“Monopolkapitalet” uppdaterat
År 1966 utkom Paul Baran och Paul Sweezys “Monopoly Capital: An Essay on the American economic and Social order” (på svenska 1970). Det var ett banbrytande verk i den marxistiska traditionen som baserade sig på noggranna konkreta studier av den tidens kapitalistiska samhälle. Några kapitel i boken publicerades i förväg i tidskriften Monthly Review som Sweezy då utgav tillsammans med Leo Huberman.
Under detta år, 2012, utkommer ”Monopoly-Finance Capital: Politics in the Era of Economic Stagnation and Social Decline” av tidskriftens nuvarande utgivare, John Bellamy Foster, och Robert W. Mc Chesney och R. Jamil Jonna. De avser bland annat att aktualisera Baran och Sweezys studie. Det har ju gått 46 år sedan den utkom och kapitalismen har förändrats på många sätt. Och liksom sina föregångare har de publicerat några kapitel i förväg i Monthly Review.
Ett viktigt nytt inslag i kapitalismen är utvecklingen av Internet. Kapitlet om detta finns sammanfattat i artikeln ”Internet och kapitalet” på FiB/Ks hemsida under fliken Utrikes (publicerad den 22 augusti 2011).
Ytterligare ett nytt inslag i nutidens världskapitalism är den globala arbetskraftsreserven. Den har blivit större, är sammanhängande och verkar numera lönenedpressande över hela världen. Här följer några huvuddrag i det kapitlet.
Den globala arbetskraftsreserven
Kapitalistiska ekonomier har alltid haft arbetskraftsreserver, människor som varit beredda att ta de ofta sämsta och lägst betalda jobben när alternativet varit arbetslöshet och misär. Reserven har varierat i storlek och sammansättning i olika tider och länder men dess funktion har varit likartad. Den har pressat lönerna nedåt genom sin inverkan på utbud och efterfrågan på arbetskraft. Och därigenom har den bidragit till samhällets polarisering och ökningen av inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Sedan den ekonomiska krisen slog till i början av 1970-talet har emellertid stora förändringar av arbetskraftsreserven ägt rum.
I artikeln ”The Global Reserve Army of Labor and the New Imperialism” i tidskriften Monthly Reviews novembernummer analyserar de amerikanska professorerna John Bellamy Foster (sociologi) och Robert W. McChesney (kommunikation) samt R. Jamil Jonna (doktorand i sociologi) hur världens arbetskraftsreserv förändrats. Under större delen av 1900-talet hindrades världskapitalismens utbredning av de ”reellt existerande” socialistiska staterna. Men de ekonomiska reformerna i Kina i slutet av 1970-talet och östblockets sammanbrott ett decennium senare, innebar att dessa länder inlemmades i världskapitalismen och dessutom gav den ett kraftigt tillskott av arbetskraft. Mellan åren 1980 och 2007 ökade den enligt ILO från 1,9 till 3,1 miljarder människor av vilka 73 procent nu finns i utvecklingsländerna och 40 procent enbart i Kina och Indien. Andelen för länderna i ”Nord” (Förenta Staterna, Kanada, Japan, Australien/Nya Zealand och Europa exkl. några östeuropeiska länder) minskar kraftigt. De övriga, i ”Syd”, har ökat sin andel av industrijobben från 51 procent år 1980 till 73 procent år 2008.
Arbetskraftsreserven fungerar som en regulator i ekonomin. Den minskar i goda tider genom nyanställningar. I sämre tider ökar den i samband med nedläggningar och avskedanden. Dessutom upphör ständigt en del arbetande människor genom skador och sjukdom att vara ”anställningsbara” och förpassas till reserven.
Författarna uppskattar de fast lönearbetande i världens industrier år 2011 till: 1,4 miljarder människor medan arbetskraftsreserven uppgick till 2,4 miljarder. Den fördelas som följer:
Periodvis anställda i osäkra arbeten 1700 miljoner
Arbetslösa 200 miljoner
Ekonomiskt inaktiva 500 miljoner
dvs. totalt 2400 miljoner
Proportionen mellan fast anställda och reserven har varit närmast konstant under de senaste femton åren.
”Osäkra arbeten” omfattar deltids- eller säsongsjobb liksom personliga kontrakt (arbetande utan löneavtal, hemarbeten, egna firmor), ”gästarbetare” oftast i Nord, den ”informella sektorn” i många utvecklingsländer till exempel olika former av gatuförsäljning. Lantarbetare som hotas av småjordbrukens industrialisering räknas hit – de utgör potentiella industriarbetare.
