Churchill var premiärminister sedan en månad men omstridd. Storbritannien stod nu ensamt mot Hitlertyskland och de flesta parlamentariker, även från hans eget parti, var benägna att söka en uppgörelse med Tyskland. De betraktade Churchill som en krigshetsare och han trodde själv att hans dagar som premiärminister var räknade.
De Gaulle hade varit vice krigsminister i tre dagar och provisoriskt utsetts till general tre veckor tidigare. Han hade länge, men utan framgång, varnat för det tyska hotet och dess moderna pansarförband. Men han vägrade kapitulera och tog sig tomhänt till England för att söka stöd. Det fick han av Churchill. De Gaulle fick tala till franska folket genom BBC och manade till motstånd för det Fria Frankrike dvs. det som inte kapitulerat. Stödet uteblev i början från alla viktigare politiker och kulturpersonligheter. De tystnade eller samarbetade med ockupationsmakten eller Vichyregimen.
Det såg mörkt ut. Tyskland och dess allierade behärskade det europiska fastlandet och varken Sovjetunionen eller Förenta staterna deltog i kriget. Men Churchill och de Gaulle var överens om en sak: Hitlertyskland skulle besegras till varje pris. Och i den kampen blev de förgrundsfigurer. Det var deras stora historiska insatser. Storbritannien stod emot blitzen och Churchill blev en av de ”tre stora” även om han hamnade i skuggan av Roosevelt och Stalin sedan Förenta staterna och Sovjetunionen inträtt i kriget. Inför invasionen i Normandie i juni 1944 hade de Gaulle samlat 400 000 soldater i England och hade stöd av motståndsrörelserna i Frankrike.
Vi vet hur det gick. Frankrike befriades och blev en av segrarmakterna. Den 11 november 1944 kunde Churchill och de Gaulle paradera på Champs-Elysées tillsammans. Tyskland kapitulerade i maj 1945. Kriget var vunnet på västfronten och befälhavarna hade gjort sitt. Churchill röstades bort med eftertryck i valet i 26 juli samma år och de Gaulle avgick som regeringschef ett halvår senare.
Under den femårsperiod som kriget varade hade Churchill och de Gaulle täta kontakter. Meningsskiljaktigheterna var ofta stora och deras förhållande hotade ideligen att bryta ihop. Men det gemensamma krigsmålet verkar ändå ha hållit dem samman till de franska och brittiska folkens fromma. De två ovännerna började och slutade som vänner.
Knut Ståhlberg – mångårig Pariskorrespondent i radio och TV och pensionerad sedan några decennier – har fascinerats av denna relation och skrivit ”Två kära ovänner – Churchill och de Gaulle”. Och vem skulle berätta den historien om inte Knut Ståhlberg? Några månader efter krigsslutet, hösten 1945, följde han med ett fraktfartyg till Paris. Han var 26 år, journalist och hade skrivit ihop till tre månaders uppehälle. Bagaget bestod av cykel, skrivmaskin, lite mat och några väskor. Det måste ha varit obeskrivligt lärorikt och spännande. Ståhlberg träffade människorna som nyss befriat sitt land. Han fann Juliette, sitt livs stora kärlek, skrev rapporter till Sverige och blev kvar i Paris. Min generation minns honom för hans engagerade kroppsspråk men framför allt för den sakliga och kunniga rapporteringen – det var innan utlandskorrespondenterna fyllde ut tiden med att spekulera, pejla stämningar och berätta vad grannen eller taxichauffören sagt.
Ståhlberg har berättat sin historia i tre memoarböcker (”Storklockan i Paris” 1995, ”Ett hörn av paradiset – Ljusa och mörka år i Paris” 1997 och ”Det förflutnas ständiga närvaro” 2002). År 2004 kom biografin ”De Gaulle – Generalen som var Frankrike”. Under det arbetet insåg han att de Gaulles agerande under kriget var svårt att förstå utan att ta hänsyn till relationen till Churchill.
Ståhlberg skildrar två stora personligheter, deras känslosamma utbrott och tårar, deras politiska meningsskiljaktigheter och svåra balansgång. Deras mellanhavanden rörde främst Västeuropa, Afrika och Västasien, där en mindre del av andra världskriget utspelades. Men det blir aldrig tramsigt eller privat utan deras handlingar beskrivs mot bakgrund av krigets utveckling och förändringar. Därför rymmer boken, även om dess tema kan te sig perifert i dagens läge, en stor dos lärorik historia.
Det är mycket som förvånar i skildringen av det storpolitiska spelet under denna femårsperiod. Utvecklingen var oerhört komplex och motsägelsefull. Den genomgick flera kvalitativa förändringar, främst när Förenta staterna och Sovjetunionen kom med i kriget och den antifascistiska alliansen formades. Ståhlbergs historieskrivning ger aspekter som är ovanliga i den gängse bilden av kriget i vårt land.
Stora krigsledare brukar sällan vara sympatiska människor. Det var inte Churchill och de Gaulle heller. De drev på och utnyttjade sina medarbetare hänsynslöst dygnet runt, lyssnade sällan på deras åsikter och visade föga demokratiskt sinnelag. Churchill var en högadlig aristokrat som aldrig åkt buss. Han fick lätt utbrott och överreagerade. De Gaulle verkar bara ha haft moderlandets befrielse för ögonen och drev sin linje till det yttersta, ofta utan hänsyn till konsekvenserna för sina allierade. Men vissa av deras egenheter var kanske nödvändiga för att lyckas. Båda stod långt till höger på den politiska skalan men var antinazister och goda talare.
