Skriv ut denna sida

SATELLITDATA SOM TAGITS NER PÅ SVALBARD ANVÄNDES I LIBYEN-KRIGET

Nils Lundgren 23 november 2011
Brennpunkt - Pentagons Øye? Bård Wormdal

Norsk satellitverksamhet strider mot internationella traktater. Satelliter på Svalbard hade stor betydelse under Natos krig i Libyen. Svalbardtraktaten från 1920 förbjuder att ögruppen används för krigsändamål – enligt Ryssland förbjuder avtalet all militär verksamhet där. Men i en ny norsk bok påstås det att satellitstationen SvalSat används för militära ändamål och att data från satelliterna bland annat hade stor betydelse under det Nato-ledda kriget i Libyen. For those who are not familiar with Swedish or Norwegian language

Foto: Thomas Nilsen

Satellitdata som tagits ner på Svalbard användes bland annat under ”Operation United Protector” i Libyen, det hävdar journalisten Bård Wormdal att han kan bevisa.
Den moderna krigföringen blir alltmer beroende av satelliter – för underrättelseverksamhet, styrning av vapen, kommunikationer och mycket annat. På grund av sin placering på Svalbard och i Antarktis har de norska satellitstationerna en unik förmåga. Det är endast de som har fördelen att de kan nå de satelliter som går i en bana över polerna oftare än några andra stationer, varje gång de färdas runt jorden.  Men övervakningen som ska se till vad satelliterna används till har ingen insyn i vilka data som tas ner.


Samtidigt har Norge förbundit sig att inte använda Svalbard och Antarktis för krigföring.

Inte till militära användare
Utrikesdepartementet förnekar att Norge bryter mot Svalbardtraktaten.
Till NRK säger underdirektör Frode Overland Andersen att alla data som tas ner till SvalSat går till kommersiella företag eller allmänna rymdfärdsorganisationer. Han hävdar att inga data levereras direkt till militära användare, inte heller norska. Han påpekar att nertagning och vidareförsäljning av satellitdata inte omfattas av förbudet i traktaten.
- Tillsynsmyndigheterna som ska se till att traktaterna efterlevs har ingen insyn i vilka data som tas ner.  Det försiggår en hel del på Svalbard som offentligheten inte känner till ordentligt. Kanske inte politikerna heller, säger författaren Bård Wormdal som till vardags är journalist på NRK Troms og Finnmark om varför han skrev sin bok Satellitkrigen.

Nyfiket vill han veta hur det förhåller sig. Han talar med aktörerna på alla sidor av bordet, han söker upp alla inblandade parter, han spårar upp vad för sorts satelliter det rör sig om och vilken information de lämnar ifrån sig och han visar hur central information är i dagens moderna krigföring, framför allt den amerikanska. Det är lätt att dra en linje till Norge. Varje dag tas det bilder av Afghanistan som är så detaljerade att de kan användas till att spåra upp talibaner i bergsområden som man annars inte skulle ha någon överblick över. Det är bilder som tas ner på Svalbard. Kan man rimligtvis föreställa sig att det norska försvaret inte utnyttjar detta? Eller använder det medvetet dessa data i sin krigföring?
Det här är Bård Wormdals första bok. För sitt arbete med detta ämne blev han 2008 den allra första som fick Tore Sandbergs stipendium för grävande journalistik. Tore Sandberg är själv mångfaldigt prisbelönt grävande journalist och har medverkat till att avslöja flera justitiemord.

Bård Wormdal är till vardags journalist vid NRK (Norsk rikskringkasting) han  bor i Vadsø vid Barents havs strand, mittemot Kirkenes och den ryska gränsen.

Hur kom du på idén till boken?

- 2005 gjorde jag en kritisk dokumentär om en amerikansk militär radar som flyttades från Kalifornien till gränsen mellan Norge och Ryssland. Norska militärer hävdade att den skulle spana efter rymdsopor. De sa inget om att den hade stor betydelse för uppbyggnaden av det interkontinentala amerikanska missilförsvaret, världen hittills dyraste vapensystem. Det gjorde att jag gick vidare till krigföringen i rymden och vidgade perspektivet till all militär verksamhet i världsrymden.

Hade den varit möjligt att göra research och skriva utan att du fått stipendium?
- Det hade inte varit möjligt att skriva boken utan stipendium.
Efter en paus ger Wormdal ytterligare ett svar på frågan: - Jag har inte fått något ekonomiskt stöd från min arbetsgivare Norsk rikskringkasting utan varit beroende av stipendier och faktiskt också av ekonomiskt stöd från min familj.

