Var det för att Israel vägrade att frige den sista gruppen palestinska fångar som man lovat frige? Eller för att man annonserade byggandet av 700 nya illegala bosättningar på ockuperad mark – rakt i nyllet på fredsmäklaren, USA:s utrikesminister John Kerry? Nej, saken är betydligt allvarligare än så.
Inflyttandet av israelisk-judiska ockupanter på Västbanken – en fördubbling till 650.000 sedan starten av ”fredsprocessen” - bekymrar ingen fredsmäklare idag. Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, har ju blivit återvald på löftet att flytta in en miljon bosättare i ”Samarien och Judéen”, som området kallas i israelisk terminologi. Ett projekt som för övrigt uppmuntras av ett stöd från USA på 3,2 miljarder US dollar årligen för olika militära aktiviteter. Så vem bryr sig, egentligen?
Och när den israeliska regimen sedan kräver att palestinierna skall erkänna Israel som ”judisk stat” är det ett helt följdriktigt och konsekvent beslut som bekräftar Israel som en stat där 25% av medborgarna, de icke-judiska, inte tillerkänns fulla medborgerliga rättigheter. Det är ingenting nytt i detta. Efter decennier av systematisk expansion av bosättningarna – under ständigt bedyrande av nödvändigheten av en ”tvåstatslösning” – har Israel till slut närmat sig den ultimata enstatslösningen byggd på föreställningen om separata och ojämlika liv för judar och icke-judar. Den mycket tydliga och självklara grunden för begreppet apartheid.
Men det är här någonstans problemen börjar. När den palestinska myndigheten bestämmer sig för att skriva under ett antal internationella konventioner blir läget plötsligt allvarligt. Alla förhandlingar avbryts, och John Kerry får åka hem med svansen mellan benen. Ty dessa konventioner hotar själva basen i den israeliska rasistiska demokratin. Det handlar om 16 konventioner – som till exempel Genèvekonventionerna, den Internationella Konventionen om Civila och Politiska Rättigheter, den Internationella Konventionen om Ekonomiska, Sociala och Kulturella Rättigheter, Konventionen mot Tortyr, Konventionen mot Rasism och Barnkonventionen – som tillsammans utgör ett mycket större hot mot den israeliska statens kärnvärden än någonsin vilken som helst självmordsbrigad från Hamas eller Islamiska Jihad.
Det mardrömsscenario som hotar är att palestinierna skulle kunna tänkas använda det internationella samfundet för att ställa den israeliska ledningen till svars för brott mot en eller flera av dessa konventioner. Därför kämpade Israel med näbbar och klor för att förhindra Palestina att bli invald, ens som observatör, i FN. Därför mobiliserar man nu på nytt sina lobbyister för att föra ut budskapet om palestiniernas oresonlighet och omedgörlighet i olika förhandlingar.
Ett känsligt problem är frågan om bojkotter. Något som Netanyahu nämnde 26 (!) gånger i sitt senaste tal till den amerikansk-israeliska lobbyorganisationen AIPAC. Ett växande bekymmer när allt fler universitet, företag, idrottsrörelser och andra tills vidare säger tack och adjö till Israel. Tänk om omvärlden på allvar börjar agera? Den israeliske finansministern, Yair Lapid, har varnat för att även en begränsad bojkott från EU – något som kan vara på gång – skulle kosta landet över 5 miljarder US dollar årligen. Därför har parlamentet svarat med att rösta igenom, just det, ett förbud mot bojkotter av Israel.
Men bojkotter - sprungna ur i detta fall det palestinska civilsamhället, och med växande internationellt stöd - har ingen enskild ledare, ingen som går att kasta i fängelse för att ”lösa” problemet. Det är summan av alla enskilda aktioner som tillsammans skapar ett tryck. Eller, för att tala med Martin Luther King: ”Direkta icke-våldsaktioner söker att skapa en sådan kris och befrämja en sådan spänning att ett samhälle som konstant vägrat förhandla tvingas att konfrontera frågan”. För Israel är situationen glasklar. Hur stor isolering och utfrysning är man villig att underkasta sig för att bibehålla sitt system? Hur stort tryck från mänskliga rättigheter tål det israeliska samhället innan det, likt apartheidregimen i Sydafrika, kollapsar och lämnar plats för demokrati?
