Dokument, intervjuer, tidningsklipp, arkiv, bilder och siffror om det chilenska utbildningssystemet visar på den konflikt som vi går igenom på grund av den kris som utbildningssystemet befinner sig i. En konflikt som är 30 år gammal och som började visa sina första knoppar i mitten av 2000-talet.

Jag tar en promenad bland ideologiska visioner, antaganden om människan och samhället, utbildningen, produktionen och ekonomin.

Det jag hittar gör mig förtvivlad, när jag ser hur saker och ting har misskötts. Å andra sidan ser jag en folkrörelse som växer fram som ett svar på det chilenska samhällets väldiga problem, vars rötter går att finna i Augusto Pinochets diktatur och hans grundlag från 1980. En uppsjö av makroekonomiska modeller och en logik som är sprungen ur ideologier som tvingats på det chilenska samhället med våld.

Som kritisk åskådare och ödmjuk deltagare i de historiska processerna som just nu äger rum i landet, kan jag ibland känna uppgivenhet och misstro inför avtalen, löften och kompromisserna – alltid halvhjärtade – som regeringen erbjuder. Det finns så många exempel på goda initiativ som blivit till intet i förhandlingar mellan ojämlika parter. Det är inte ovanligt att den starkastes argument tvingas på de svagaste genom politiska, ekonomiska och även militära medel.

I Chiles historia finns det flera tillfällen då samhällets naturliga processer avbrutits av enskilda aktörer. Det är därför som grunden till alla diskussioner återfinns i kampen mellan äkta demokratisk delaktighet och påtvingade auktoritära system. Mellan folklig suveränitet och de styrandes öppna eller dolda likgiltighet. Historiska processer versus auktoritarism. Självbestämmande versus kolonialism.

Den nuvarande folkrörelsen för en reform av det chilenska utbildningssystemet, även kallad "för återställandet av den allmänna utbildningen", började som ett initiativ av CONFECH – Chiles förenade studentkår. Så småningom hakade andra aktörer på, såsom Lärarnas riksförbund, studentkår från privata universitet, olika arbetarförbund och även rektorer för diverse universitet. Bland dessa har CRUCH (ett råd som består av rektorerna för de gamla anrika statliga universitet, som skiljer sig från de nya privata, vilka har vuxit upp som svampar sedan 1981), haft en framträdande roll.

Lite i taget började rörelsen anta formen av en veritabel mänsklig lavin som i dag engagerar så gott som hela landet. Man säger att rörelsen har pågått i åtta veckor, kanske för att man räknar ockupationen av Chiles universitet i Santiago som dess början. Men egentligen har studentrörelsen demonstrerat i drygt fyra månader.

Massdemonstrationen som ägde rum den 12 maj kom som en överraskning för de flesta, även för mig. Den dagen samlades cirka 50 000 människor på Plaza Italia, Santiagos traditionsfyllda torg. Därifrån tågade vi till Paseo Bulnes, en gågata som ligger två kvarter från presidentpalatset.

Organisatörerna räknade med högst 20 000 deltagare, utifrån tidigare demonstrationer. Mediorna kalasade på händelsen och utbildningsministern Joaquín Lavín lovade en kommentar samma dag.

Det var svårt för mig och mina kamrater att komma fram till demonstrationen, eftersom jag bor långt från centrum och de närmaste tunnelbanestationerna stängdes helt sonika. Samma scenario har upprepats flera gånger inför de olika demonstrationerna, som senast den
4 augusti, då endast personer över 30 år tilläts åka tunnelbanna!

Det är märkligt att man anklagar oss för att vara våldsamma när vi själva blir utsatta för våldsam och oförklarlig diskriminering. Jag skulle kunna ge oräkneliga exempel på detta men att beklaga mig är inte meningen med denna artikel.

I stället vill jag återgå till den 12 maj. Jag och mina kamrater kom något försenade till samlingsplatsen, som några av de sista. Man blev alldeles häpen över det enorma antalet människor som befann sig där. Jag hade aldrig tidigare varit med om något liknande!

Det mest framträdande var feststämningen som rådde. En länge förtryckt glädje, som vaknade till liv bland sånger och talkörer. En urkraft som doftade starkt av längtan och framtidstro.

Grannarna öppnade sina fönster och applåderade. De lyfte armarna och sjöng med oss, medan demonstrationståget långsamt rörde sig mot presidentpalatset. Alla. Tillsammans. Jag kan inte minnas någon som inte delat energin, kanske för att jag själv blev en del av den. Alla tillsammans, för det som är vårt.

Pavel Mejilas

Samma scener har upprepats gång på gång under snart fem månader. Enligt olika undersökningar stöds rörelsen av cirka 70 procent av Chiles befolkning. Längs hela landet, i varje stad, samlas människor i alla åldrar, hela familjer, för att samtala om Chiles framtid och rörelsens krav. För att visa sitt stöd med "ungarna", som de kärleksfullt kallar oss.