Varför fick just du det första stipendiet? Hade ämnet betydelse?
- Jag fick det första stipendiet från Tore Sandbergs stipendium för grävande journalistik, ett stipendium som inrättats av Stiftelsen for undersøkende journalistikk. Jag fick stipendiet utifrån den research jag då hade gjort. Kommittén som behandlade min ansökan trodde på materialet. Det var en kombination av att det var ett viktigt ämne och att jag satt på viktiga uppgifter.

Vilken betydelse har det att du bor i Vadsö ganska nära ryska gränsen?
- Det hade stor betydelse. Inge Sellevåg, en tidningsjournalist i

Bergens Tidende i Bergen, började skriva om den amerikanska radarn. Jag blev intresserad på en gång eftersom det handlade om mitt närområde. De viktigaste källorna är olika uppgifter på internet. När det gäller Libyen har det lagts ut spaningskartor som producerats med hjälp av en satellit som för ner data till Svalbard.

I en e-post till Bård Wormdal skriver Rolf Skatteboe, direktör för Kongsberg Satellite Services (KSAT)  att boken "Satellittkrigen"er "lättläst och underhållande". Vidare " Det är bara synd att dina antaganden inte är riktiga."

Bård Wormdal lägger ut Skatteboes angrepp och sitt eget svar på Facebooksidan Satellittkrigen:
"Det är 270 publicerade källor längst bak i boken, förutom att det kanske finns hundratals källor som används direkt i texten. Det är inte frågan om antaganden. Informationen är korrekt. "

Bokens innehåll är brännhet, särskilt i Norge, jag ber Kongsberg Satellite Services´ Rolf Skatteboe att utveckla sin kritik per e-post:
" Bard Wormdals bok bygger på antaganden som inte stämmer, vilket jag påpekade för honom i e-postmeddelandet du hänvisar till. Jag sa vidare att hans bok är lättläst och intressant, men det är olyckligt att den kännetecknas av tendentiösa uttalanden, felaktigheter och misstag.

Till exempel hävdar Wormdal att data från de namngivna satelliterna laddas ner till Svalbard för att levereras direkt till militära användare. De uppgifterna är inte korrekta. Han har också fel i sina antaganden om hur Iridium satellit-systemet används,

och han har felaktiga uppgifter om finansiering av den fiberkabel som ansluter Svalbard i Norge. Detta är bara några exempel. Wormal har inte kontaktat oss för att klargöra dessa påståenden i boken. Vi som känner till fakta vet att sanningen kommer att förstöra hans berättelse.

Publiceringen av utdrag från ett privat mail från mig, visar hur Wormdal i många fall, selektivt använder korsklippning i sin insinuanta och partiska journalistik. Genom att ta saker ur sitt sammanhang och presentera dem tillsammans med sina egna antaganden och kommentarer skapar han en bild som passar författaren, men det speglar inte verkligheten.

Bilderna Wormdal använder har han tagit från interna presentationer som han har hittat på nätet ellerhan har klippt ut dem webbsidor. Han använder dessa bilder utan vårt tillstånd. Han har inte heller bett om lov att använda dem. Du kan inte få min tillåtelse att använda samma bilder eftersom vi inte vill att våra bilder eller intern information ska kopplas till Wordals spekulativa påståenden."

Bård Wormdal svarar på kritiken:

"Jag har i boken ett antal trovärdiga källor för att satellitdata från Svalbard levereras direkt till militära användare. Skatteboe lägger inte något bevis eller dokumentation för att det inte är korrekt. Han säger att jag har fel hur Iridium används, men inte gå in på hur. Därför omöjligt att kommentera. Han säger att jag har fel påståenden om finansiering av fiberkabel. Jag har lämnat in dokumentation för min påstanderr, han är inte bekväm med dokumentationen. Motiverar inte varför anklagelserna om finansiering är felaktig.

Jag har bett om en lista över alla satelliter som använder SvalSat. Det har förnekats av företaget. Jag har ett par andra tillfällen fått information från företaget som har visat sig vara korrekt. Jag har också bett om en visning av SvalSat, som jag har fått ett blankt nej till. Jag har i stort sett varit tvungen att gå någon annanstans för att få information.

Ett e-postmeddelande från Skatteboe för mig som författare till en kontroversiell bok av en reaktion på den bok jag uppfattar inte som privat. Det har den högsta graden av allmänintresse.

När det gäller påståenden om innehållet i boken bygger på "antaganden" och "partisk" journalistik tar jag det med stor ro. De som läser boken kommer att se till att alla anklagelser är underbyggda med solida bevis. Det finns nästan 300 referenser förutom att kanske hundratals andra källor som är direkt refereras till i texten".

