John ”Jack” Reed var född 1887 i Portland, Oregon. Föräldrarna tillhörde de ansedda i samhället. Morföräldrarna var förmögna.
Efter studier vid Harvard där han var klasskamrat med Walter Lippman och T.S. Elliot sökte sig John Reed till journalistiken men skrev också dikter. Han slog sig ned i Greenwich Villages bohemkvarter i New York. Som journalist skrev han ofta sympatiskt om arbetarna och deras strejker. Hans fru var författaren och feministen Louise Bryant. Familjen umgicks med kända författare som den blivande nobelpristagaren Eugen O´Neill.
1913 reste Reed till Mexico och deltog aktivt i revolutionen. I fyra månader följde han Pancho Villas styrkor. Han var både en briljant reporter och en radikal observatör.
Under första världskriget var Reed krigsreporter för ”Metropolitan” och ”New York World”. Han agerade mot ett amerikanskt ingripande i kriget och skrev ”Det är inte vårt krig”. Han stödde Woodrow Wilson i presidentvalet men blev besviken då denne förde in USA i kriget. Reed som tidigare hade varit en av de mest välbetalda och kända reportrarna i USA började nu få problem att få sina uppdrag finansierade då han var krigsmotståndare.
Hans samhällssyn radikaliserades allt mer. Han skrev sin självbiografi innan han fyllt 30 år. Han uttalade ”fattigdomens fulhet och allt det onda den för med sig, den brutala skillnaden mellan rika människor som hade för många bilar och fattiga människor som inte hade något att äta”. Reed arrangerade också en stödgala i Madison Square Garden för fackföreningsrörelsen och en grupp strejkande. Det blev en dramatiserad teaterpjäs med de strejkande i rollerna.
Den definitiva radikaliseringen inträffade hos John Reed när han åkte till Ryssland och kom dit i anslutning till revolutionen. Reed ansåg entusiastiskt att han hade sett en ny värld födas i Ryssland. Reed trodde nu på att denna värld var ”rikare, värdigare, friare och skönare”.
En objektiv bedömare konstaterade ang. ”Tio dagar som skakade världen” att Reed hade gjort ett lysande reportage där han kombinerade reporterns blick med poetens känsla.
Trotskij gjorde Reed till Sovjets konsul i New York. Reeds förhållande till amerikanska myndigheter blev alltmera ansträngt. Regeringen betecknade bolsjevikerna som terrorister. Reed skrev och höll föredrag och betecknade bolsjevikerna som visionärer vilka försökte bygga upp ett rättvist och demokratiskt samhälle. Reed engagerade sig också i det amerikanska kommunistpartiet och pläderade för en fredlig övergång från kapitalism till socialism i USA.
John Reeds hälsa var tidigt försvagad. Han led av en allvarlig njursjukdom som tvingade honom 1916 att operera bort den ena njuren.
Hösten 1919 tog sig John Reed till Ryssland som delegat för det amerikanska kommunistpartiet. Han tog sig på hemliga vägar från Kristiania (Oslo) via Stockholm och Finland till Ryssland. Relationerna mellan Finland och Bolsjevikregering var ett år efter inbördeskriget ”iskalla”. Det var nära nog ett krigstillstånd som gällde. I Ryssland fanns också 10.000 tals röda flyktingar från Finland.
John Reed nådde Ryssland i slutet av november 1919. Han tillbringade den svåra vintern 1919-1920 i Moskva. Han samtalade med Lenin och Trotskij om situationen för arbetarna i USA och att det inte fanns förutsättningar för en revolution där.
I februari 1920 skulle Reed försöka återvända till USA. Han försökte sig på skidträning för att obemärkt kunna ta sig över gränsen i norr till Finland men konstaterade ”att revolutionens seger nog i hög grad hängde på slumpen om den var beroende på hans skidförmåga”. Han lyckades emellertid ta sig in i Finland och bodde några dagar hos den kända vänstersympatisören Hella Wuolijoki.
I mars kom han till Åbo och skulle försöka ta sig vidare till Stockholm. Det var inte ovanligt att personer smugglades av ”röda” besättningsmän i ångbåten Oihonnas kolbox. När några finländska tulltjänstemän hittade en fripassagerare kolboxen innan avfärden från Åbo till Stockholm uppdagades en märklig historia. I kolboxen hade mannen som dessutom var krullhårig blivit så svart att tullmännen trodde att han var en neger. Först efter tvättning fick tullmännen klart för sig att mannen var vit och den världsberömde amerikanske journalisten. Reed hamnade i häkte den 13/3. Tidningen ”Åbo underrättelser” hade den 15/3 följande rubrik. ”Bolsjevikkurir upptäcktes i Oihonnas kolbox”. Den misstänkte hade ett stort innehav av diamanter. Det var inte ovanligt att den isolerade ”Rådsrepubliken” använde diamanter som betalningsmedel i olika sammanhang åren efter revolutionen.
Den 15 mars kom Reeds fall upp i Rådhusrätten i Åbo. Han hade fått en känd vänsterradikal advokat som sin försvare. Reed kunde inte överbevisas om annat än smuggling av diamanter och innehav av falskt pass. Åklagaren försökte klarlägga hans kontakter med olika vänsterradikala personer i Finland utan att lyckas speciellt bra. Reed kvarhölls emellertid i häktet och där rådde primitiva förhållanden som undergrävde hans hälsa. De amerikanska myndigheterna var passiva trots att en av landets medborgare satt fängslad utan dom. Delstaten Illinois hade i stället i januari 1920 väckt åtal mot Reed och 20 andra medlemmar av Kommunistpartiet för ”kriminell anarki”.
Däremot agerade den sovjetiska regeringen för att få Reed frigiven. Under en period spreds ett rykte att Reed hade blivit avrättad i det finska häktet.
Den 18 maj 1920 blev John Reed frigiven från häktet i Åbo. Hans hälsa var dålig. Reed lyckades dock lämna Finland och via Estland tog han sig till Ryssland. Han var mycket sjuk och avled i tyfus i Moskva 17/10 1920. Soldater ur röda armén stod hedersvakt vid hans bår. Som enda amerikanske medborgare vilar hans stoft vid Kremlmuren.
Reed blev kvar i det land han hade kommit till första gången 1915 och fascinerats av. Han blev också en legendarisk gestalt i radikala kretsar i USA. John Reeds liv skildras också i filmen ”Reds” från 1981 med Warren Beatty i huvudrollen. / Rolf Karlman