Lagom till sin 90-årsdag skriver Uri Avnery, legendarisk kämpe och nestor inom den israeliska fredsrörelsen, en artikel om likheter och olikheter mellan Israel och det dåvarande vita Sydafrika. Poängen i artikeln är att jämförelsen mellan Israel och Sydafrika är orättvis , eftersom den israeliska diskrimineringen av palestinierna inte alls är av samma typ, och lika rasistisk, som den mot svarta och färgade under apartheidregimen. Frågan är om han har rätt?

Enligt 2002 års Romstadga för den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) innefattar begreppet apartheid "omänskliga gärningar...vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning" (artikel 7).

Så, med andra ord, vilken hudfärg de förtryckta har, vilken andel av befolkningen de utgör, om de arbetar för sitt uppehälle, om de tidiga sionisterna i själva verket var socialister, om palestinierna har någon Nelson Mandela eller inte - allt detta har ingen betydelse i frågan om Israel är en apartheidstat eller inte.

Uri Avnery gör skillnad på situationen i själva Israel och den på de ockuperade områdena. Vad gäller ockupationen, och det koloniala militärstyret, medger han att det finns paralleller med Sydafrika. Ockupationen är ett brott och måste, menar Avnery, upphöra om Israel skall kunna överleva som judisk stat. Detta är mainstream-tänkande inom den israeliska fredsrörelsen. En åtskillnad för fred. En sionistisk ståndpunkt som hittills nått sin höjdpunkt med byggandet av separationsbarriären - den av ICC utdömda muren - och avskiljandet, evakueringen, från Gaza. Uri Avnery är en mycket sympatisk och human representant för denna tanke.

Och hur är då situationen inne i det egentliga Israel? Ett medgivande att Israel är en apartheidstat inom sina internationellt erkända gränser skulle allvarligt underminera Israels legitimitet som judisk stat. Därför medger Avnery inte detta. Istället pekar han på att situationen för den palestinska minoriteten i många avseenden liknar den för andra nationella minoriteter i Europa, och på andra platser. Man har likhet inför lagen, rösträtt och möjlighet att representeras av egna partier - men diskrimineras ändå i praktiken inom många områden. Att kalla detta apartheid vore dock orättvist och missledande.

Men frågorna hopar sig. Vilket europeiskt land har nationaliserat 93% av sin mark för att kunna gynna en etnisk grupp på bekostnad av en annan? Var finns lagar - som "Lagen om återvändande" och "Lagen om medborgarskap" - baserade på etnisk tillhörighet? Vilket land inbjuder utländska personer av en viss etnisk grupp att flytta in och genast erhålla privilegier som förnekas i landet födda medborgare av en annan grupp? Vilken europeisk stat har 55 lagar som uttryckligen diskriminerar en etnisk grupp? Vilken överlåter statlig makt till organisationer - som den Judiska Nationalfonden - vars stadgar ålägger dem etnisk diskriminering? Och kopplar saker som bröllop, skilsmässor och begravningar till religiösa påbud?

I november 2011 konstaterade en Russell-tribunal, med medverkan av den sydafrikanske fredspristagaren Desmond Tutu, att Israels behandling av palestinierna uppfyller kraven för brott enligt

artikel 2 i FN:s Konvention om Apartheid och artikel 7 i Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen. Nelson Mandela har konstaterat att Israel "skapat ett system av flagrant rasdiskriminering och ojämlikhet" - och påpekat att Israel och apartheid-Sydafrika på den tiden samarbetade nära inom bland annat området kärnteknologi (Israel har i nuläget uppskattningsvis 200 nukleära stridsspetsar).

Om Uri Avnery inte kan finna någon stat i Europa med så udda lagar och regler som Israel, och fortfarande inte känns vid detta som apartheid, återstår för honom - eller för den delen någon i vårt land med samma uppfattning som Avnery - att definiera vilken sorts stat Israel egentligen är. Det finns förstås en poäng i att först och främst kräva att ockupationen upphör, och alla bosättare och militärer dras hem. Men sedan återstår ett hårt arbete att omvandla Israel till en verklig demokrati för alla sina medborgare.