Till kategorin ”arbetslösa” räknas de som aktivt sökt arbete under de senaste veckorna. De är relativt få, främst för att sociala skyddsnät saknas i större delen av världen. De flesta, som blir arbetslösa, måste därför skaffa sig arbete på något sätt – alternativet är misär och död – och övergår därmed snabbt till kategorin ”osäkra arbeten”.
Till de ”ekonomiskt inaktiva” räknas studenter tillsammans med kriminella och utslagna (”trasproletariatet”) liksom personer som inte är i produktiv ålder.
Uppgifterna baseras på statistik från FN-organet ILO (International Labor Organisation) och omfattar personer i produktiv ålder (24-54 år). Klassificeringen är, intressant nog, mycket lik den Marx använde när han undersökte den ”industriella reservarmen” i England i mitten av 1800-talet.
Författarna menar att denna arbetskraftsreserv länge verkade enbart på nationell nivå på grund av skillnader i teknologisk utveckling, infrastruktur, handelshinder med mera mellan olika länder, men att den numera är global. Inte så att arbetskraften rör sig mer mellan länderna än tidigare; immigrationen av vuxna från Syd till Nord har ligger relativt konstant under en procent av Syds vuxna befolkning. Däremot har kapitalet blivit rörligare. Under de senaste decennierna har vi kunnat se en dramatisk förskjutning av produktionen av varor och tjänster i världen från Nord till främst ett dussintal länder i Syd. Orsaken finns att söka i den monopolisering och globalisering av produktionen som accelererade på 1950-och 1960-talen.
Stora bolag av monopolkaraktär utvecklades i Förenta staterna i slutet av 1800-talet främst inom oljeindustrin och koncentrationen och centraliseringen har sedan fortsatt sedan dess. Efter varje kris har storbolagen blivit färre och större och deras utlandsverksamhet har ökat. Efter andra världskriget började de kallas ”multinationella”. De var så stora, opererade på oligopolmarknader och i så många länder att de i allt högre grad kunde placera produktionen i länder med billig arbetskraft.
Priskonkurrensen mellan de multinationella bolagen blev allt svagare; den ledde bara till priskrig som var destruktiva för bolagen själva. Konkurrensen inriktades i stället på två områden. Dels ökade marknadsföringen och försäljningsansträngningarna drastiskt. Dels eftersträvades sänkta produktionskostnader genom rationaliseringar och flyttning av produktionen till länder som var optimala ur kostnadssynpunkt. De stora multinationella bolagen började dominera världsekonomin och begreppet ”världsmarknad” urholkades. Som den framstående kanadensiske analytikern av multinationella företag, Stephan Hymer, observerade redan på 1970-talet: ”Multinationella företag är en ersättning för marknaden som metod för att organisera internationellt utbyte”. En mycket stor del av världshandeln utgjordes redan då av internförsäljning mellan enheter inom samma koncern dvs. med konstgjord prissättning och utan priskonkurrens.
Den stora ekonomiska kris, som slog till 1971, satte ytterligare fart på koncentrationsprocessen och samtidigt som de utvecklade, ”mogna”, ekonomierna i Nord stagnerade fick monopolen svårigheter att hålla vinsterna uppe. Det var svårt i kristider både att höja priserna och att öka försäljningen. Bästa möjligheten att upprätthålla vinstmarginalerna syntes vara att sänka kostnadsnivån genom att rationalisera och utnyttja den globala arbetskraftsreserven där lönerna var som lägst. Det resulterade, tillsammans med vinsterna från oljekrisen år1974 (”Eurodollars”), i stora mängder likvida medel. Men hur skulle dessa användas? Investeringsmöjligheterna i den traditionella ekonomin var få och den expanderande finanssektorn blev lösningen. Spekulationsekonomin gav högre avkastning på pengarna än varuproduktionen och blev framtidens melodi tills den sprack i ”finanskrisen” år 2008. I detta perspektiv låg 1980-talets nyliberalism (med Milton Friedman, Thatcher och Reagan med flera!) i tiden; ideologin passade de stora monopolens strävan efter kostnadssänkningar och internationell expansion som hand i handske. Det var för övrigt i början av 1970-talet som uttrycket ”globalisering” började användas av ekonomer som sökte förklara den omstrukturering av produktion och arbetsförhållanden som då sköt fart.
Utvecklingen under de senaste fyrtio åren har lett till en drastiskt förändrad världskapitalism. I toppen finns monopol-finanskapitalet, främst i Nord, som har ett dominerande inflytande över de stora bolagen och de finansiella institutionerna. I botten finns den globala arbetskraftsreserven. Och avståndet dem emellan ökar (vilket i och för sig inte behöver innebära att reservens reella levnadsstandard sjunker i genomsnitt!).
