Skriv ut denna sida

Martin Schibbyes vittnesmål

Nils Lundgren 8 december 2011

Lyssna på Mattias Lövkvists och Martin Edströms reportage i Medierna i SR P1  lördag kl 11.03. I veckan har det varit försvarets dagar i rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Rapport från förhandlingarna i Addis Abeba. Vi får höra vad Martin Schibbye sa under sitt anförande i rättssalen. 


Martin Schibbyes vittnesmål vid Lideta Federal High Court, Addis Abeba, 6 december 2011.

Herr Domare, tack för tillfället att tala i er domstol. De seriösa anklagelserna mot mig gör att de här orden är några av de viktigaste i mitt liv.
Först vill jag introducera mig steg för steg för att sen implementera resten av berättelsen.
Jag är en känd och etablerad journalist. Jag är medlem av Svenska journalistförbundet och jag bär med mig ett svenskt presskort. Jag bär även ett internationellt presskort utfärdat av IFJ, Internationella journalistförbundet.
Som en utrikeskorrespondent är det mitt jobb att följa historier och täcka historier var än de må ta mig. Förra året reste jag 199 dagar där jag beskrev konflikter och människorättsfrågor i sexton länder.

Mitt specialområde är att skriva unika historier. Så förra året, till exempel, åkte jag till Filippinerna för att beskriva trafficking och till Adenviken för att beskriva pirater. Jag gör inte det här för att stödja pirater eller slaveri, utan för att förklara till läsare hur de här fenomenen kan existera i dagens moderna samhälle. För att kunna göra det vill jag prata med både ‘the good and the bad guys’ för att ge båda sidorna av en historia till läsarna.

Den här specifika historien började med att vi modigt ville åka dit ingen svensk journalist någonsin åkt förut. Vi ville skriva om Lundin Oils planer på oljeexploatering i Ogadenregionen. Vi ville undersöka vad planerna på oljeutvinning har för konsekvenser för den civila befolkningen. Böcker hade skrivits om det här. Men ingen hade varit i regionen för att se vad som händer.
Så vi bestämde oss på fläcken för att åka för att se om det här företaget skötte sig som de borde göra.
Den här historien hade allt. Företaget var svenskt, människor påverkades i regionen, det fanns organisationer i området som ville att företaget skulle sluta med sin verksamhet.

Första frågan vi ville ställa var: Varför? Varför var ONLF mot oljeutvinningen? Den frågan ledde oss till London. Där har ONLF sin talesperson för media. Vi mötte honom där i mars för en intervju. Jag gjorde mitt jobb som reporter där. Varför var ONLF mot oljeutvinningen, varför ville de inte skriva på fredsavtalet, vad är dess relation till Eritrea? Jag gjorde helt enkelt mitt jobb, direkta frågor kräver direkta svar.
Andra uppdrag tog oss till Nairobi. Där träffade vi flyktingar i flyktingläger. Vi pratade med flyktingar från Ogadenregionen. Det är knepigt att intervjua flyktingar, för det är svårt att bekräfta deras historier. Därför intervjuade vi många olika flyktingar i många olika länder. Vi pratade också med före detta arbetare som arbetat hos underleverantörer till oljeföretaget.
Det är en naturlig del av mitt jobb att följa den här storyn. I Nairobi mötte vi en kontaktperson från ONLF som beskrev hur vi skulle kunna komma in i Ogadenregionen och möta upp med en ONLF-grupp.
Först åkte vi till Galkaio i Somalia och arbetade där i två veckor. Där skrev vi om instabiliteten, torkan och Al-Shabaab; den politiska cocktail som gör att miljoner människor flyr i ett ‘modern day exodus’. Vi skrev också om situationen i flyktinglägren där FN:s hjälpsändningar inte når fram med maten i tid.
Det är väldigt farligt att jobba som reporter i Somalia. För att skydda sig från kidnappare behöver man hyra beväpnade vakter. På hotellet hade vi sex beväpnade vakter. Hotellet vi bodde på användes även av Rädda Barnen och FN:s matprogram. All utländsk personal från de organisationerna använde vakterna när de jobbade.
När vi lämnade hotellet för att göra intervjuer på till exempel marknaden och check-points fick vi ytterligare 20 vakter. Vakterna hade väldigt mycket vapen.

