Ytligt sett finns det inte mycket som förenar Olof Palme och Aldo Moro. Den ene svensk socialdemokrat med vänsterprofil, den andre italiensk kristdemokrat med traditionellt borgerliga och katolska värderingar. Men deras tragiska slut har uppenbara likheter. Båda mördades av politiska skäl, tror jag att man vågar påstå trots att mordet på den svenske statsministern fortfarande är ouppklarat och många frågor obesvarade. Båda väckte förargelse för sin politiks skull, för uppfattningen att man i det kalla krigets uppdelade värld ändå vinner på dialog. Palme förespråkade ”gemensam säkerhet” med öst, Moro verkade för samarbete mellan italienska kristdemokrater och kommunister.
KIDNAPPADES. Den 16 mars 1978 då Moro kidnappades, varvid fem av hans livvakter sköts ihjäl, var han på väg till parlamentet för omröstning om en ny italiensk regering på sådan grund. Det var denna ”historiska kompromiss” och ”öppning åt vänster” som skulle stoppas genom att dess främste arkitekt röjdes ur vägen. Och man bör då, för att förstå den historiska bakgrunden, hålla i minnet USA:s inflytande över italiensk politik ända sedan krigsslutet och det amerikanska vetot mot kommunister i en italiensk regering oavsett valresultat (ett veto som upplöstes först efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning).
Jag har själv ända sedan våren 1978 varit maniskt intresserad av fallet Moro. Min son föddes med kejsarsnitt den 15 mars, dagen före kidnappningen, och de första tidningsrubriker jag fick syn på, när jag efter operationen åter började intressera mig för omvärlden, handlade om detta spektakulära drama. Jag har därefter slukat mängder av böcker och artiklar i detta ämne och också själv skrivit en del därom (se min bok Arma älskade Italien, förlaget Tintomara 2007).
VÄGRAN. Det jag framför allt har grubblat över är de kristdemokratiska ledarnas (framför allt dåvarande inrikesminister Francesco Cossigas och premiärminister Giulio Andreottis) vägran att över huvud taget förhandla med Röda brigaderna och deras benhårda fasthållande vid den hårda linjens politik. Det var också chockartat att läsa Leonardo Sciascias bok L’affaire Moro och få klart för sig att kristdemokratins ledning tog Moros brev från ”folkets fängelse” till intäkt för att stämpla denne som drogad eller psykiskt sjuk och därför otillräknelig. Det handlar om de brev Moro skrev under fångenskapen, framför allt till Cossiga, där han bad för sitt liv och – för nationens skull – försökte få sina partivänner att förhandla med kidnapparna.
Men jag trodde trots allt att spaningarna var autentiska i den meningen att man faktiskt inte visste var Moro fanns någonstans.
Och så visar det sig att personer i den italienska makttoppen mycket väl kände till var Moros fängelse var beläget, exakt vid vilken gata i huvudstaden, i vilket hus och i vilken lägenhet i detta hus! Det handlar om personer i regeringskretsen, i säkerhetstjänsterna och i Licio Gellis ökända P2-loge, alla med band till den superhemliga Stay Behind-gruppen Gladio som i sin tur lydde under CIA. Ja, det verkar till och med ha funnits de som i förväg kände till att kidnappningen skulle äga rum och vart offret skulle föras.
Det är i en ny bok av Ferdinando Imposimato som dessa sensationella uppgifter presenteras. Imposimato är en 77-årig före detta italiensk domare och brottmålsadvokat som tidigare har gjort stora insatser i kampen mot maffian och olika slags terroristgrupper. Och som genom sitt arbete skaffat sig mäktiga fiender: 1983 mördades hans bror, som ett slags ”indirekt hämnd”, och året därpå blev hoten från Cosa Nostra mot honom själv så allvarliga att han för en tid tvingades sluta som domare. Mycket tyder också på att han och andra rättstjänare som jobbade med fallet Moro övervakades av Gladio och avlyssnades både i sina bilar och på sina kontor.
USA-INBLANDNING. Imposimatos nya bok, utgiven i maj detta år av förlaget Newton Compton editori, heter I 55 giorni che hanno cambiato Italia (De 55 dagar som förändrade Italien) och har undertiteln Perché Aldo Moro doveva morire? La storia vera (Varför måste Aldo Moro dö? Den sanna historien). Det är en skakande skildring vars slutsatser får håret att resa sig på ens huvud, en skildring som stödjer sig bland annat på förhör med nytillkomna vittnen och hittills okända dokument.
Direkt efter kidnappningen av Moro inrättade inrikesminister Cossiga en kriskommitté med uppgift att leda spaningsarbetet. I den ingick bland andra P2-ledaren Licio Gelli, ledare för de italienska säkerhetstjänsterna och marinen samt Steve Pieczenik från det amerikanska utrikesdepartementet, den senare rådgivare till Henry Kissinger och expert på terrorism och gisslantagning. Anmärkningsvärt många i denna krisgrupp var samtidigt medlemmar av P2-logen och av Gladio. Tongivande var Cossiga (som i sin tur rapporterade till Andreotti) samt Nicola Lettieri, statssekreterare på inrikesdepartementet som ersatte sin chef på gruppens möten när denne hade förhinder.