Hur tycker du annars att ämnet för boken hittills uppmärksammats i Norge? Utomlands? Jag är nöjd med den uppmärksamhet som boken hittills fått. Den har uppmärksammats i de flesta större medierna i Norge och jag har också intervjuats av en internationell radiostation i London. Det ska bli spännande att se vad de ryska myndigheterna ska säga. Hela boken håller nu på att översättas till ryska vid ryska ambassaden i Oslo, efter att jag intervjuat ambassadören som blev personligt engagerad.  Ändå skulle jag gärna velat att boken redan hade översatts till engelska. Jag kan också nämna att det finns ett stort intresse för boken bland svenska fredsaktivister.

Är Norge i krig? - Om Norge är i krig? Norge är i krig i Afghanistan. Satelliter som har tillåtelse att använda sig av Svalbard används också av det norska försvaret för militär spaning i norra Afghanistan. Enligt min mening råder det heller inga tvivel om att Norge var i krig i Libyen och det var faktiskt ett av de mest aktiva västländerna.

Varför bör boken vara viktig att läsa av oss i Sverige? Först och främst därför att Sverige har en nästan likadan markstation för satelliter vid Kiruna, som Norge har på Svalbard. De bägge länderna är faktiskt huvudkonkurrenter på den här marknaden. Carl Bildt har varit en av förkämparna för att Sverige och EU ska bygga upp en militär kapacitet i världsrymden. Dessutom bör svenskarna hålla sig informerade om vad som händer i ett grannland och globalt när det gäller militarisering av världsrymden. Jag har inga planer på att ge ut boken på svenska. Men om det kommer en förfrågan från ett eller annat förlag ska jag naturligtvis ta ställning till det.
NILS LUNDGREN
Journalist
Översättning från norska: Hans O Sjöström.

Vardö radaren är placerad bare fyra mil från den ryska gränsen, där Ryssland har stora militära baser.

FOTON:Capion.KSAT

Här kan du ladda ner förordet och första kapitlet i boken Satellittkrigen:
http://www.pax.no/index.php?ID=Bok&counter=1851

TV-dokumentären om Vardø-radaren kan ses her:

http://youtu.be/ NDVYtbYDIlc

Ny Tid 16 december 2011
Pressklipp m.m om "Satellittkrigen" på Facebook:
http://www.facebook.com/Satellittkrigen

..men ännu ingen ännu har upptäckt den mest spännande berättelsen om Vardö radar i boken: "Claims Vardø radar can be used in missile defence system"


http://www.barentsobserver.com/claims-vardoe-radar-can-be-used-in-missile-defence-system.4986381-116320.html  

For those who are not familiar with Swedish or Norwegian language:

http://www.spitsbergen-svalbard.net/2011/11/09/military-use-of-svalsat.html

Krönika av Bård Wormdal
Utrikesdepartementet förnekar att satellitbasen Svalsat på Svalbard används av satelliter för spionage och krigföring i strid mot Svalbardtraktaten, vilket hävdas i den nya boken Satellitkrigen. Författaren Bård Wormdal tillbakavisar den kritiken.
Satellitstationen Svalsat vid Longyearbyen på Svalbard har sedan den etablerades för drygt tio år sedan växt och blivit den största markstationen i världen för styrning och nertagning av data från satelliter som passerar Nordpolen. De flesta av de omkring hundra satelliter som nu använder sig av Svalbard används för viktiga civila ändamål som väderlekstjänst och klimatforskning. Men det finns också en rad satelliter som används för olika militära ändamål. I Svalbardtraktaten, där Norge ges suveränitet över Svalbard, sägs det i inledningen att ögruppen ska användas för fredliga ändamål och i paragraf nio att det där inte får förekomma verksamhet ”med krigsliknande syften”. Norge bryter mot Svalbardtraktaten som är undertecknad av av Norge och 39 andra länder.

I ett tal till norskt näringsliv den 17 september 2008 påpekade Jonas Gahr Störe (Norges nuvarande utrikesminister) sambandet mellan de militära begränsningarna i Svalbardtraktaten och dess tillkomst. Traktaten ingicks som en del av fredsuppgörelsen mellan krigströtta segerherrar i Paris efter första världskriget. Därför ansåg Störe att förbudet att använda ögruppen för krigiska ändamål inte är ”onaturlig för en traktat från en fredskonferens”.

