{jcomments off}Jag kan inte andas! Omkring mig en vit dimma. Mina  ögon svider så, svårt att hålla dem öppna. Överallt uniformer …

Vi fastnade här, bland ett par hundra andra, jag och mina vänner. Jag vet inte om jag är ensam nu. Känner inte igen någon, genom irriterade ögonlock och halvstängda luftrör. Vi var på väg tillbaka efter demonstrationen, när två tårgasbilar - s.k. ”skunkar” - dök upp utan förvarning och började spy tårgas över oss. Ännu en fredlig demonstration var avslutad. Nu är glädjen förvandlad till skräck. Jag måste härifrån! Mellan de smala springor mina ögon blivit kan jag se folk springa åt alla håll. Jag hör skrik, bilar, stenar, mer tårgas …

Plötsligt ser jag en av mina vänner ligga på marken. Försöker ta mig fram till henne, med mjölksyran brinnande i varje muskel. Hur länge klarar man sig utan syre? Kan man dö av tårgasförgiftning? Kommer jag att dö här och nu? Är min kompis redan död där hon ligger med ansiktet mot asfalten?

Men vi klarade oss, den här gången. Trots det oproportionerliga våldet regeringen använder för att försöka tysta oss, håller landet på att vakna upp ur dvalan det har legat i under de senaste decennierna.

Vi var 183 000 som demonstrerade den 22 september. Om man ska tro vad de sa på en av landets privata tv-stationer. Jag känner mig stolt över den siffran. Den måste stämma. Tv-kanalen i fråga sympatiserar inte med rörelsen. De har ingen anledning att överdriva till vår fördel. Det kändes som 183 tusen också när jag stod och betraktade demonstrationståget vid korsningen mellan Manuel Rodriguez och Toesca. Den mänskliga strömmen sträckte sig över elva kvarter, sa dem. Jag såg bara banderollerna i regnbågens alla färger, en vandrande konstutställning!

Rörelsen visar ännu än gång att den är mer levande än någonsin. Efter det låga deltagandet i demonstrationen den 14 september (högst 8 tusen deltagare), menade regeringen att det hela hade självdött. Men det visade sig vara bara en tillfällig svacka, orsakade av ledigheten kring nationaldagen, som är en stor familjehögtid, samt sorgen efter flygolyckan på ön Robinson Crusoe, som resulterade i 21 döda hjälparbetare. Men regeringen hade fel.

Studentrörelsen uppvisar en enighet som landet inte hade sett sedan diktaturens fall. Med den stora skillnaden att då kämpade man för att få bort fienden, nu kämpar man för att förverkliga drömmen om det goda demokratiska samhället. Historikern Gabriel Salazar menar att rörelsen har utvecklat en egen kultur, under de gångna fem månaderna, och att det är den kulturen som håller det hela igång. Den här kulturen, som Salazar talar om, är en annan än den som härskat i landet under de senaste 38 åren.

Den gamla kulturen gjorde gällande att alla orättvisor, politisk maktfullkomlighet, korruption, nonchalans från de styrande, de djupa sociala klyftorna, osv. var självreglerande processer. Det var bara för oss, folket, att sitta och vänta på att systemet skulle reformera sig själv. ”Idag går det bra, i morgon än bättre” var diktaturens motto under 80-talet. Ord präglade av den nyliberala modellen, som talar om ständigt tillväxt, som så småningom kommer att svämma över och komma alla till dels. Människan ska ställa sig till Marknadens förfogande, så kommer allt att ordna sig så småningom. Dessa idéer tog plats i folkets kollektiva medvetande och man satte sig ner att vänta på att ”glädjen skulle komma” (”Glädjen kommer”, var en slogan för kampanjen för Nej-sidan i folkomröstningen som berövade Pinochet makten 1988).

Så vi satt och väntade under fyra regeringar på att den fria marknadens mystiska självreglerande krafter skulle ställa allt till rätta. Märkligt att en calvinistisk idé kunnat så lätt få fäste i ett katolskt land. Vi satt och väntade på att marknadens bägare skulle svämma över och välståndet nå även oss, längst ner på näringskedjan. Men vi väntade förgäves. Den berömda ”trickle-down” kom aldrig.

Min generation låter sig inte luras av populistiska slagord. Vi granskar kritiskt varje försök att blidka massorna med bröd och skådespel, för brödet delas ut i skamligt små mängder och skådespelet är av alltför låg kvalitet. Stöd och bidrag är inte socialrättvisa och tv-underhållning är inte kultur. Vi önskar utforska vår egen kultur och identitet, istället för att gapa och svälja utländsk masskultur.

