Men det är två typer av angrepp som mer än något annat har skapat en vrede hos folken i Afghanistan och Pakistan: nattliga räder av specialstyrkor och attacker med drönare.
Nattliga räder som genomförs av USAs specialstyrkor innebär att man bryter sig in i hus på natten där det antas att det finns motståndsmän. Räderna slutar ibland med att helt oskyldiga skjuts, såras eller bortförs. Reuters uppgav den 24 februari att 600 människor dödades i nattliga räder den senaste 3-månadersperioden. Samma nyhetskälla återgav berättelser från överlevande från räderna som handlade om att oskyldiga afghaner dödats .Det händer att hela familjer dödas eller sårats.
Antalet nattliga räder har tredubblats sedan 2009 från i medeltal 5 per natt till 17 enligt siten Counterpunch 14 januari. Detta liknar det sk Phoenixprogrammet under Vietnamkriget då USA genomförde räder mot motståndsmän . Det uppges att det programmet kostade mellan 40 000 och 60 000 människor livet.
Fjärrstyrda flygplan med bomber sk drönare styrs av CIA från Langley i Virginia i USA mot mål i Afghanistan och Pakistan. Attackerna som ökats från 53 år 2009 till 118 år 2010 leder till stor materiell förödelse och ofta civila offer väcker en stor folklig vrede i regionen. En notis från den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua 21 januari: ”Tusentals medlemmar av lokala stammar demonstrerade i Pakistans norra Waziristanregion i fredags mot USAs drönarattacker som de säger dödade oskyldiga människor… Folk från de lokala stammarna sa att USAs flygvapen utförde 108 attacker bara i norra Waziristan förra året, vilka dödade hundratals oskyldiga människor och förstörde hus för lokalbefolkningen.”Om detta fanns ingenting i västliga medier.
Men de nattliga räder a och drönarattackerna har ändå blivit politiskt besvärande och en allt större internationell opinion är oroad. Mot den bakgrunden har FNs kommitté för rättigheter gett Philip Alston (professor i juridik vid New York University) i uppdrag rapport om målriktat dödande (Targeted killings) 13px;">”Report of the Special Rapporteur on extrajudicial, summary or arbitrary executions, Philip Alston, 28 may 2010 , A/HRC/14/24/Add)”.
Alston utgår från krigets lagar (Bland andra Haagkonventionen 1907 ,Genevekonventionen IV och Tilläggsprotokollet ) och internationella mänskliga rättigheter när han granskar targeted killings . Allmänt gäller att targeted killing bara är lagligt när målet är en stridande (kombattant) eller en civil person som direkt tillfälligt deltar i strid. Dödandet måste vara militärt nödvändigt, användningen av våldet proportionellt så att risken för civila offer minimeras och allt rimligt måste göras för att minska skada på civila och misstag. Targeted killing på ett annat lands territorium är bara lagligt om den andra staten samtycker eller om det rör sig om självförsvar.
Alston är mycket kritisk till hur stormakter använder targeted killings:
”Staterna som genomför drönarattacker har ofta underlåtit att ange de lagliga förutsättningarna för sina aktioner. De har underlåtit att visa vilka åtgärder som vidtagits för att säkra att dödandet är lagligt och rätt metod . De har inte angivit vem som har ansvar för attackerna och om överträdelser görs mot internationell rätt. Vad som är än mer bekymmersamt är att de har vägrat avslöja vem som dödats, av vilket skäl och vilken ytterligare skada attacken medfört. Resultatet har blivit ett åsidosättande av en klar laglig standard med en vagt definierad ´license to kill´ och skapandet av ett jättestort ansvarsvakuum”.
Den amerikanska administrationen har tagit fram en egen tolkning av folkrättsliga begrepp för att legitimera targeted killing. Först ger man sig rätten att peka ut vilka som är terrorister. Som steg två likställer USA terrorister med kombattanter. Steg tre är att definiera terroristattentat som väpnat angrepp. Då man väl kommit dit hävdar man självförsvarsrätten att bekämpa de som agerar ( eller kan komma att agera) mot USA med terrorhandlingar. Targeted killing blir enligt USA-administrationen ett sätt att bekämpa vad som kallas ”asymmetrisk krigföring” dvs krig mot en motståndare som tillämpar gerillataktik mot en konventionell ockupationsarmé. Alston kommenterar den tolkningen: ”Resultatet av den här hopblandningen av begrepp och har blivit i högsta grad problematisk och utvidgar gränserna för det tillämpbara lagrummet- humanitär rätt , krigets lagar och folkrätt som reglerar användandet av våld mellan stater.”
Det skall också sägas att USA använder olika definitioner på de som uppfattas som motståndare beroende på vilken insats man vill legitimera. Å ena sidan förnekar USA att fångar som tas i Afghanistan är krigsfångar .Man kan då behandla dem lite hursomhelst och internera dem i Guantanamo utan rättegång. Å andra sidan definierar USA motståndarna som kombattanter med vilka man befinner sig i väpnad konflikt när det gäller att försvara drönarattacker mot påstådda Al Qaida –personer och mot talibaner.
Även om Alston skriver något inlindat och inte gärna öppet pekar ut USA så är det klart att på så gott som varje punkt bryter USA mot folkrätten vad gäller drönarattackerna och de nattliga räderna:
”USA hävdar självförvarsrätt baserat på att man är i väpnad konflikt med såväl al Qaida som talibanerna. Även om detta är en viktig utgångspunkt så tar det inte upp några av de mest centrala legala frågorna som är: omfattningen av den väpnade konflikten i vilken USA påstår sig involverad, kriterier för vilka individer som kan bli måltavlor och dödade, vilken process som finns för att övervaka att lagligheten och ansvaret för dödandet.”
Till detta kan läggas att Pakistans regering inte givit något samtycke till USAs drönarattacker på landets territorium. Det har tydligt kommit fram i den senaste tidens konflikt mellan Pakistan och USA om drönarattackerna. Wall Street Journal skrev 13 april om hur USA-administrationen motiverar drönarattacker in i Pakistan utan den pakistanska regeringens godkännande: ”USA har inte tillmötesgått Pakistans begäran att slutat med attackerna. CIA opererar hemligt vilket betyder att man inte behöver Islamabads medgivande.”