Officiellt har Norge också varit klart inriktat på att inte tillåta militär verksamhet på Svalbard i strid mot detta avtal. År 1958 kunde utrikesminister Halvard Lange försäkra det ryska utrikesministeriet om att den norska regeringen hade stoppat planerna på en flygplats i Ny-Ålesund som kunde användas av militären. Än i dag finns ett speciellt avtal mellan Norge och Ryssland som reglerar användandet av flygplatsen vid Longyearbyen. Användning av flygplatsen för miltärt flyg – även för civila transportuppdrag – har avslagits.

Det har visat sig att satelliter som sätts i en bana runt Nord- och Sydpolen är speciellt lämpade för att observera – eller spionera på – alla områden på jorden. Satelliterna går i en fast bana. Som bekant snurrar jorden långsamt. Inom ett dygn har satelliterna gått över alla delar av jordklotet. Det är bara satellitstationen på Svalbard som ligger tillräckligt nära Nordpolen för att kunna ta ner data från alla de 14 omlopp kring jorden som satelliterna gör på ett dygn. Svalbards närhet till Nordpolen är orsaken till att USA, Kina(?), Sydkorea, Taiwan, India och andra länder använder satellitdata som har laddas ner på Svalbard. National Geospatial-Intelligence Agency, NGA, är en amerikansk militär underrättelseorganisation som ska ”ge direkt stöd till amerikanska styrkor i krig”. NGA har kontrakt med minst fyra satellitsystem som har fått tillstånd av Post- og teletilsynet att styras med och ta ner data på Svalbard. Dessa satellitsystem är det kanadensiska Radarsat 2, det italienska Cosmo-Skymed och de tyska satellitsystemen TerraSar-X och Rapid Eye. Forsvarets forskningsinstitutt, som förfogar över den bästa militärtekniska kunskapen i Norge anser att både TerraSar-X och Radarsat 2 borde omfattats av krav på tidsfördröjning av överföring av data från Svalbard för att undvika brott mot Svalbardtraktaten. Några sådana krav finns inte på dem.
Denna information har hämtats ur offentliga norska dokument och pressmeddelanden från den amerikanska underättelsetjänsten NGA.

Det finns också en rad kopplingar mellan Svalsat på Svalbard och det omstridda interkontinentala missilförsvaret, världens hittills dyraste vapensystem, som den nya norska regeringen i den så kallade Soria-Moria-förklaringen (efter hotellet där regerinsförklaringen utabetades) sa att den rödgröna regeringen är motståndare till. Den tyska satelliten TerraSar-X har under en rad år använts i tester för att utveckla missilförsvaret. Den amerikanska satelliten NFIRE får i uppgift att upptäcka fientliga internkontientalmissiler och sända uppgifterna med laserteknik till TerraSar-X. Denna ska därefter överföra informationen till marken. Svalsat är också betydelsefullt  för att radarsystem i det interkontinentala missilförsvaret ska fungera, bland annat för att amerikanska satelliter som använder sig av Svalbard lämnar upplysningar om växlande energimängder från solen, något som är viktigt för att radarsystem ska fungera i världsrymden.

Det är inte bara USA och europeiska länder som använder Svalbard för militära ändamål. Det finns omfattande dokumentation av att länder som Taiwan, Sydkorea och Indien har satelliter för militär underrättelseverksamhet som använder Svalbard för styrning och nertagning av data. Ända sedan satellitstationen installerades har norska myndigheter insett att driften av en satellitstation kunde stå i konflikt med Svalbardtraktaten. Post- og teletilsynet fick ansvaret för att ge tillstånd enligt ett eget regelverk, medan sysslomannen på Svalbard fick ansvaret för kontrollen. Både post- og teletilsynet och sysslomannen ansåg från första dagen att detta blev svårt. En tillsynsrapport från sysslomannen för elva år sedan efterlyste möjligheter att kontrollera innehållet i dataflödet och två år senare hävdade post- og teletilsynet att det var nödvändigt med ett nytt regelverk för att kunna ge tillstånd som är anpassade för alltmer avancerade satelliter. På hösten 2003 fick Svalbard fiberförbindelse med fastlandet, delvis betald av Pentagon. Då kunde data överfaras till användare i hela världen på millisekunder och till ett mycket lägre pris än tidigare. Regelverket har ännu inte moderniserats trots att det också under senare år har skett en kraftig förbättring av de nya satellitsystemen.

Post- og teletilsynet har nu gett tillstånd till satellitsystem som officiellt har både militära och civila uppgifter, till exempel det italienska Cosmo-Skymed. Om tillstånden håller sig innanför begränsningarna i Svalbardtraktaten eller går utanför dem uppfattas som en ”kvalificerad gissning”, enligt informerade källor inom Post- och teletilsynet.