Förenta staterna bistod både Storbritannien och de Fria franska trupperna med utrustning och vapen. Men president Roosevelts inställning till de Gaulle och Frankrike var minst sagt njugg. Förbindelser hade upprätthållits med Vichyregimen under kriget. Förenta staterna planerade – utan hänsyn till de Gaulle - att efter landstigningen i Normandie ”befria” Frankrike genom ockupation. Drygt 1500 administratörer hade utbildats i franska, geografi med mera för att kunna ta över landet och nya sedlar (gröna dollarliknande) hade tryckts. Churchill kunde inte sätta sig till motvärn men det kunde de Gaulle. Deras batalj natten före invasionen hör till de mest anmärkningsvärda och häpnadsväckande, men länge okända, händelserna under kriget. De Gaulle tvingade igenom sin vilja gentemot både Churchill och Eisenhower (befälhavare för operationen) och räddade Frankrike från ockupation. Det blev de Gaulles folk och motståndsrörelsen som tog över efter Vichyregimen och ockupanterna.
Dagen efter Frankrikes kapitulation 1940 höll Churchill sitt berömda tal, ”The finest hour”, till det brittiska folket. Han manade till kamp inför slaget om Storbritannien men riktade sig även till dess imperium. De Gaulle talade också, ”Motståndets flamma”, och sade: ”Vårt land står inte ensamt i världen. Det har ett stort kolonialt imperium bakom sig. Det kan förena sig med det brittiska imperiet, som behärskar haven och fortsätter kampen. Det kan slutligen liksom England självt till det yttersta utnyttja Förenta staternas väldiga industri.”
Churchill mobiliserade soldater från kolonierna, inte minst Indien och Egypten. De Gaulle reste runt i Afrika och Västasien för att värva trupper från kolonier som Kongo, Tchad, Kamerun, Ekvatorialafrika, Algeriet och Libanon. Kolonierna betraktades utan omsvep som moderländernas egendom. Om till exempel britter eller amerikaner kallade till ett möte i en fransk koloni utan att tillfråga de Gaulle, kunde de räkna med att han gick i taket. Folken i kolonierna gjorde i själva verket avgörande krigsinsatser befrielsen av moderländerna. För det lönades de dåligt.
Boken kan läsas som en fristående historia som dock uppmuntrar till fördjupning. De tre memoarböckerna och de Gaulle-biografin ger mycket bakgrundsmaterial. Och varför inte komplettera med den fransk-algeriske regissören Rachid Boucherebs filmer ”Infödd soldat” (2006) och ”Fredlös” (2010). De skildrar nordafrikanska soldaters insatser för att befria Frankrike och hur de behandlades efteråt. Filmerna har ruskat om ordentligt i Frankrike där denna smutsiga historia länge undertryckts.
När Ståhlberg talade om sin nya bok på ABF i Stockholm en vardagseftermiddag i slutet av mars, fylldes den stora salen. Där var hundratals åhörare, nästan alla gråhåriga och säkert med egna minnen av författaren som var sig lik och 90+. Han förtjänar även yngre läsare som söker en mening med livet.
(tidigare publicerad i web-tidningen politiken.se)
Nedan en kommentar som Åke Kilander gjorde till en tidigare bok av Ståhlberg strax efter invasionen av Irak (“Apropå invasioner”) som fanns i FiB/K nr 5, 2003.
APROPÅ INVASIONER
Natten till den 6 juni 1944, medan tusentals fartyg och hundrafyrtiotusen allierade soldater var på väg över engelska kanalen mot kusten i Normandie, grälade Churchill och de Gaulle i högkvarteret i Portmouth. Den brittiske premiärministern anklagades för att vara en gangster och ledaren för den tilltänkta provisoriska regeringen, som stöddes av den samlade franska motståndsrörelsen, betraktades som en förrädare. Churchill beordrade till och med att de Gaulle skulle arresteras och sättas på ett flygplan för att aldrig mer kunna återvända till Frankrike. Men den brittiske utrikesministern Eden hindrade det.
De Gaulle ville utropa det fria Frankrike och vägrade anpassa sig till Amgot-planen (Allied Military Government of Occupied Territories). Planen, som kläckts av president Roosevelt och accepterats av Churchill, innebar att Frankrike efter befrielsen från den tyska ockupationsmakten skulle ställas under amerikansk och brittisk administration. Stora delar av norra Frankrike skulle dessutom avstås till en ny stat, Vallonien, bestående av Luxemburg och delar av Belgien.
För att sköta förvaltningen av det ockuperade Frankrike utbildades i Förenta Staterna 1552 administratörer i franska, geografi mm för att kunna ta över. Nya sedlar hade redan tryckts. De var gröna och såg ut som dollarsedlar.
De Gaulle vann den nattliga striden mot Churchill. Dagen efter, på D-dagen, åkte han till BBC och talade på egen tid i radio direkt till det franska folket. Han utropade den provisoriska regeringen i det fria Frankrike och få verkar ha brytt sig om att general Eisenhower i ett annat tal hävdade Amgot-planen eller att Churchill var rasande. Och vi vet hur det gick sedan.
Kanske förklarar denna historia något av Frankrikes motstånd mot amerikansk-brittiska invasioner idag. Den är väl dokumenterad och omskriven i Knut Ståhlbergs första memoarbok Storklockan i Paris. Men motsättningarna varken började eller slutade på D-dagen. De Gaulle tilläts inte sätta sin fot i Frankrike förrän den 14 juni 1944 och fick kämpa för att få åka först på Champs Elysées när Paris var befriat. Och i den tredje memoardelen, Det förflutnas ständiga närvaro, tar Ståhlberg bl a upp det häpnadsväckande spelet i samband med Frankrikes kapitulation och Storbritanniens flykt från Dunkerque 1940, som satt djupa spår i relationerna mellan dessa länder.