MOT GRUNDLAGEN. Genom inrättandet av denna kommitté berövades rättsväsendet och ordningsmakten – i strid med grundlagen – möjligheterna att agera effektivt. Kort tid efter kidnappningen fick Cossigas krisgrupp nämligen veta att Moro förts till en lägenhet på via Montalcini 8 i Rom. Det var folk från italienska säkerhetstjänsten och karabinjärkåren som hade upptäckt detta terroristnäste. Och general Carlo Alberto Dalla Chiesa, chef för karabinjärerna, ville självklart att man skulle göra allt för att befria Moro. Man gjorde upp planer för att slå till mot lägenheten, vidtog noggranna förberedelser, evakuerade i förväg övriga boende i huset och inrättade en ”bas” i grannskapet och ett maskerat sjukvårdstält på en gata i närheten, för alla eventualiteters skull.
VETSKAP. Imposimato har talat med flera militärer och poliser som förflyttades till Rom för att förbereda denna operation och som efter många år nu äntligen har beslutat att lätta sitt hjärta. De har, oberoende av varandra, berättat samma sak: att en av deras uppgifter var att bevaka lägenheten på via Montalcini 8, att lägenheten ovanför var utrymd och försedd med avancerad avlyssningsutrustning och att där fanns utländsk, engelsktalande, personal stationerad.
Utanför lägenhetens fönster hade man dessutom monterat in två små tv-kameror i en gatlykta och i trapphuset ytterligare en kamera, placerad inuti en taklampa, allt för att kunna följa vad som hände i och kring lägenheten.
Till och med datum för blixtattacken var spikat. Den skulle äga rum den 8 maj. Men dagen innan kom så, totalt överraskande, kontraorder från inrikesminister Cossiga. Operationen var avblåst, alla medverkande ombads glömma vad de gjort, sett och hört under veckorna innan och absolut inte tala med någon om detta, någonsin.
ÖVERGAVS. Bestörtningen blev stor, de som kände till syftet med operationen hade varit beredda att riskera sina egna liv för att rädda Moro. Och så insåg de nu att denne helt sonika lämnades att dö.
Två dagar efter kontraordern kom sedan nyheten om att Moros döda kropp påträffats i bakluckan på en bil, symboliskt nog parkerad mitt emellan kristdemokratins och kommunistpartiets högkvarter i centrala Rom.
Det var Röda brigaderna som utförde själva mordet, men det var Cossiga och Andreotti som gjorde att det verkställdes. Och bakom dem fanns USA, vilket framgår av Steve Pieczeniks bekännelse, citerad i domaren Antonio Espositos förord till Imposimatos bok:
”Det var jag, det erkänner jag, som utarbetade det strategiska manipulerande som ledde till Aldo Moros död, i syfte att stabilisera den italienska situationen. Röda brigaderna hade kunnat släppa Aldo Moro fri, och de skulle då tveklöst ha inhöstat en stor framgång och därigenom ökat sin legitimitet. Med min strategi lyckades jag i stället skapa en allmän avsky för denna terrorgrupp och, samtidigt, en vägran att över huvud taget förhandla med kommunister. /…/ Priset för det fick Moro betala, med sitt eget liv. /…/ Det här var första gången under hela min karriär /…/ som jag befann mig i en situation där jag tvingades offra en människas liv för att rädda en Stat. Min strategi utgick, i detta fall, från att ingen individ är oumbärlig för Staten. /…/ Man kan säga att vi kallblodigt förberedde en dödsstöt. /…/ Fällan gillrades så att det skulle bli de själva /det vill säga rödbrigadisterna/ som måste döda Aldo Moro. De trodde att jag skulle göra allt för att rädda Moros liv, men i själva verket handlade det om motsatsen. Jag lurade dem till den grad att det för dem till slut inte återstod annat än att döda fången. /…/ Cossiga var en man som mycket väl förstod spelets regler. Jag hade ingen kontakt med Andreotti, men jag förutsätter att Cossiga höll denne informerad. Beslutet att låta döda Moro var inte lätt att ta, vi hade många diskussioner, även av det skälet att jag inte tycker om att offra andra människors liv, det ingår inte i mina vanor. Men Cossiga klarade av att fullfölja denna strategi och tillsammans tog vi ett extremt svårt beslut, svårt för honom framför allt. Men det slutliga beslutet var trots allt Cossigas och, antar jag, även Andreottis.” (min övers., MZ).
RUTTET. Själv jämförde jag inledningsvis Aldo Moro med Olof Palme. Imposimato gör en annan koppling och ser i stället likheter med mordet på den amerikanske presidenten John F. Kennedy.
Jag vet inte hur vettigt det är att göra sådana jämförelser. Det enda jag vet är att blodet isar sig i ådrorna när man betänker att Cossiga och Andreotti visste var Moro fanns men medvetet vilseledde hela den italienska nationen — och därigenom dömde sin egen partibroder till döden.
Det framgår också av denna bok att mordet, ett år senare, på journalisten Mino Pecorelli berodde på att denne, som var vän med general Dalla Chiesa, visste för mycket om fallet Moro, vilket kraftigt lär ha oroat Andreotti. Ytterligare tre år senare var det Dalla Chiesas tur att bli mördad, av den italienska maffian.
Så man kan verkligen med fog travestera Shakespeare och hävda att something is rotten in the state of Italy!