Skriv ut denna sida

Vi har klarat flyktingvågor förr

Hans M Gabrielson 10 december 2015

Efter andra världskriget fanns 15 miljoner flyktingar (benämnda Displaced Persons, DP:s) enbart i Västeuropa. De bodde utspridda i barackläger, från Italien, Schweiz och Frankrike över Belgien och Holland till Österrike, Västtyskland och Danmark samt även i Sverige. Efter hand, i takt med att återuppbyggnaden efter kriget tog fart, avvecklades lägren. De sista stängdes 1955 i Österrike och Västtyskland. Lugnet varade inte länge.

 

De kvästa revolterna 1956 i Polen och Ungern medförde nya flyktingvågor, även till Sverige. Så fortsatte det med militärjuntans kupp i Grekland 1967, Warzawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968, den polska diskrimineringskampanjen mot landets återstående judar 1968-70 och Pinochetkuppen i Chile 1973. Shahens fall i Iran 1979, kriget mellan Iran och Iraq under 80-talet, förföljelserna av kurderna i Turkiet och Iraq samt USA:s anfall mot Iraq 1991 ledde till nya flyktingströmmar. Många kom hit mitt under 90-talets stora finanskris.

För att inte tala om alla de syrianer, palestinier och ex-jugoslaver som tvingats bort från sina hemländer. Listan kan göras längre. Långt fler än 200 000 sökte sig till Sverige. Vårt land klarade av detta, brakade inte ihop som Bert-Ian trodde på 90-talet, även om vi har en rejäl hemläxa att göra vad gäller arbetsmarknads-, skol- och bostadssegregationen.  

Efter de Nato/USA-ledda angreppen på Afghanistan, Iraq, Libyen är de staterna mer eller mindre slagna i spillror. Otaliga fraktioner bekämpar varandra och terroriserar grymt civil-befolkningarna, ofta med utländskt understöd. Likadant i det sönderkrigade Syrien, där nu mer än halva befolkningen, 11-12 miljoner människor flyr för sina liv. De turkiska angreppen mot kurderna hemma, i Syrien och Iraq kommer att producera ännu en flyktingström.

På grund av oviljan att ta emot flyktingar hos de flesta EU-staterna, är nu systemen för registrering, identifiering, asylbedömning och akutboende extremt ansträngda i Österrike, Holland, Tyskland och Sverige. I skrivande stund delar de länderna på cirka en miljon flyktingar från Iraq, Afghanistan och Syrien. Resten av EU gör sitt bästa för att skyffla iväg dessa desperata människor, från nyfödda till 100-åringar – eller stänga gränserna helt. Fest- talen i Bryssel om humanitet, öppenhet och så vidare smakar verkligen aska i munnen.

Ja, Sveriges flyktingmottagande är mycket ansträngt. Ja, det kostar och kommer att kosta mycket pengar. Ja, asylregistreringen knäar. Ja, akutboendet för asylsökande knakar i fogarna, inte minst för att många hyfsat välmående kommuner hittills bara tagit emot några enstaka flyktingar. Likaså är många kommunala skolor utsatta för stora påfrestningar.     

Vad ska vi då göra? Låta polis och militär fösa ihop det senaste halvårets 100 000 asyl-sökande i läger på militära övningsfält som Älvdalen, Revingehed och Tofta för att sedan deportera dem…vart? Det var just det, de kan knappast irra från land till land i åratal. Vi som nation får nog se till att kavla upp ärmarna och ta emot dessa jordens fördömda. Fast bättre än hittills.

Sverige är inget statsfinansiellt svart hål som Grekland, vår ekonomi är i bättre skick än vad de flesta EU-länder kan visa upp. Vi har råd att avstå ett par-tre jobbskatteavdrag för att klara även dessa flyktingar. Merparten av dem kommer att ge mycket tillbaka till folkhushållet.

Det här var andra delen i triologin om flyktingfrågan, tredje delen publiceras i morgon

Hans M Gabrielson