Den nyliberala modellen sökte ta död på idealen, förlöjliga altruismen som ogynnsam, radera allt vad poesi heter i livet, för what's in it for me? Istället erbjöd den oss att finnas inom ramarna för ett system vars tillblivelse vi inte varit delaktiga i. Ett system där vi saknar röst och inflyttande. Men systemets inneboende pragmatism har istället resulterat i den kritiska blicken med vilken vi nu betraktar själva systemet. Så har vi kommit fram till att den struktur man tryckt in oss i leder ingenvart. Den bygger inte upp någonting. Den utvecklar inte någonting. Den uppfyller inte ens sina egna snåla mål. Vi har blivit tillräckligt kalla och beräknande för att inse att allt det här är bara en kuliss, vars enda syfte är att hindra oss från att bli det vi skulle kunna bli, nämligen ett fritt land, ett rättvist samhälle, en mänsklig gemenskap.

I pragmatismens sterila mylla börjar dess motsats gro. Vi har börjat tro igen på att all makt utgår från folket. Folkmakt. Vi lyssnar igen på de gamla sångerna, men utan den blommiga idealismen som präglade 60-talets studentrevolt. Nej, vi ser på framtiden men nykter blick, en blick som genomskådar lögnen. En blick som börjar se människans och samhällets verkliga potential. Vi har sett Egypten avsätta Mubarak! Därför börjar vi lämna den idiotiska konformismens bojor. Nyliberalismen visar ännu en gång sin makalösa inneboende självförstörande förmågan.

Sammanfattningsvis vill jag bara tilläga att studentrörelsen fortsätter, starkare än någonsin. Demonstrationerna den 22 och 29 september, som bara i Santiago samlade drygt 150 tusen deltagare vardera, bekräftar det. Våra ledare är inte felfria. Kommunikationen brister emellanåt. Åsikterna går ibland isär och deltagarna känner en viss förvirring. Men rörelsen går vidare, den är levande och rör sig framåt, för den går mot ett mål som delas av en bred majoritet av det chilenska samhället. Vi håller fast vid våra krav, för vi kämpar för något som är möjligt att uppnå, något som tillhör oss alla, nämligen rätten till en utbildning värdig ett demokratiskt land. Ett land där alla tillerkänns mänskliga rättigheter, oavsett etnisk ursprung och klasstillhörighet. Ett land där ekonomin främjar medborgarnas utveckling, aldrig tvärtom!

Kvällen den 5 oktober bröts samtalen mellan studentrörelsen och regeringen. Det går inte att samtala med den som inte vill lyssna. De anklagar oss för oförsonlighet, när de själva kommer med samma oacceptabla förslag som vi förkastade för redan fyra månader sedan. Den tiden då det chilenska samhället lätt sig duperas av halvlöften draperade i hot är förbi. Regeringen ska vara en administratör av folkets vilja. Deras nuvarande agerande saknar fullständigt legitimitet. Regeringen Piñera har inte mandat att kväsa folket! Övergångar till ingenting har vi redan haft så det räcker. Nu kräver vi att våra krav hörsammas inom rimliga tidsrammar och genom konkreta åtgärder.

Regeringen fortsätter kämpa för att bevara status quo, men trappar upp insatserna genom en nyligen stiftad lag som kriminaliserar ockupationen av skolor och universitet. Samtidigt som polisförtrycket tillåts öka på gatorna. Hårdhandskarna kommer fram i ett desperat försök att lösa konflikten med våld. Därför kommer vi att fortsätta demonstrera och utstå brutaliteten hos en regering som gjort sig döv inför sitt folks uttryckliga vilja. Vi kommer att fortsätta demonstrera för att visa att yttrandefriheten inte finns i vårt land, att polisen är full av kriminella element, fortfarande färgad av diktaturens anda, att demokratin i Chile är bara ett ord som saknar riktigt innehåll. Den chilenska demokratin är fortfarande en kasperteater, med militären bakom skynket.

Jag ber om ursäkt för mina utbrott, men kan man annat än fyllas av vrede när man ser polisen slå mot någon som redan ligger? Eller slå mot en journalist som förgäves viftar med sitt presskort och möts av hånfulla leenden? Vi kan inte återgå till att behöva be om lov att utöva våra rättigheter, men vad kan vi mer göra, när den civila olydnaden blivit det enda sättet att uttrycka våra åsikter? Måste vi ta till vapen? Är det det de vill tvinga oss till? Vi kommer att göra det som krävs, men det är svårt att tro att makten är i så totalt avsaknad av mänsklighet.

Vi kommer att fortsätta gå ut och demonstrera, så länge som det behövs. När vi påbörjade den här resan gjorde vi det medvetna om att det kunde ta åratal att uppnå våra mål. Men vi är inte beredda att låta det hela rinna ut i sanden. Den chilenska vintern är ännu inte till enda och den kommer inte att vara slut förrän den kan bli till vår.  

Pavel Mejías, Santiago
Översättning: Elena Martinez Wahlgren