Satellitstationen Svalsat ägs av Kongsberg Satellite Services, ett aktiebolag som till 50 procent ägs av näringsdepartementet och till 50 procent av Kongsbergsruppen. I Kongsbergsgruppen har näringsdepartementet en stor ägarandel. Det är således norska staten som har den största ägarandelen i det företag som styr Svalsat. Det borde vara en tillräcklig garanti för att verksamheten stämmer med internationella avtal. Utrikesdepartementet gick förra veckan snabbt ut och förnekade att Norge bryter mot Svalbardtraktaten. Detta motiverades i ett mejl från underdirektör Frode Overland Andersen till NRK med två förhållanden.
- Data är tillgängliga, antingen fritt eller kommersiellt. Inga data levereras direkt till militära användare, inte ens norska, skriver Andersen.
Inget av dessa påståenden är riktiga. De fyra satellitsystem som har kontrakt med den amerikanska underrättelsetjänsten NGA, som nämnts tidigare, har samtliga restriktioner när det gäller försäljning av data. I ett avtal mellan USA och Kanada har USA försäkrat sig om att data från den kanadensiska satelliten Radarsat 2 inte ska säljas till länder som vill skada USA. Tyskland har upprättat ett eget regelverk för att se till att data från landets nya satelliter inte ska skada landets säkerhetsintressen. Det italienska satellitsystemet har både en militär och en civil del och de militära uppgifterna är naturligtvis inte till salu på den öppna kommersiella marknaden. Lika självklart är att länder som Taiwan, Sydkorea och Indien inte heller säljer militära underrättelsedata om sina konfliktområden som de skaffat sig genom nedtagning av data från satelliter till Svalbard. Detta är också grundligt dokumenterat i boken.
Utrikesdepartementet har också fel när det påstår att data inte levereras direkt till ”militära användare, inte ens norska”. Det är flera år sedan post- og teletilsynet medvetet började ge tillstånd för satelliter för både militära och civila syften. Det norska försvaret har under många fått data från Svalsat. Rådata fån den kanadensiska Radarsat 2 har under en rad år gått till Etterettningstjenesten på Fauske för analys och för att därefter användas för planering och övervakning med flygplan över Barents hav och i andra operativa avdelningar.

Försvaret har också använt satellitdata från Svalbard i flera NATO-övningar. Ett exempel på detta är Cold Response i Indre Troms år 2009, det sista uppehållet för en dansk truppkontingent på väg till Afghanistan.
I Dagsnytt klockan 18 den 9 november återupprepade polarrådgivaren Karsten Klepsvik på utrikesdepartementet argumenten därifrån och påstod dessutom att norska tillsynsmyndigheter har insyn i vilka data som skickas ut och också kontrollerar att data inte går till militära användare.

Den rätta tillsynsmyndigheten är sysslomannen på Svalbard. Som framgår av boken har sysslomannen ingen kontroll av data som sänds från satellitstationen. Han har också uttryckt missnöje med att det har getts tillstånd till satelliter med militär kapacitet.

Klepsvik slog också fast att det italienska satellitsystemet Cosmo-Skymed, det kanadensiska Radarsat 2 och det tyska TerraSar-X inte använder Svalsat, som det står i boken. En rad presentationer som Kongsberg Satellatie Services självt har lagt ut på internet och information på företagets egna hemsidor är tillräckligt som dokumentation av att dessa satelliter använder Svalsat. Jag menar att det gör att man med rätta kan säga att polarrådgivaren Karsten Klepsvik antingen är dåligt orienterad eller talar mot bättre vetande.

Vice ordförande i Socialistisk Venstreparti och partiets parlamentariska ledare, Bård Vegard Solhjell, har för andra gången bett utrikesminister Jonas Gahr Störe att för stortinget redogöra för förhållandet mellan Svalbardtraktaten och militär verksamhet vid Svalsat. Detta trots att både Störe och Solhjell tillhör partier som sitter i regeringen och trots att Störe för snart två år sedan efter en fråga av just Solhjell försäkrade stortinget att satellitverksamheten på Svalbard stämmer med Svalbardtraktaten.

Sovjetunionen och därefter Ryssland har vid flera tillfällen varit kritiskt mot norsk satellitverksamhet på Svalbard. De nya uppgifterna i boken Satellittkrigen kan leda till kraftiga reaktioner mot norsk Svalbardpolitik som redan står under stark press från många håll. En oberoende värdering på uppdrag av stortinget eller Utrikesdepartementet av alla sidor av driften vid satellitstationen på Svalbard skulle kunna bidra till ett tydliga ramverk och leda till att också Norge respekterar internationella avtal.

Bård Wormdal

Översättning från norska: Hans O Sjöström.