Det stora folkliga stödet är ingen slump utan frukten av en långvarig process. Kraven från studentrörelsen är historiska krav från det chilenska samhället som äntligen ställs med den styrka de förtjänar.

Regeringens bristande svar på rörelsens krav är anmärkningsvärt. Deras deklarationer färgas av starka ideologiska nyanser och utgör inte en dialog med folket utan en monolog med sig själva om den egna ekonomiska modellen.

Bara det att vi, folket, konfronterar regeringen är i sig ingen bagatell. För första gången på mer än 20 år används mass-demonstrationen som ett legitimt sätt att uttrycka folkets vilja. Det vi ser är framväxten av en äkta demokratisk kultur, som tidigare inte fanns i Chile.

Så, vilka är rörelsens krav? Till att börja med vill vi se förändringar i finansieringen av utbildningen. Vi kräver:

• En ökning av andelen av BNP som satsas på utbildningen, motsvarande den
  i övriga OECD-länder.
• Fri allmän utbildning på alla nivåer.
• En lösning av skuldfrågan (eftersom all högskoleutbildning är avgiftsbelagd tvingas studenterna ta banklån för att betala terminsavgifterna. Föräldrarna får sörja för kost och logi).
• Avskaffandet av självfinansieringskravet för universiteten (varje universitet tvingas bära alla sina kostnader, på grund av av det låga statliga stödet).
• Förbud mot inblandning av privata vinstdrivande aktörer i finansieringssystemet.
• Avskaffandet av systemet med statligt stöd till universiteten som väljs av eleverna med de högsta betygen.

Vi kräver också en demokratisering av utbildningssystemet, nämligen:

• Att besluten som rör varje universitet fattas av lärare, elever och ledningen tillsammans. Samt en demokratisk process vid tillsättande av ledningen för varje universitet.
• Fullständig och oinskränkt yttrande- och föreningsfrihet för studenter, lärare och övrig personal.
  Vidare kräver vi en förändring av utbildningssystemet enligt följande:
• Förbud mot vinstdrivande intressen
  i hela utbildningsväsen.
• Ett nytt ackrediteringssystem för privata universitet, transperent och med likvärdiga villkor.
• Att staten värnar rätten till utbildning genom att införa den i grundlagen, i enlighet med de internationella överenskommelser som Chile har ratificerat gällande mänskliga rättigheter.

Slutligen kräver vi förändringar när det gäller tillgången till högskoleutbildning genom:

• Avskaffandet av högskoleprovet som "filter" mot högskoleutbildning (i Chile är högskoleprovet obligatoriskt och dess resultat väger tyngre än betygen från gymnasiet).
• Införande av andra ingångar mot högskoleutbildning som tar hänsyn till de stora socioekonomiska skillnaderna elever emellan.
• Stöd till eleverna med särskilda behov (såsom till exempel dyslektiker).

Det vi kräver är inte att få gratis utbildning bara för att vi inte önskar betala. Våra krav grundar sig i behovet av respekt för de mänskliga rättigheterna i Chile. Vi vill inte att staten ska ta större ansvar för utbildningen bara för att vi vill det – inte heller enbart för att det är bevisat att de statliga universiteten har bättre resultat än de privata. Det vi kräver är i stället i grund och botten inte mindre än skapandet av ett eget projekt för landet. En vision för det som vi som land vill för vår framtid, utifrån vår egen verklighet och våra egna sociala, kulturella och politiska omständigheter.

Chile behöver begrunda sin verklighet och komma fram till det som är essensen i studentrörelsen, nämligen: vad är det för sorts land vi vill ha? Vad är det för samhälle vi önskar bygga?

Jag hyser stora förhoppningar om att vår kamp inte kommer att vara fruktlös. Vi har lärt oss av tidigare erfarenheter, som har fått rörelsen att mogna. Numera har vi större stöd från bredare delar av samhället. Vi har lärt oss att avkräva garantier så att vi inte blir lurade igen.

Vi har lärt oss att inte vara naiva, att kräva skriftliga besked, att avslöja lögnen och undanflykterna. Detta för att vi är samma generation som reste sig 2006 och som då blev lurad med löften som fortfarande inte infriats. Kraven vi ställde redan då försvann bland obskyra utredningar och urvattnade pseudolösningar, som inte motsvarade det vi kämpade för på gator och torg.

Vi levde inte under diktaturen men är inte heller beredda att fortsätta leva i dess skugga. Vi vill uppleva en riktig demokrati, den som våra föräldrar kämpade för, en dröm som vi tänker försvara till vilket pris som helst!

-------

Pavel Mejías är 21 år och studerande vid Santiagos katolska universitet och engagerad i kampen.
Artikeln var publicerad i FiB 9-2011.
Översättning: Elena Martinez Wahlgren.