Skriv ut denna sida

Reflektion: När ska vi inse att terrorn är vår vardag?

Melker Garay 23 mars 2016

Det är något som inte stämmer. Varje gång som det sker en terrorattack förfasas världen och man lovar krafttag mot terroristerna. Och folket invaggas i en slags konturlös trygghet att nu var det sista gången det hände. För nu – heter det – har vi utökat avlyssningen, höjt anslagen till antiterrorstyrkorna och inlett ett fördjupat samarbete mellan ländernas underrättelsetjänster. Visst, säger allmänheten lite osäkert, nu kommer väl allt gå bra, inga mer bombdåd. Och man försöker se framåt. Glömma den där oron som mal i en. Glömma de som blev mördade och lemlästade. Glömma att man kan vara nästa offer.

 

Så plötsligt händer det en gång till. En stor smäll. Blod överallt. Sönderslitna kroppar.

Det är något som inte stämmer. Man talar som om man kan och kommer att besegra mördarna – de som sätter skräck i oss alla. Men varför fortsätter helvetet? Varför kan allt det där hemska hända ännu en gång? Varför räcker inte den ständigt utökade avlyssningen, de allt högre anslagen till antiterrorstyrkorna och de ideligen fördjupade samarbetena mellan ländernas underrättelsetjänster?

Så plötsligt händer det en gång till. En stor smäll. Blod överallt. Sönderslitna kroppar.

Det är något som inte stämmer. Håller vi på att förlora kriget mot terrorismen? Har inte västvärlden – denna ofantligt rika del av världen – det som behövs för att en gång för alla avväpna terroristerna? Är detta början till något som vi inte kan överblicka? Och om det är så, hur länge ska det dröja innan vi fullt ut inser att terrorism är en del av vår vardag?

Melker Garay