Videon försvaret har visat innehåller bilder på våra vakter i Galkaio, i staten Somalia, inte området. Det är inte ONLF. Det är även en scen där jag håller i ett vapen. Det vapnet tillhör hotellvakten. Han satt på en plaststol på parkeringen utanför hotellet. Jag ville intervjua honom om när han var i strid mot Al-Shabaab. Det är en bra isbrytare att prata om vapen och kat med de här människorna. Jag gör det för att få honom att slappna av, så att han ska lita på mig, så han ska berätta sitt livs historia för mig. Så den här videon visar ingen bisarr vapenträning, det är en arbetsvardag för en utrikeskorrespondent.
Efter två veckor i Somalia beger vi oss in i Etiopien. Det finns ingen skylt längs den långa gränsen som säger “Välkommen till Etiopien, kör försiktigt”. Vi åkte in på natten, runt midnatt, ensamma med en chaufför.

Inne i regionen möter vi en grupp på 15 till 20 stycken ONLF-soldater. Det är runt midnatt. Vi börjar sedan att gå. Planen är att först gå och sedan arbeta. ONLF-gruppen är skeptiska mot oss och säger att vi går för långsamt och att vi tagit med för mycket vatten och för lite kamelmjölk.

Förutom att intervjua ONLF om fredsvtal och deras relation till Eritrea är vi intresserade av den allmänna humanitära situationen. Först då kan vi börja arbeta som reportrar.
Den 30 juni sitter vi och dricker thé vid elden i tätt buskage. Plötsligt hör vi ett skott. Sekunder senare är luften fylld av kulor. Vi förstår att vi är in en eldstrid mellan ONLF och den Etiopiska armén. Något har gått hemskt fel. Vi har planerat sedan tidigare att omedelbart överlämna oss till den etiopiska armén om vi stöter på dem. Men det är svårt att tala genom kulorna. Vi flyr genom buskaget, så fort vi når öppen terräng och får kontakt med etiopiska soldater slutar de genast att skjuta mot ONLF. Vi hade tagit av oss tröjorna för att visa att vi var vita och när vi kom ut ur buskarna arresterade de oss. Jag vill tacka professionaliteten hos Etiopiens väpnade styrkor för att jag är vid liv idag.

Efter arresteringen blev vi intervjuade av ett filmteam om varför vi var med ONLF. Vi berättade samma historia för dem som jag berättar här idag och som vi berättat för lokal polis.
Herr domare, jag kom till Etiopien med ett syfte. Att göra mitt jobb, att följa det svenska oljeföretaget. Jag gjorde en grov och allvarlig misskalkylering, jag gick in i Etiopien utan visum. Jag tog en enorm risk. Men att ta de här riskerna är en del av mitt jobb som utrikeskorrespondent. Varje dag blir kollegor till mig skjutna när de går in i konfliktzoner. Vi gör det inte för att stödja någon grupp och verkligen inte för att stödja terrorism.
Jag tar de här riskerna för att jag tror på journalistiken som en positiv kraft, som kan uppmärksamma konflikter för läsare och göra så att läsarna förstår dem. Jag tog en stor risk för att täcka en unik historia och för att komma hem med en unik historia. Tack för ordet.
Martin Schibbye

 


Antecknat och översatt av frilansjournalisten Mattias Lövkvist som var på plats i rättegången. Mattias Lövkvists hemsida: http://mattiaslovkvist.com/

Lyssna på Martin Edströms och Mattias Lövkvists reportage i Medierna i SR P1  lördag kl 11.03.


Free Johan and Martin
Presskontakt 
Anne Markowski

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

+46 73 680 05 54

LÄNKTIPS:

Argument talar för resor i konfliktområden. Varför går en journalist in i ett konfliktområde? Frågan ställs mot bakgrund av att Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade i Etiopien. Under 80- och 90-talet gick DN:s Anders Forsström flera gånger olagligt in i länder. Den enda skillnaden var att han inte åkte fast.

http://fib.se/se-alla-laenktips/item/802-argument-talar-for-resor-i-konfliktomraden