Världsekonomin domineras numera av ett fåtal stora internationella koncerner. De rör sig över praktiskt taget hela världen i jakten på nya försäljnings- eller spekulationsmöjligheter och kan utnyttja arbetskraftsreserven där den är billig och fylla på den i länder med högre kostnadsläge. Författarna har i två tidigare artiklar i Monthly Review grundligt analyserat denna utveckling (”Monopoly and Competition in 21st Century Capitalism” i april 2011 och ”Internationalization of Monopoly Capital” i juni 2011).
Tidskriften Fortune gör till exempel varje år en sammanställning av de 500 största företagen som verkar globalt. De svarar numera för ungefär 40 procent av världens bruttonationalprodukt dvs. fullt tillräckligt för att ha ett dominerande inflytande på världsekonomins utveckling. Den egyptiske ekonomen Samir Amin menar att denna ”senkapitalism” kännetecknas av ”generaliserade, finansialiserade och globaliserade oligopol” dvs. de har ett stort utbud av olika produkter, hämtar allt större del av vinsten från finanssektorn och verkar över hela världen.
Produktionsprocesserna är vanligen mycket komplicerade och kräver omfattande transportsystem. En persondator från Dell består till exempel av cirka 4500 delar som levereras av 300 leverantörer i många olika länder. En modern bil innehåller bortåt tiotusen komponenter. Det blir allt svårare att avgöra var en produkt är tillverkad. På en iPhone står att den är konstruerad av Apple i Kalifornien och hopsatt i Kina. Men Apple tillverkar inga iPhones. Delarna och komponenterna tillverkas av åtta bolag i Japan, Sydkorea, Tyskland och USA. De skeppas sedan till Shenzhen i Kina där de sätts ihop i Foxconns (ett bolag med huvudkontor i Taipei) fabriker till en arbetslön av 83 cents per timme (år 2008), för att därefter exporteras till USA. De kinesiska arbetarna svarar ändå bara för 3,6 procent av tillverkningskostnaden. Apples vinstmarginal på iPhone var 64 procent år 2009. Om sammansättningen hade ägt rum i USA till en tio gånger högre timlön, skulle marginalen ändå bara ha sjunkit till 50 procent. Men så agerar inte Apple – och kan heller inte agera med tanke på kapitalismens drivkrafter.
Den kinesiska ekonomin har fördubblats tre gånger sedan år 1978 men lönenivån är fortfarande bland världens lägsta. Det kan förklaras med att Kina har en intern arbetskraftsreserv på hundratals miljoner människor. Den ökas ständigt genom att småbönder slås ut på grund av industrialisering eller ”rationalisering” i jordbruket, en utveckling som för övrigt pågår över hela världen. Och om lönerna ändå skulle går upp i Kina, flyttar förmodligen Apple produktionen till något annat land med lägre kostnadsnivå som Kambodja, Vietnam eller Bangladesh. Författarna menar att denna arbetskraftsreserv numera är global. Produktionen kan flyttas lättare än förr från ett land till ett annat och arbetarna i det ena landet spelas ut mot sina kollegor i det andra.
Existensen av den globala arbetskraftsreserven utövar en press nedåt på löner över hela världen. Arbetande människor, även i utvecklade industriländer, slåss knappast längre för reallönehöjningar utan för att behålla den lön och levnadsstandard som de redan uppnått. Det gäller givetvis främst de sämst ställda i löneskalans botten, men även i tjänstemannayrken och bland akademiker som befinner sig högre upp i företagshierarkierna. Svenska ingenjörslöner pressas till exempel successivt ned mot indisk nivå, inte tvärtom.
Författarna är djupt oroade. Den ohämmade världskapitalismen, uppbackad av Förenta staternas krigsmakt, expanderar över hela världen, möjligen med undantag för de länder som Förenta staterna bojkottar som Nordkorea och Kuba, men kroknar under krisen. Toppen blir allt rikare och mäktigare medan miljontals människor slås ut, blir överflödiga, och förflyttas till den globala arbetskraftsreserven. Det innebär även en moralisk kollaps. Författarna ger ett exempel - den amerikanske basketbollspelaren Mike Jordan fick 20 miljoner USD år 1992 för att göra reklam för Nikes sportskor, vilket motsvarade hela lönelistan för de fyra fabriker i Indonesien där dessa skor tillverkades.
De drar också den ofrånkomliga slutsatsen att de politiska och fackliga rörelser som vill motverka denna skrämmande utveckling måste samarbeta och vara solidariska över nationsgränserna.
Åke Kilander
Tidigare artikel av Åke Kilander ur samma bok: