i diplomatiska förbindelser och luftfart.
Målet för BDS-kampanjen är förmå Israel att ta sitt ansvar att erkänna det palestinska folkets ”oförytterliga rätt till självbestämmande” och fullt ut verka enligt internationell lag genom att:
Avsluta ockupationen och kolonisationen av allt arabiskt land och montera ner muren.
Erkänna de fundamentala rättigheterna för de arab-palestinska medborgarna i Israel till full jämlikhet.
Respektera, skydda och verka för rätten för palestinska flyktingar att återvända till sina hem och egendomar så som stadgat in FN-resolution 194.
Det finns mycket för den internationella BDS-kampanjen att göra. Vi vet att det är Volvomaskiner som river palestinska hus på Västbanken, att företaget Veolia, som trafikerar många svenska orter, varit djupt insyltat i planerna på bygget av en spårväg på ockuperat område, och att låsföretaget ASSA-Abloy haft sin huvudtillverkning i bosättningen Ariel.
Vi har sett hur den svenska regeringen delat ut ett eget fredspris till en israelisk krigsaktivist och alldeles nyligen välkomnat Israel in i den ekonomiska gemenskapen OECD, hur svenska militärer har vapensamarbete med den israeliska krigsmakten, hur Hennes & Mauritz öppnar nya butiker bland ruinerna av raserade palestinska hem, hur ICA, COOP och andra dagligvarubutiker glatt saluför israeliska produkter, som den populära kolsyremaskinen ”Soda Stream”, i Sverige marknadsförd av företaget ”Empire” ägt av den tidigare ledaren för” Ny Demokrati” Ian Wachtmeister - tillverkad på ockuperade områden. Och hur Konsum Väst nu som bäst saboterar sina medlemmars beslut på årsstämman att sluta saluföra israeliska varor.
Vi ser hur IFK Göteborg spelat vänskapsmatcher israeliska ”Hapoel Tel Aviv” – trots att palestinska idrottsmän inte ens tillåts lämna sina byar. Hur svenska forskare fortsätter sitt samarbete med israeliska kollegor medan palestinska universitet isoleras och stängs. Hur israelisk propagandafilm visas på svenska filmfestivaler. Och hur alla alldeles nyligen gulligullat med den israeliska våldsregimen i Eurovisionsschlagerfestivalen.
USA och EU har sedan 2006 medvetet frusit ut och isolerat den valda palestinska ledningen, den kanske mest demokratiskt valda någonsin i Mellanöstern, och har genom terrorstämplingen av Hamas i praktiken omintetgjort någon vettig dialog. Sverige försökte under sin tid som EU-ordförande inte på något sätt bryta den olagliga blockaden av Gaza. I stället har man utvecklat samarbetet med Israel – där inget av de tre stora politiska partierna Likud, Kadima och Arbetarpartiet i sina program erkänner någon palestinsk stat - inklusive vapensamarbete och ett ytterst förmånligt handelsavtal. Det är detta som måste ändras.
Sverige medverkar idag, genom EU, i sanktioner mot bland annat Vitryssland, Burma, Elfenbenskusten, Eritrea, Guinea, Iran, Kina, Nordkorea, Liberia, Libyen, Moldavien, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Syrien och Zimbabwe. Sverige har sanktioner mot ett tjugotal länder – men inte mot Israel! På direkt förfrågan om varför svarar regeringen att sanktioner är ett tveeggat vapen. Inställningen delas av oppositionen. Men tydligen gäller det bara Israel?
Det är många som uppenbarligen behöver lära sig att känna igen en förbrytarregim när den står mitt framför oss. Några dagar efter att svenska medborgare angripits med eldvapen av Israel på internationellt vatten spelar det svenska U21-landslaget fotboll mot Israel. Detta betyder att man, trots Israels ytterst pedagogiska våldsuppvisning, ändå inte lyckats förstå och ta till sig informationen. Att Fotbollsförbundets ordförande, Lars-Åke Lagrell, känner ”olust” inför matchen räcker liksom inte. Budskapet är att Israel skall bojkottas, inte trivas med. Har man just inom idrottsrörelsen extra svårt att förstå detta?