Skriv ut denna sida

Ett år sedan Gazamassakern

Joacim Blomqvist 8 juli 2015

Det är svårt att så här i efterhand säga hur det började. Israelerna menade inledningsvis att massakern på 2 205 (siffran är FN-organet Ochas)innestängda människor i den tätbefolkade kustregionen, helt enkelt var detektivarbete. Tre tonåringar hade kidnappats och sedan dödats i området kring Hebron på Västbanken. Först letade israelerna efter  kidnapparna på Västbanken där tonåringarna försvunnit, sedan lanserade man Operation Försvarsudd (Protective Edge). Genom en massaker på Gaza skulle man leta fram kidnapparna.

 

 

Från den israeliska ledningen menade man först att Hamas låg bakom kidnappningen, något som med skärpa dementerades av den palestinska organisationen. Inte heller kunde israelisk polis visa att Hamas på något sätt låg bakom kidnappningen, som ju inte skett i Gaza utan på den av Fatah kontrollerade Västbanken. Nu kom raketerna istället i förgrunden. Israel menade att man har rätt till självförsvar, eftersom Hamas skjutit raketer mot Israel. Det var huvudsakligen så kallade qassamraketer som Gazas försvarare skjutit i respons till det våld israelerna använde då de letade kidnappade och kidnappare i fel stad.

Qassamraketer byggs i Gazas dåligt utrustade verkstäder, de saknar styrmekanism och har en liten brännkammare. Deras räckvidd är 17,7 kilometer och bär en liten stridsspets på 10-20 kilo. Det vill säga man kan inte sikta med den, och ofta störtar den långt från sitt mål, skulle den mot förmodan träffa är dess skadeverkan marginell. Några enstaka lite kraftigare raketer hade palestinierna också skjutit, men med begränsad verkan. Sett i statistik från förra året:

Den 10 juli 2014 hade 75 palestinier dödats i operation Försvarsudd, medan Israel inte förlorat en enda. Minst 550 palestinier hade sårats medan ingen israel hade skadats. Cirka 200 palestinska qassamraketer rapporterades ha avfyrats mot Israel. Israeliskt bombflyg hade under samma tid, och med dödlig precision träffat minst 550 palestinska mål i Gaza. IAF, det israeliska flygvapnet menade sig ha minst tusen nya palestinska mål i åtanke.

Det skulle bli ännu värre snart. I skuggan av att någon sköt ned Malaysia Airlines Flight 17 (MH17/MAS17), den 17 juli drog Israel igång den markoffensiv som skymdes av flygplanskraschen i Ukraina. Enligt ett vittnesmål från en kompaniadjutant i Israeliska armén (IDF), i det amerikanska teveprogrammet Democracy Now:

Våra befäl läste marschordern ”mina vänner, i morgon går vi in. Jag vill att ni ska vara beslutsamma, målorienterade och självsäkra. Hela nationen står bakom er” – det vanliga snacket. Men sedan talade han om arméns uppförandekod i strid. Och jag citerar ”uppförandekoden i strid är: Varje person som befinner sig på ett avstånd som kan utgöra en risk för er, kan ni fritt döda utan att först begära tillstånd.” Det betyder att vem som helst på 200, 300, 400 meters avstånd från oss, inte längre var en vanlig civil. Enligt IDFs logik måste en sådan person finnas där av ett skäl, för en vanlig civil skulle fly området, så därför måste vi döda den utan tillstånd. För mig framstod det som vidrigt. Jag frågade honom: ”låt mig se ifall jag förstod dig rätt.  Jag skjuter och dödar varje person jag ser i området vi kommer till?” Han svarade ”ja. Varje förnuftig människa som ser en pansarbattaljon i grannskapet kommer att lägga benen på ryggen. Om han stannar kvar har han något i kikaren, och det är du, så skjut honom bara” Jag försökte gräva djupare och frågade ”men ifall han bara är en oskyldig civil?” Han svarade, ”det finns inga oskyldiga civila. Dina order ska vara att alla människor inom stridsområdet, 200, 300, 400 meter från dig är din fiende”

Så självklar motiverades inte Israel inte av ett självförsvarsmotiv. Anledningen till attacken för ett år sedan var istället att Hamas och Fatah var på väg att enas. Det sista Israelerna vill se är ett enat Palestina, det kan på sikt leda till en fred den israeliska högern, de flesta israeler inte vill se. Israel kan bara acceptera fredsvillkor som bygger på det palestinska folkets fullkomliga underkuvande och förvisning från regionen. Istället ska området bli den judiska nationalstaten Eretz Israel där det inte finns plats för vare sig en vänster, eller några etniska minoriteter. Det var förövrigt de mera moderata åsikterna som ventilerades av bosättarhögern, varav somliga även argumenterade för att Gaza och dess försvarare skulle utrotas i staden, även i etablerad press som Jerusalem Post.

Siffror, statistik och analys säger något lite. Men ännu bättre är vittnesmålen från någon som fanns i Gaza, utan att delta i strider. Ship ta Gazas Charlie Andreasson fanns på plats under hela massakern. Skaffa hans bok <http://bokforlagetkorpen.se/wp/?p=1931>