Många klassiska berättelser förmedlar den här sensmoralen. I en fabel av den grekiske diktaren Aisopos, verksam ett halvt årtusende innan vår tideräkning, ber gräshoppan myran om mat fram på höstkanten.
- ”Vad har du gjort hela sommaren?” frågade myran.
- “Jag har sjungit”, svarade gräshoppan.
- “Eftersom du har sjungit hela sommaren”, sade myran, “kan du dansa hela vintern!”.
Nu har vi myror fått nog av den grekiska gräshoppan som inte tar sitt ansvar. Så säger många, kanske de flesta idag. Grekland anstränger sig inte tillräckligt. De måste dra åt svångremmen mer. Hårdare! Idag är arbetslösheten 25 procent: BNP har sjunkit lika mycket sedan vargen kom i form av 2008 års finanskris. Ju hårdare åtstramningar, desto mindre skatteinkomster. Arbetslösa betalar nästan ingen skatt.
De krav som EU:s ledare ställer skiljer sig radikalt från de som många ledande ekonomer gett uttryck för. Grekland kommer aldrig att kunna betala sina skulder genom att svälta sig, skrev 16 välkända ekonomer, bland dem nobelpristagarna Paul Krugman, Joseph Stiglitz och Christopher Pissarides, i ett öppet brev i Financial Times. De efterlyste en ordentlig skuldavskrivning, som de menade även skulle gynna EU.
Det är sant att Grekland är byggt av halm. Men grekerna är inga sjungande gräshoppor: de som har ett jobb arbetar fler timmar än andra i EU. Felet är inte löntagarnas arbetsmoral utan eliten som misslyckats med att bygga upp ett modernt näringsliv.
EMU är inte heller det solida bygge i tegel som det brukar framställas som. 1991 hade Frankrikes president Francois Mitterrand och EU kommissionens ordförande Jaques Delors ett möte där de diskuterade den kommande gemensamma europeiska valutan. Delors förklarade vilka institutioner och mekanismer som krävdes för att Euron skulle fungera. En av dessa var att den europeiska centralbanken ska kunna utfärda obligationer som hela EU tar ansvar för. Efter genomgången satt Mitterrand försjunken i tankar några minuter.
Mitterrand sa sedan att Delors hade rätt men förklarade att den gemensamma valutan ändå fick klara sig utan dessa institutioner. Den allmänna opinionen i Frankrike och Tyskland skulle aldrig acceptera den överstatlighet som behövs för att valutasamarbetet ska fungera. Men det stoppar inte det gemensamma valutaprojektet. ”Och när vi inte länge är vid makten, om tio femton år, när en större kris inträffar, har våra efterträdare det enkla valet mellan att göra det du föreslår, och att låta allt falla sönder”, förklarade Mitterrand, profetiskt.
Det här mötet finns beskrivet mer i detalj i ekonomiprofessorn Yanis Varoufakis bok The Global Minotaur från 2013. Idag är han finansminister i Grekland.
Hur kommer det sig att EU tror att en svältfödd ko kan ge rikligt med mjölk? Varoufakis menar att det egentligen handlar om makt. EU projektet har drivits igenom under krisers mörka moln. Idag är Tyskland, som har stora överskott i sin utrikeshandel, Europas mäktigaste land. Men om de överstatliga institutioner och befogenheter som behövs för att EMU ska fungera blev verklighet skulle Tyskland bara bli ett av många länder.
Varoufakis är långtifrån ensam om den här analysen. Den nyligen bortgångne tyske sociologen Ulrich Becks sista bok, German Europe, handlar hur EMU gett Tyskland makt över EU och undergrävt demokratin i unionen och medlemsländernas självständighet.
Tysklands modell fungerar dock bara för att man är ensam om den. Alla länder kan inte ha enorma exportöverskott. Alla kan inte producera mer än de konsumerar. Alla kan inte spara sig ur krisen.
EU måste bestämma sig för om man ska vara som grisen som släpper in dem som förlorat sina hus, eller som myran och låta gräshoppan dö. Tyskarna måste bestämma sig för om de vill ha ”ett tyskt Europa” eller ”ett europeiskt Tyskland”, menar Beck. Tyskland måste välja mellan att vara den starka i ett svagt dysfunktionellt EU, eller en bland många i en framgångsrik union.